Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hippodrom - Hippodromhoppning - Hippodromteatern - Hippoglossoides - Hippoglossus - Hippogryf - Hippokamp - Hippokrates från Chios (matematiker) - Hippokrates från Kos (läkare) - Hippokrene - Hippolais - Hippolog - Hippolyte (namn) - Hippolyte (mytologi) - Hippolytos (mytologi) - Hippolytos (teolog)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HIPPOLYTOS
Hippodrom [-å’m] (grek. hippod’romos, till
hippos, häst, och drom’os, lopp), i det antika
Grekland den bana, där tävlingar i kappkörning (även
ridning) ägde rum. Enl. Pausanias var den
olympiska h. 4 stadier lång (c:a 770 m) med 2
målpelare; startplatsen (afesis) hade form av
framstammen på ett skepp (prora) med särskilda
anordningar för hästarnas uppställning.
Kapplöpningarna omfattade flera omlopp i h., 12 för
fullvuxna hästar. Jfr Cirkus. — Numera brukas
benämningen h. ofta om ridhus (se Ridbana). W.N.
Hippodromhoppning, se Hoppning.
Hippodromteatern, se Malmö.
Hippoglossoi’des, fisksläkte, se Lerskädda.
Hippogloss’us, fisksläkte, se Hälleflundra.
HippogryT (till grek, hippos, häst, och gry’ps,
grip), fabeldjur med griphuvud och bevingad
hästkropp; förekommer hos renässansens epiker
i Italien, t.ex. Ariosto, och även i senare diktning
(och konst).
Hippokamp’ (till grek, hippos, häst, och
kam’-ptein, böja), grek, myt., havsvidunder med en hästs
huvud och framkropp samt bakkroppen formad
som en (starkt buktad) fiskstjärt. Nereiderna
tänktes rida på h.
Hippok’rates (grek. Hippokrat’es, lat.
Hippoc’ra-tes) från C h i o s, en av de tidigaste grekiska
matematikerna, kom o. 430 f.Kr. till Aten, där
han genom beröring med lärjungar till
Pythago-ras erhöll kännedom om matematik. Han
verkade som lärare och uppges ha författat den första
läroboken i elementargeometri. Vidare har han
sysslat med de berömda geometriska problemen
ang. kubens fördubbling, cirkelns kvadratur samt
spec. med kvadratur av sådana av cirkelbågar
begränsade ytor (efter honom kallade ”H:s
halvmånar”), som äro likytiga med rätliniga figurer. Hr.
Hippok’rates (grek. Hippokrat’es, lat.
Hippoc’ra-tes) från Kos, grekisk läkare (o. 400 f.Kr.),
ett av historiens mest frejdade läkarenamn. Kring
H:s person och liv ha under tidernas lopp
bildats åtskilliga legender, vilka länge gällt som
autentiska. Vad vi faktiskt veta om honom, är
hu-vudsakl., att han var född på ön Kos vid Mindre
Asiens kust i en asklepiadfamilj (jfr Asklepios),
levde och verkade o. 400 f.Kr., var en framstående
läkare och medicinsk lärare samt författade skrifter.
De hippokratiska skrifterna, ”Corpus
hippocraticum”, är en saml. medicinska skrifter
från antiken, bestående av 53 verk i 72 böcker.
De enskilda arbetena äro mycket olikartade,
behandla skilda områden av medicinen, äro avfattade
som studier över enskilda sjukdomar, läroböcker,
tal, notiser. Somliga polemisera mot varandra. Det
är tydligt, att de ej härstamma från en förf.
Frågan om vilka som verkligen utgått från H:s hand,
har vållat de lärda mycket huvudbry från antiken
ända till vår tid. Vi ha inga bevis för att H. är
upphovsman till något av verken, men man har
alltid betraktat en viss grupp som ”äkta”,
hippokratiska i anda och mening. — Den nya lära, som
dessa framföra, är, att medicinen måste frigöra
sig från magi, religion, osund spekulation och
bygga på kritiskt omdöme, iakttagelser, erfarenhet.
Resultatet av detta tänkesätt visar sig i en serie
utmärkta sjukhistorier. Läkaren tager kännedom
om den sjukes yttre förhållanden, gör en grundlig
undersökning samt yttrar sig om prognosen.
Naturen helar. Läkarens uppgift, när det gäller
behandlingen, är att understödja naturen. I främsta
rummet kommer reglering av levnadssätt och diet.
Droger användas sparsamt. Om det är nödvändigt,
griper man till kniv och brännjärn. I den
hippokratiska kirurgien öppnar man abscesser, opererar
empyem, bränner hemorrojder, gör trepanationer.
Benbrott och luxationer diagnostiseras och
behandlas på förtjänstfullt sätt. — Den hippokratiska
teorien grundar sig på äldre åskådningar. När
kroppens 4 vätskor, blod, svart och gul galla,
slem, äro blandade i rätta proportioner (krasts),
råder hälsa; vid förskjutning i deras förhållanden
(se Dyskrasi) uppstår sjukdom. Denna lära om
vätskorna, systematiserad av Galenos, kom att
spela en oerhörd roll i medicinen under årh. framåt
och har med orätt betraktats som kärnpunkten
i H:s verk. — När H. för alla tider framstår som
den ideale läkaren, beror detta icke minst på den
vördnad för läkekonsten, den allvarliga
uppfattning av läkarens kall, den djupa levnadsvisdom,
som genomandar skrifterna. Den hippokratiska
läkareden är ett uttryck härför. Ett annat är den
kända aforismen: ”Livet är kort, konsten lång,
rätta tillfället flyktigt, erfarenheten bedräglig,
omdömet svårt.” — Enda fullst. uppl. av skrifterna
av É. Littré (10 bd, 1839—61). Under bearbetning
är en ny, kritisk uppl. i ”Corpus medicorum
grae-corum” (1927 ff.). övers.: M. K. Löwegren, ”De
hippokratiska skrifterna” (2 bd, 1909—10). — Litt.:
E. Nachmanson, ”H. och hans tid” (1921); R.
Fåhræus, ”Läkekonstens historia”, 1 (i ”Vår tids
medicin”, 1944). B.Sll.
Hippokre’ne (grek., till hippos, häst, och krene,
källa), grek, myt., en åt muserna helgad källa på
berget Helikon, skall ha sprungit fram ur en av
Pegasos’ hovar träffad klippa.
Hippola’is, fågelsläkte, se Bastardnäktergal.
Hippolog [-å’g] (till grek, hippos, häst, och log’os,
lära), hästkännare. — H i p p o 1 o g i’, hästlära.
Hippolyte [ipålitt’], franskt mansnamn, av lat.
HippoVytus.
HippoKyte (lat.; grek. Hippolyt’e), grek, myt.,
drottning över amasonerna, hade en berömd
gördel, som Herakles fick i uppdrag att hämta (hans
9:e storverk). Enl. en sagoversion överlämnade
H. sin gördel frivilligt, enl. en annan måste han
kämpa för att få den. — H. kallas stundom också
den amasondrottning, som Theseus vann till sin
gemål och som blev moder till Hippolytos; i
andra versioner benämnes hon Antiope.
HippoFytos, grek, myt., son till Theseus och
amasonen Antiope, försmådde Afrodites kärlek,
varpå denna lät H:s styvmor Faidra upptändas
av en likaledes obesvarad lidelse till H. Efter
Faidras självmord blev H. släpad till döds av sitt
eget spann, skrämt av en från Poseidon sänd tjur.
H:s saga har bl.a. behandlats av Euripides i
tragedien ”Hippolytos”.
HippoTytos, teolog (200-talet e.Kr.), uppträdde i
Rom 217 som ortodoxiens och den urkristna
stränghetens försvarare mot påven Calixtus och var
biskop över den del av församlingen, som skilt sig
från denne. 235 förvisades H. till bergverken på
Sardinien, där han avled. — H., som anslöt sig
till Irenaeus’ logoskristologi, bekämpade det mo-
— 477 —
— 478 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
