Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HISTORIA
med skrivkonstens uppkomst samt omfattar blott
”historisk tid”, ej ”förhistorisk tid”. Att
arkeologiskt källmaterial föreligger även från
historisk tid är uppenbart, men detta ger i regel föga
kunskap om det politiska och ekonomiska livet
samt spelar därför ingen större roll för den
egentliga h. Det faller inom
medeltids-arkeologiens, kulturhistoriens och
etnografiens arbetsområde, medan h:s
uppgift är att bearbeta de skrivna el. de s.k. historiska
källorna. Att historikern har skyldighet att till
fullo beakta sådana icke skrivna källor, som i
enstaka fall kunna ge värdefulla upplysningar
rörande det politiska el. ekonomiska livets
utveckling, är självklart. Andra delar av h:s
ämnesområde, vissa folks och folkgruppers politiska och
ekonomiska utveckling, bearbetas lämpligen av
spec. utbildade forskare, som jämväl ägna sig åt
övriga sidor av folkens och folkgruppernas
utveckling. Så utgör t.ex. Fjärran österns politiska
och ekonomiska h., särsk. under äldre tid, en del
av s i n o 1 o g i e n, Egyptens en del av e g y p t
o-logien, de forntida främre-orientaliska
kulturkretsarnas en del av assyriologien,
Persiens en del av iranistiken, Bysantinska
rikets en del av bysantinologien, den
medeltida arabiska h. en del av orientalist
i-k e n. Dessa vetenskaper måste, i den mån de
syssla med politisk och ekonomisk utveckling
under historisk tid, räknas till den historiska
vetenskapen och som specialgrenar av denna.
I nära anslutning till den historiska vetenskapen
och oftast inom dennas eget område arbeta ett
antal h:s hjälpvetenskaper. De ta upp till
behandling särartade specimina av det historiska
källmaterialet (t.ex. numismatiken), behandla
källorna enl. vissa spec. utarbetade metoder (t.ex.
diplomatiken) el. ägna sig åt utforskandet av
sådana företeelser, som icke ha något verkligt
historiskt intresse men som måste klargöras för
en rätt förståelse av källorna (t.ex. metrologien).
H:s viktigaste hjälpvetenskaper äro p a 1 e
o-g r a f i, vetenskapen om handstilar, e p i g r
a-f i k, vetenskapen om inskrifter, d i p 1 o m a t i k,
vetenskapen om dokument och
dokumentformler, sfragistik, vetenskapen om sigill, h
e-raldik, vetenskapen om sköldemärken, n
u-m i s m a t i k, vetenskapen om mynt,
genealogi, vetenskapen om släktskapsförbindelser,
metro 1 o g i, vetenskapen om mått, mål och vikt.
Givet är, att även andra vetenskaper,
historisk geografi, filolog i, arkeologi
m.fl., ofta tjänstgöra som hjälpvetenskaper till h.,
men detta är icke, som för de ovan uppräknade
vetenskaperna, deras huvuduppgift; de kunna i
stället betecknas som h:s gränsvetenskaper.
H:s arbetsfält är oöverskådligt; de problem,
som möta historikern, äro ständigt lika
skiftande som den politiska och ekonomiska
utvecklingen själv. Historikerns uppgift är icke, som
så många andra vetenskapsidkares, att finna
några lagar utan att rekonstruera den förgångna
verklighetens politiska och ekonomiska sidor.
Det som ger en viss enhetlighet åt den nutida
historiska vetenskapen, är dels att det
källmaterial, varpå den bygger, är av relativt ensartad
beskaffenhet — det utgöres alltid el. nästan
all
tid av uppteckningar av skilda slag —, dels att
den vid utnyttjandet av källmaterialet tillämpar
vissa fast utbildade och alltmer allmänt erkända
metoder. I princip skiljes sedan länge och i viss
mån med rätt mellan två olika slags historiska
källor, kvarlevor och berättande källor. De förra
äro sådana uppteckningar, vilka en gång, i likhet
med de arkeologiska källorna, utgjort ett led i
det historiska händelseförloppet, t.ex. en
rätts-giltig fredstraktat, varigenom ett krigstillstånd
upphört och efterträtts av fred, ett köpebrev,
genom vars undertecknande en egendom bytt ägare,
o.s.v. Berättande källor åter äro vittnesbörd, i
första el. senare hand, om ett händelseförlopp.
Som allmän regel gäller, att h. skall så långt
som möjligt bygga på kvarlevor. Men ofta ge
dessa endast några ytterkonturer av
händelseförloppet. De berättande källorna åter äro som alltid
vittnesmål märkta av sina upphovsmän och ge
i första hand endast dessas syn; genom
källkritik* söker historikern fixera de moment, som
kunnat förvanska vittnets bild, och därigenom så
vitt möjligt beriktiga densamma. Det är vidare
av vikt, att andrahandsvittnen skjutas i
bakgrunden för förstahandsvittnena. Från en viss
synpunkt kan man emellertid i praktiken icke
upprätthålla distinktionen mellan kvarleva och
berättande källa, i det att en av stark tendens
märkt samtida skildring av t.ex. en politisk fejd
visserligen är en berättande källa rörande de
omtalade händelserna men själv en kvarleva från
den propaganda, som åtföljde den politiska
fejden. På så sätt kunna ur den utvinnas nya och
befruktande synpunkter. — Den moderna
historiska vetenskapen kräver bestämt, att
källforskning skall läggas till grund för den historiska
framställningen och att källorna skola
fullständigt el. systematiskt framdragas, granskas och
kritiseras. Den ställer sig direkt avvisande till
alla traditionellt gängse uppfattningar och
värderingar av händelser och personer, ty dessa gå
urspr. tillbaka till krönikor el. liknande
framställningar, som äro samtida el. nära samtida
med händelserna och återge ett partis, ofta det
segrande partiets, syn på dessa. Under det att
en äldre tids historieskrivning okritiskt
upprepade el. godtyckligt utstofferade och omstuvade
den så skapade uppfattningen och värderingen, har
den moderna historieforskningen på många
ställen raserat gängse uppfattningar och nått långt,
då det gällt att uppbygga en ny bild av det
förgångna. På andra ställen tillåter
källmaterialet över huvud icke några säkra slutsatser, och
vill historikern här framställa sannolika, rimliga
el. möjliga lösningar, har han full rätt att göra
det men måste då noga framhålla de framställda
meningarnas mer el. mindre hypotetiska karaktär.
Behandlingen av källmaterialet enl. ovan
antydda metoder ger i regel icke i och för sig en
historisk framställning utan endast de byggstenar,
varpå denna skall uppföras. De olika fakta, som
kunnat konstateras, måste nu sättas i samband med
varandra. Den danske vetenskapsmannen E. Arup
har sagt, att historikerns uppgift här är att ”dikta
över källorna”. Yttrandet är starkt tillspetsat.
Det rymmer de viktiga sanningarna, att
historikern vid urvalet och sammanställningen av de
— 5oi —
— 502 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
