Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hippolytos (teolog) - Hippomane - Hipponax från Efesos - Hippophaë - Hippopotamidae, Hippopotamus - Hippo regius - Hipposandal - Hippospongia - Hippotigris - Hippotraginae, Hippotragus - Hippulin - Hippuridaceae, Hippuris - Hippuriter - Hippursyra - Hirado - Hiragana - Hiram - Hircinus - Hirculus - Hird - Hirdman - Hirdman, 1. Maj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HIPPOMANE
dalistiska kätteriet (”Philosofumena”, återfunnen
1851, övers, i ”Bibliothek der Kirchenväter”, 40,
1922). Till H:s produktion höra vidare en
kyrkohistoria, en kommentar till profeten Daniel
(kristenhetens äldsta exegetiska arbete) samt ”den
romerska församlingens rättsordningar” (”Den
apostoliska traditionen”, utg. i eng. övers, av G. Dix
1937; viktig källa för kännedomen om kyrkans
äldsta historia; de s.k. ”Canones Hippolyti” torde
vara en senare bearbetning härav). — Litt: H.
Achelis, ”H.-Studien” (1897); J. Sjöholm, ”H. och
modalismen” (1898); A. d’Alès, ”La théologie de
Saint H.” (2 éd. 1929); H. Elfers, ”Die
Kirchen-ordnung H:s von Rom” (1938). A.Mn.
Hippom’ane, växtsläkte, se Manceniljträd.
Hippo’nax från Efesos, grekisk skald (o.
540 f.Kr.), mest bekant för sina bitande, ofta
tarvliga invektiv, för vilka han uppfann ett
särskilt versmått, s.k. haltande jamber. Av H:s
diktning finnas åtskilliga rester bevarade.
Hippoph’aè [-f-], bot., se Havtornsläktet.
Hippopotam’idae, Hippopofamus, se Flodhästar.
Hippo re’gius, romersk stad, se Hippo.
Hipposanda’1, ett av de gamla romarna använt
hovbeslag*.
Hippospon’gia, zool., se Badsvampar.
Hippot’igris, se Sebror.
HippotragFnae, Hippofragus, se Hästantiloper.
Hippuli’n, ett ur dräktiga stons urin framställt
oestrogent hormon. Jfr Inre sekretion.
Hippurida’ceae, Hippu’ris, se Ledgräsväxter.
Hippuri’ter, paleozool., se Rudister.
Hippu’rsyra, kem., se Bensoesyra.
Hir’ado, ö n.v. om Kyushu, Japan. Har betydande
valfångarstation och stora kaolinlager. Under
1600-talet viktig stödjepunkt för portugisernas,
engelsmännens och holländarnas handel.
Framställningsort sedan 1712 för det värdefullaste japanska
porslinet, kallat kikochi- el. hiradoporslin.
Hiragana, japanskt skriftsystem, den kursiva
formen av de 50 stavelsetecken, varmed japanerna
komplettera de inlånade kinesiska ordtecknen. Jfr
Japanska språket.
Hiram, konung av Tyros i io:e årh. f.Kr.,
samtidig med David och Salomo. H. uppehöll livlig
handelsförbindelse med de israelitiska konungarna
och levererade virke och arbetare för deras
byggnadsföretag (2 Sam. 5:11, 1 Kon. 5:10 m.fl.)
Hirci’nus, -a, -um (lat., av hircus, bock,
bocklukt), artnamn på växter med motbjudande lukt.
Hfrculus (lat., liten bock), artnamn på växten
myr-bräcka, Saxifraga Hirculus, syftande på dess lukt.
Hird (fsv. hirp, isl. hird, från angelsax. hir(é)d,
formellt samma ord som ty. Heirat, eg.: husligt
förhållande; se f.ö. Hjon), i Norden gängse, från
England lånad benämning på de krigiska följen,
vilka omgåvo forntidens germanhövdingar och
som medl. av deras hushåll där njöto beklädnad,
mat och husrum och genom avgivande av
edsvuret löfte trädde i personligt trohetsförhållande till
sin herre. Själva institutet är urgammalt och
skildras redan i Tacitus’ ”Germania” (100 e.Kr.).
Det är välkänt även från kelterna i Gallien och
utgör en av feodalväsendets* rötter. I den äldre
germanska diktningen (”Beowulf”, ”Heliand”,
”Ni-belungenlied”, de karolingiska och brittiska
hjältesagorna) besjunges och förhärligas det forna
livet i h. Rättsligen kunde varje tillräckligt rik
hövding hålla sig med h., men endast furstarnas
blev av betydenhet, och konungens blev den helt
dominerande (jfr Hov). Redan Tacitus omtalar,
att inom h:s ram dvaldes unga ädlingar av högsta
börd vid sidan av beprövade kämpar av enklare
men dock fri härkomst. Samma företeelse möta
vi i den äldre medeltidens Norden, där de
egentliga hirdmännen, huskarlarna, ständigt omgåvo
sin herre och av honom åtnjöto lön. I Norge
erhöll h. en utförlig rättslig reglering genom
Magnus Lagabötes på äldre källor vilande
”Hird-skrå” (1274—77; utg. i ”Norges gamle love”, 2,
1848). H. delades av Magnus i flera klasser och
blev ett viktigt led vid landets styrelse, i det att
medl. av h. sattes att förvalta vissa landsdelar
som län. Upptagandet i h. skedde under
ceremonier, som efterlikna gallisk-frankiska förebilder:
kommendationen. Genom att lägga sina händer
i konungens blev hirdmännen hans ”handgångne
man”, gick konungen ”till handa”. Med den gamla
norska adelns och kungahusets utdöende på
1300-talet försvann h. i Norge. Även från Danmark
kännes h. väl. Knut den stores vederlagshär el.
tinglid om 3,000 man i England har betraktats
som en utvidgad h. För den danske konungens
h. gällde vissa egna rättsregler, en s.k.
vederlags-rätt (vederlag = strafflag), upptecknad i slutet
av noo-talet i 3 redaktioner (en dansk redaktion,
latinska parafraser och referat hos Sven
Agges-son och Saxo). Med h. hölls ting,
huskarlastäm-ma (i Norge hirdstämma), för avdömande av
uppkomna tvister inom h. Från o. 1200 uppstod
i samband med omdaningen av den folkliga
le-dungshären och de stående skatternas införande
genom sammansmältning mellan h. och
bondehövdingar ute i bygderna Danmarks medeltida
adel. De historiska källorna nämna endast i
förbigående h. i Sverige, men att sådana funnos, även
enskilda, är säkert, och inst. fördes av svenskar
över till Ryssland (se Druzjina). Trol. har h.
spelat en liknande roll i Sverige som i Danmark
för uppkomsten av den medeltida adeln. — I
nyare tid upptogs h. i Norge av Quisling som
benämning på hans livvakt och på Nasjonal
samlings politiska militärorganisation. — Litt.: E.
Hjärne, ”Vederlag och sjöväsen” (i ”Namn och
bygd”, 1929); S. Bolin, ”Ledung och frälse” (1934);
K.-E. Löfqvist, ”Om riddarväsen och frälse i
nordisk medeltid” (1935). [K.]B.
Hirdman, medlem av en hird.
Hirdman. 1) Anna Maria (Maj) H., f.
Eriksson, författarinna (f. 27/r 1888). H., som vuxit
upp i ett proletärhem i västmanländsk bergslag,
har gjort sig känd som en självständig och
tem-peramentsfull tecknare av människoöden ur skilda
arbetarmiljöer. Hon är särsk. inriktad på
kvinnoproblem; med erfarenhet har hon skildrat den
intellektuella arbetarkvinnan. H. debuterade 1921
med den självbiografiska romanen ”Anna
Hol-berg” och har sedan utg. romanerna ”Kämpande
liv” (1925), ”1 törn och i blomma” (1944), som
har motiv från arbetarnas bildningssträvanden,
”Hemlandens saga” (1945), en historisk skildring
med forntidsstaden Birka som miljö, och ”Uppror
i Järnbäraland” (s.å.), som har motiv från
gruvstrejken i Norberg på 1890-talet, diktsaml. ”Hjär-
— 479 —
— 480 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
