Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Histologi - Histolys, vävnadsupplösning - Histoner - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HISTOLOGI
Histologi’ (till grek, histos’, vävnad, och lo^os,
lära), vävnadslära, den vetenskap, som handlar
om den mikroskopiska byggnaden av vävnader och
organ, av vilka organismerna äro uppbyggda. H.
har utvecklat sig ur den mikroskopiska anatomien
och är att anse som en del av denna. Det är
tydligt, att uppkomsten och utvecklingen av dessa
vetenskaper äro intimt förbundna med uppfinningen
av mikroskopet och dettas vidare förbättring. De
först använda s.k. mikroskopen voro enklare
linser och synnerligen primitiva, men redan vid mitten
av i6oo-talet hade sådana förbättringar gjorts, att
de kunde användas för vetenskapliga
undersökningar. Som grundläggare av den mikroskopiska
anatomien böra nämnas engelsmännen R. Hooke
och N. Grew men framför allt italienaren M.
Mal-pighi samt holländarna J. Swammerdam och A. v.
Leeuwenhoek. Genom dessa forskares arbeten
blevo en del finare byggnadsförhållanden betr,
såväl människan som djuren och växterna kända och
uppmärksamheten riktad på den mikroskopiska
anatomiens stora betydelse. Det följ. årh.
medförde också viktiga framsteg på detta område.
Emellertid voro dock fortfarande de optiska
hjälpmedlen alltför svaga för att tillåta ett djupare
inträngande i organismernas finare mikroskopiska
byggnad. Först med 1800-talet blev detta möjligt,
och som den egentlige grundläggaren av h., en
benämning, som först infördes av den tyske anatomen
C.Meyer (1819), måste fransmannen X. Bichat anses,
enär han var den förste, som planmässigt och
målmedvetet upptog studiet av vävnaderna och
därigenom förberedde en ny epok i den mikroskopiska
anatomien. De uppslag Bichat gav, fullföljdes av
en mängd forskare på h:s område, bland vilka de
mest betydande voro Th. Schwann, R. v. Kölliker,
Max Schultze, R. Virchow, F. Leydig och Ramön y
Cajal. Av genomgripande vikt för h:s vidare
utveckling voro de av Robert Brown, M. J. Schleiden
och Schwann utförda undersökningarna, som
slutgiltigt fastslogo, att cellen* utgör
byggnadsmaterialet inom både växt- och djurriket. Efter
cellärans genombrott och sedan mikroskopet under
1800-talet i hög grad förbättrats, genomgick h. en
snabb och lysande utveckling. Härtill bidrog även
i väsentlig grad den samtidigt alltmer förfinade
och specialiserade histologiska tekniken. Urspr.
hade man endast undersökt döda el. i bästa fall
överlevande vävnader och organdelar, men nu
lärde man sig att med olika kemiska lösningar
behandla objekten, så att de även i dött tillstånd i
görligaste mån bevarade sin levande struktur (se
Mikroskopisk teknik). Förutom redan nämnda
framstående forskare på h:s område må från
senare tiden framhållas W. Flemming, H. Frey, R.
och M. Heidenhain, Ph. Stöhr, V. v. Ebner, C.
Golgi, J. Schaffer samt av svenska histologer G.
Retzius och Aug. Hammar. H. har emellertid
förutom uppgiften att söka utforska vävnadernas och
organens byggnad i friskt tillstånd, normal h.,
också den att söka lära känna de förändringar,
som inträda vid sjukdom o.a. onormala tillstånd,
patologisk h. Denna senares grundläggande
betydelse för flertalet medicinska vetenskaper
behöver ej närmare framhållas. De som först
beträdde detta område voro engelsmannen J. Goodsir
och tysken J. Henle, men dessa följdes snart av
R. Virchow, vilken framför andra var banbrytare
inom den patologiska h. — Under senare tider
har h. utvidgat sitt område och gripit in på
närliggande vetenskaper, ss. embryologi och
ärftlig-hetslära, samt även upptagit den experimentella
forskningsmetoden (se Vävnadsodling). — I
Sverige finnas numera professurer i h. inom de
medicinska fakulteterna vid univ. i Uppsala och Lund
samt vid Karolinska inst. i Stockholm. Växt- och
djurhistologi ingå i ämnena botanik och zoologi
och patologisk h. i patologien. T.Hn;H.W.
Histoly’s (till grek, histos’, vävnad, och lys’is,
upplösning), vävnadsupplösning, inträder
i all vävnad efter döden. Men även under livet är
h. en rätt vanlig företeelse. Så inträder t.ex. hos
vissa insekter efter deras förpuppning en betydlig
h., varigenom vissa larvala organ försvinna, och
hos grodlarverna tillbakabildas svansen genom
histolytiska processer. Hos högre djur, t.ex. hos
människan, uppträder h. flerstädes, särsk. under
embryonalstadiet, ss. vid emaljpulpans
försvinnande, vid ögonkamrarnas utbildning o.s.v. Även
under patologiska förhållanden förekommer h., så
t.ex. i vissa svulster, där vävnaden kan upplösas
till en slemmig massa. T.Hn.
Histoner [-å’-], starkt basiska äggviteämnen
med hög kvävehalt, vilka mestadels förekomma
som nukleoproteider i förening med nukleinsyra.
Från de närstående protaminerna skiljas h.
genom sin svavelhalt och större halt av
monoaminosyror. De förekomma bl.a. i lymfkörtlar
och vita blodkroppar.
Histo’ria (grek. histori’a, forskning), i vidsträckt
och ursprunglig betydelse vetenskapen om det
mänskliga samhälls- och kulturlivets utveckling.
Under tidernas lopp ha en rad
specialvetenskaper uppstått, som sysselsätta sig med olika sidor
av detta forskningsområde. Konstens h. har så
blivit en särskild vetenskap, konsthistoria,
litteraturens en annan, litteraturhistoria;
andra dyl. vetenskaper äro
religionshistoria, kyrkohistoria, lärdomshistoria,
rättshistoria o.s.v. I våra dagar inräknas
dessa ej i h. i egentlig mening; denna har till
ämne det politiska och ekonomiska livets
utveckling. Man kan därför säga, att h. har två
huvudgrenar, politisk h. och ekonomisk
h. Lika litet som ekonomiska och politiska
företeelser i det levande livet kunna skiljas från
varandra, lika litet kan politisk h. isoleras från
ekonomisk h. el. omvänt. H. rymmer vidare en
mängd specialgrenar, vilka ibland helt, ibland
delvis, ibland icke alls låta inrangera sig i
endera el. båda de två nämnda huvuddelarna.
Krigshistoria, politisk idéhistoria,
socialhistoria, författningshistoria,
personhistoria, historiografi (i
betydelsen den historiska vetenskapens egen h.)
räknas i regel till h. Däremot ha ur den egentliga
h:s arbetsfält av praktiska skäl utsöndrats de
utvecklingsskeden, vilka ligga före skrivkonstens
förekomst hos ett folk och från vilka
endast fornfynd och fornlämningar föreligga.
Utforskandet av dessa tider kräver en helt annan
metodik än den för h. vanliga och åvilar
förhistorien, den förhistoriska arkeologien.
H:s vanliga arbetsfält börjar alltså kronologiskt
— 499 —
— 500 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
