Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HISTORIA
säkra fakta, som källgranskningen blottat, icke
har några fasta regler att följa samt att den
framställning han uppbygger därför under alla
omständigheter blir märkt av hans egen person
och åskådning. På grundval av samma fakta
kunna olika modernt arbetande historiker skildra
ett händelseförlopp helt olika; där en forskare
ser en huvudsaki. ekonomisk konflikt, ser en
annan i främsta rummet en politisk maktkamp,
en tredje en motsättning av konfessionell el.
ideell natur. Liksom den med händelserna mer el.
mindre samtida krönikören, vilken urspr. präglat
den traditionella historieskrivningens uppfattning,
ger även den modernt arbetande historikern en
subjektivt färgad bild av händelseförlopp och
utveckling, men denna representerar icke desto
mindre ett ofantligt framsteg. Den möderne
historikern har så mycket som möjligt rensat ut
det slagg, som kommit in i den traditionella
uppfattningen till följd av att dennas
ursprungliga skapare av parti- o.a. hänsyn varken kunnat
el. velat se objektivt på händelser och agerande
personer. När den möderne historikern skapar
sin egen subjektiva framställning, söker han göra
denna så, att den täcker alla säkra fakta, som
för honom te sig betydelsefulla, och ge en så
sannolik förklaring som möjligt åt de problem,
som han står inför. Den enda ledstjärna, som
han därvid får ha, är sanningen, viljan att riktigt
återge utvecklingen, en ledstjärna, som han dock
vet är och förblir ouppnåelig. Där källmaterialet
icke förslår el. primärforskningarna ännu icke
hunnit tillräckligt långt, menar den möderne
historikern, att det är bättre att med dagens
historiska vetenskap icke veta, hur ett
händelseförlopp verkligen gestaltat sig, än att med en
ovetenskaplig historisk tradition tro på en vrångbild
av detsamma.
En given följd av den nutida historiska
vetenskapens krav på fullständig genomgång och kritisk
bearbetning av källmaterialet är en långtgående
specialisering inom forskningen. Denna belyses
redan därav att vissa områden överlåtits på
specialvetenskaper, ss. sinologi, egyptologi och
assyrio-logi, samt vissa källgrupper och metoder åt h:s s.k.
hjälpvetenskaper. Ett annat uttryck för
specialiseringen är, att endast de äldre skedena, antiken
och den äldre medeltiden, varunder det samlade
europeiska källmaterialet ännu kan överblickas,
men under senare skeden blott de mellanstatliga
relationerna äro föremål för en verkligt
internationell forskning; eljest vila sällan framställningar
av allmän h. el. världshistoria på verkliga
källforskningar utan äro att betrakta som
sammanfattande verk, vilka redovisa resultaten av en rad
nationalhistoriska vetenskapers insatser. Själva
det historiska vetenskapliga arbetet sönderfaller
alltså i stor utsträckning i en rad forskningsgrenar,
svensk h., dansk h., tysk h. o.s.v., vilka sätta ett
visst lands politiska och ekonomiska utveckling
i centrum, i vissa fall ännu mindre områdens
(1 o k a 1 h i s t o r i a).
De äldsta spåren av författarverksamhet rörande
svensk h. gå tillbaka till 1200-talet, från vilken
tid ett antal kungalängder och annaler förekomma.
Under 1300-talet möter ”Erikskrönikan”, den
äldsta mer utförliga, rimmade historiska
framställ
ningen, under 1400-talet levde Ericus Olai, förf,
av den första lärda, utförliga svenska h.
Representanter för 1500-talets svenska historiska
författarskap äro främst Olaus Petri, vidare
Laurentius Petri, Peder Svart, Rasmus Ludvigsson
och den fritt diktande Johannes Magnus, som
slutgiltigt utformade den nationalistiska ”götiska”
historieuppfattningen om Sveriges forntid. Under
1600-talet växte intresset för den svenska h. och
tog sig skilda uttryck. J. Hadorph samlade och
utgav historiska källor; hans verksamhet är för
oss alltjämt av utomordentligt värde. J.
Messe-nius sammanfattade i ”Scondia illustrata” sin tids
uppfattning av Sveriges h. och utformade den,
särsk. för nyare tid med utnyttjande av numera
förlorat material, i detalj. E. J. Tegel och
Aegi-dius Girs författade krönikor, ägnade
1500-tals-konungarnas regeringar. Utlänningarna B. P. v.
Chemnitz och S. v. Pufendorf bearbetade vid
1600-talets mitt ämnen ur Sveriges nyaste h. på
uppdrag av den svenska statsmakten och som ett
led i dess propaganda. O. Rudbeck drev den
hy-pernationalistiska svenska historieuppfattningen till
dess spets. I skarp opposition mot
1600-tals-histo-rikerna stodo 1700-talets främsta historiker, den
nyktert reflekterande O. v. Dalin samt S.
Lager-bring, vilken var verksam som källutgivare samt
i sitt författarskap tillämpade långt senare tiders
historieforskning. Inom närmast följande
generation av historiker, verksam o. 1800, voro de främsta
J. Hallenborg, E. M. Fant och C. G. Nordin, vilka
mer el. mindre kunna betecknas som fullföljare
av Lagerbrings verk. Den vid unga år avlidne,
vid Greifswalds univ. verksamme tyske prof. F.
Rühs gick i sin svensk-historiska produktion 1803
—14 långt i skepsis mot de traderade källorna.
E. G. Geijer, Sveriges främste historiker under
1800-talets förra del, representerade en syntetisk,
konstruktiv och spekulativ riktning inom den
historiska vetenskapen. Mot vissa av hans teser
opponerade A. Fryxell, som 1823 började som
populär historieberättare men under arbetets
fortgång (fram till 1879) allt mer och mer
fördjupade sig i det primära källmaterialet. En ingående
framställning av Sveriges äldre h. författades 1834
—54 av A. M. Strindholm. Det nuv. skedet av
den svenska historiska vetenskapens utveckling,
kännetecknat av starka och bestämmande
influenser från Ranke, kan anses börja kort efter
1800-talet mitt. Inledningen representeras av F. F.
Carlsons, H. Forssells, C. G. Malmströms och
C. T. Odhners stora monografier över skilda
avsnitt av Sveriges h. Principiellt nya krav på den
historiska forskningen ha framförts av de två
”skolbildande” historikerna H. Hjärne och L.
Weibull, den förre bl.a. på ett noggrant aktgivande
av det internationella läget vid bedömandet av
svensk politik, den senare på ett skarpare
tillämpande av de källkritiska grundsatserna.
Vid både Uppsala och Lunds univ. ha lärostolar
i h. funnits alltsedan begynnelsen. F.n. har
vartdera univ. två professurer. Den äldre
Uppsala-professuren har från 1781 innehafts av E. M.
Fant (1781—1814), E. G. Geijer (1816—49), F.
F. Carlson (1849—77), C. G. Malmström (1877
—82), S. F. Hammarstrand (1882—89), H. Hjärne
(1889—1913), L. Stavenow (1914—30) och E.
— 503 —
— 504 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
