Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hipparchos från Nicœa - Hipparion - Hippark - Hippasteria - Hippeastrum - Hippel, Oscar - von Hippel, Theodor - von Hipper, Franz - Hippias från Elis - Hippias (envåldshärskare i Aten) - Hippidae - Hippidium - Hippios - Hippiska tävlingar - Hippius, Zinaida Nikolajevna - Hippo (regius) - Hippobosca - Hippoboscidae - Hippocamelus - Hippocampus - Hippocastanaceae - Hippocrates - Hippodameia - Hippodamos från Miletos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HIPPARION
skrifter finnas endast kvar hans kommentar till
Aratos och Eudoxos (utg. av K. Manitius med
biogr., tysk övers, och kommentar, 1894). W.N.
Hippar’ion, utdött släkte av fam. hästdjur*.
Hippark’ (grek. hipp’archos), i det forntida
Grekland befälhavare för rytteriet. I Aten funnos
2 årl. valda h., under vilka rytteriets 10 fyler lydde.
HippasteFia, släkte av klassen sjöstjärnor*.
Hippeas’trum, tropiskt-amerikanskt släkte av fam.
narcissväxter, omfattande o. 60 arter, med
topp-ställda, i flocklika ställningar sittande, trattformiga,
praktfulla blommor. Åtskilliga arter odlas i
Sverige som varmrumsväxter, framför allt H. vitta’tum
med hybrider, ofta kallad rumsamaryllis
(bild se sp. 474), med röda och vitstrimmiga el.
vita och rödstrimmiga blommor, H. reginae, med
vita strimmor på blodröd botten, H. aulicum, med
scharlakansröda blommor, m.fl.
Hippel, Oscar William, teolog (1881—1947),
fil. dr i Göteborg 1914, teol. dr i Lund 1926, doc.
i kyrkorätt i Uppsala 1918, tf. prof, i praktisk
teologi med kyrkorätt i Lund 1925—28, lektor vid
folkskoleseminariet i Göteborg 1925, vid Högre
latinlärov. där 1932, doc. vid Göteborgs högsk.
1928. Av H:s skrifter märkas
”Kyrkolagskom-mittén 1824—46” (dr-avh., 1914), ”Kyrkomötets
vetorätt” (1921), ”Studier till predikans historia”
(2 bd, 1924—26).
von Hippel, T h e o d o r Gottlieb, tysk
författare (1741—96). H.
tillhörde Sturm- und
Drang-riktningen
inom tysk litteratur,
skrev utom talrika
romaner radikalt
eman-cipationsvänliga avh.,
ss. ”Ueber die Ehe”
(1774), ”Ueber die
bürgerliche
Verbesse-rung der Weiber”
(1792) och ”Ueber
weibliche Bildung”
(1801). Hans
”Sämmt-liche Werke”
utkom-mo i 12 bd 1827—35.
— Litt.: F. J. Schneider, ”Th. G. v. H.” (1911).
von Hipper, Franz, tysk sjömilitär (1863—
I932), officer 1884, konteramiral 1912, viceamiral
1915 och amiral 1918. H. blev vid krigsutbrottet
1914 chef för slagkryssareskadern och ledde denna
i räderna mot Englands östkust hösten och vintern
1914 samt i Doggersbankslaget 24/i 1915. I
Skage-rakslaget 31/s 1916 var han chef för
spaningseska-dern och inledde samt bidrog verksamt till den för
tyskarna gynnsamma utgången av slaget. 2/s 1918
blev H. chef för högsjöflottan, på vilken post han
kvarstod, tills flottan i nov. s.å. utlämnades till
engelsmännen, varefter han tog avsked. — Litt.:
H. v. Waldeyer-Hartz, ”H.” (1933). E.Bz.
Hipp’ias (grek. Hippi’as) från Elis,
gre-gisk filosof (o. 400 f.Kr.), räknas till
sofis-ternas krets. Glänsande som polyhistor och
tusenkonstnär, försökte sig H. även som
diktare och är särsk. bekant som förf, av den
”Troiska dialogen”, ett sedelärande samtal mellan
Nestor och Akilles’ son Neoptolemos. H. anses
ha betonat skillnaden mellan natur och tradition.
Platon har med fin satir behandlat honom i en
dialog (den s.k. ”Hippias minor”).
Hipp’ias (lat.; grek. Hippias), envåldshärskare
(tyrann) i Aten, äldste son och (jämte brodern
Hipparchos) efterträdare till Peisistratos 528 f.Kr.
I början moderat, efter mordet på brodern (se
Harmodios) tyrann i dålig mening störtades H.
510 av alkmaioniderna, som med Delfis hjälp
lyckats engagera Sparta för sin politik. H. flydde
till Sigeion, där han 490 dog som persisk vasall
efter att ha upplevt persernas nederlag vid Maraton.
Hipp’idae, se Sandkräftor.
Hippid’ium, form av fam. hästdjur*.
Hipplos, sportv., se Löpning.
Hipp’iska tävlingar, se Agon.
Hi’ppius, Zinaida Nikola jevn a, rysk
författarinna (1868—1945), maka till D. S.
Merezj-kovskij. Tills, med sin make deltog H. i
kampen mot materialismen och positivismen i
sekelskiftets ryska litteratur; deras alternativ var en
religiöst betonad symbolism. H. har diktat
filo-sofiskt-mystiskt inspirerad lyrik, stundom av
utsökt behagfullhet. Jämte noveller har hon
skrivit en samtidsroman ”Djävulsdockan” (1911, på
ryska), en skildring från Petersburg i den
upprördatiden kring 1905. I ”Levande gestalter” (1925,
på ryska) har hon givit flera med fin uppfattning
utförda porträtt av kända samtida, bl.a. Brjusov
och Blok. H. och hennes make lämnade Ryssland
1919 och bosatte sig i Frankrike. [Agr.lS.G.L.
Hippo (H. regius), romersk stad på Afrikas
n. kust nära Böne i Numidien, urspr. anlagd av
fenicierna, senare erövrad av Agathokles i
Syra-kusa, som använde H. till flottbas i kriget mot
Kartago. Efter 2:a puniska kriget avträddes H.
till konung Masinissa. H. omtalas ofta i romersk
tid. I tidig kristen tid var det biskopssäte för
Augustinus, som dog där 430 e.Kr. Vandalerna
erövrade det 431. Under bysantinsk tid spelade
det ännu en viss roll.
Hippobos’ca, flugsläkte, se Hästfluga.
Hippobos’cidae, fam. av gruppen lusflugor*.
Hippocamedus, se Gaffelhjortar.
Hippocam’pus. 1) Anat. H. el. a m m o n s h o
r-n e t, en del av storhjärnan (se Hjärna). — 2)
Zool., fisksläkte se Sjöhästar.
Hippocastana’ceae, se Hästkastanjväxter.
HippocTates, se Hippokrates.
Hippodam’eia, grek, myt., dotter till konung
Oinomaos i Elis, utlovades av denne som maka
åt den, som besegrade honom i kappkörning.
Efter att 12 friare av H:s fader besegrats och dödats,
segrade Pelops tack vare körsvennen Myrtilos,
som drog ut en Sprint på Oinomaos’ vagn.
Hippod’amos från Miletos, grekisk
arkitekt (mitten av 400-talet f.Kr.). H:s betydelse
faller helt inom stadsplanekonsten, där han ivrade
för regelbunden planering med raka, breda
huvudgator och rätvinkliga kvarter samt öppna platser
på lämpliga ställen. Efter hans planer anlades
på Perikles’ tid Atens hamnstad Peiraievs och
kolonistaden Thurioi vid Tarentgolfen i Syditalien.
I hellenistisk tid slogo H:s idéer fullständigt
igenom, och städer som Priene, den bithyniska
huvudstaden Nikaia och det av Demetrios
Polior-ketes nyanlagda Miletos uppvisa en konsekvent
genomföring av hans principer. K. II
— 475 —
— 476 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
