Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hitler, Adolf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HITLER
fransmännen vid Ruhr 1923. H. hade föga till
övers för deras verksamhet. För honom var den
nya republikanska regimen i Berlin
huvudfienden, och han var med bland de officerare och
soldater, som med alla medel konspirerade mot
denna, liksom högre upp på den militära
rangskalan Rohm, von der Epp och Ludendorff.
Han fick 1919 anställning i armédistriktets
politiska byrå i München och började sålunda sin
politiska bana som politisk spion åt riksvärnet.
Under denna verksamhet upptog han kontakt
med Deutsche Arbeiterpartei, eg. en obetydlig
splittra av den alltyska rörelsen, som under i:a
världskriget stött generalstabens krav på
annex-ionsfred. H. ingick i partiet, trängde undan de
äldre förgrundsmännen och tog själv ledningen
i spetsen för demobiliserade officerare och
soldater. Till dem slöto sig andra rotlösa
existenser som förf. D. Eckhardt och den socialistiskt
påverkade amatörekonomen Feder. Partiet
omdöptes till Nationalsozialistische Deutsche
Arbeiterpartei (NSDAP) och fick ett program, som
i allmänna ordalag proklamerade nationalistiska,
socialistiska, antisemitiska och korporativa
principer. Det var icke programmet utan två andra
faktorer, som gåvo partiet dess särprägel. Den
ena var det starka militära inslaget; partiets
kärntrupp utgjordes av knektar, vilka gärna
använde knytnävarna som argument vid de
politiska diskussionsmötena och mot sina politiska
ledare iakttogo samma lydnadsplikt som tidigare
mot sina militära förmän. Den andra faktorn
var partiets våldsamma propaganda, framförd dels
i den obskyra tidn. ”Völkischer Beobachter”, som
förvärvades 1920, dels och i främsta rummet
genom H. själv. Urspr. framträdde han på smärre
lokaler, 24/2 1920 f.f.g. på ett verkligt massmöte.
Han visade sig vara en demagog av osedvanliga
mått. Hans förkunnelse var enkel och
förenklande, ofta svamlig, men anpassad efter det
aktuella lägets krav och åtm. med tiden kryddad
med bitande argument och expressiva
kraftuttryck. H. vädjade sällan till sitt auditoriums
ädlare men ofta till dess sämre egenskaper. Han
förkunnade hat och hämnd. Han hetsade alltid,
mot judar, utländska makter, regering, riksdag,
borgerskap, arbetarpartier, Tysklands kulturella
elit och dess breda folklager, som han djupt
föraktade. Han gjorde emellertid ett mäktigt intryck
på dessa med sin förkunnelse. H. var dock
ingalunda enbart demagog. Han fortsatte sina
konspirationer med de missbelåtna
officerskret-sarna och inom de hemliga sällskapen samt drog
sig ej för att, ehuru stortysk, träda i
förbindelse med bayerska separatister och söka
utnyttja bayrarnas misstro mot Berlin för att
störta rikets lagliga centralregering.
Konspirationerna hade, liksom H:s hatpropaganda, en
god jordmån under nöd- och inflationstiden
1921—23. H:s egen ställning inom
konspiratörernas läger stärktes till följd av hans
framgångar som demagog. Otvivelaktigt var han,
jämte Rohm, en av de mest aktiva
kuppmännen, och då dessa i nov. 1923 skredo till verket
och igångsatte ölkällarkuppen*, stod H. vid
Lu-dendorffs sida som den främste synlige ledaren.
Bland deltagarna märktes Frick, Rosenberg, Gö-
ring, Hess och Streicher. Mot beräkning inskred
riksvärnet mot upproret, och dess ledare ställdes
i febr. 1924 inför domstol. H. uppträdde vid
rättegången mer som anklagande än anklagad och
begagnade tillfället att göra propaganda för sig
själv och sitt parti. Han dömdes till 5 års
fängelse men frigavs redan i dec. 1924 från
fästningen Landsberg am Lech. Under sin vistelse
där var H. i samarbete med Hess sysselsatt med
att författa del 1 av den sedermera
världsbekanta ”Mein Kampf”. ölkällarkuppens snöpliga
utgång syntes innebära en total katastrof för
H:s politiska aspirationer. Inom sitt eget NSDAP
hade han före 1923 lyckats förvärva en
dominerande ställning, men den mäktigare
nationalra-dikala rörelsen i n. Tyskland hade ej velat böja
sig för hans anspråk. Flertalet inom H:s parti
anslöto sig under hans fängelsetid till de
nordtyska nationalradikalerna, vilka vid riksdagsvalen
i maj 1924 vunno vissa framgångar, som dock
gingo förlorade vid nya val i dec. s.å. Endast
en liten krets kring Streicher höll fast vid H.
och hälsade honom vid frigivandet som
partiledare. Trots att H. alltjämt var österrikisk, icke
tysk medborgare, utvisades han icke ur
Tyskland och fick fortsätta sin politiska agitation.
H:s verksamhet 1925—29 lade grunden för hans
framtida maktställning. Den ägde rum i det
fördolda, i de små nationalradikala
ytterlighetsgrup-pernas vildvuxna djungel, som föga
uppmärksammades utanför dessa grupper själva. Tiden,
som karakteriserades av internationell avspänning
och goda ekonomiska konjunkturer, erbjöd ingen
lämplig jordmån för de nationalradikala
partierna, vilka oförtrutet fortsatte sin propaganda och
sina våldsamma inbördes fejder. Det lyckades
H. att nyskapa och reorganisera sitt parti samt
att åt detta erövra ledningen inom det
nationalradikala lägret. Misshagliga element
uteslötos ur partiet, andra opponenter tvingades till
total underkastelse under H. På detta sätt
möjliggjordes ett totalt genomförande av den redan
tidigare tillämpade ”Führerprincipen”, som
ställde hela partiapparaten till H:s förfogande. Inom
partiet härskade han med fullständig
envålds-makt. Hans egen person sköts i förgrunden
inom partiets propaganda, myten om H. skapades
under dennes egen aktiva medverkan. I ”Mein
Kampf” (2 bd, 1925—26), som nu utkom,
framställer sig H. som ödets man, den ur djupet
komne, enkle soldaten, vilken föraktar dagens
egoistiska partimän men tror på och vill skapa
sitt folks framtid. Att ”Mein Kampf” dessutom
blottar den avgrund, som rymdes i H:s inre, är
säkert nog men observerades mindre. Och
Hit-lermyten upprepades av alla H:s anhängare: han
framställdes som alternativet till det som var,
räddaren ur hotande faror. H. knöt även
ekonomiskt fördelaktiga förbindelser. Han kunde
variera sin person i det oändliga och vann
mäktiga gynnare och understödjare inom
högfinansen, vilka tjusades av hans person och hoppades,
att hans triumfer som agitator skulle lända dem
till fördel. Tills vidare voro hans synliga
framgångar dock måttliga. 1927 anslöto sig 7
riksdagsmän till hans parti, och vid riksdagsvalen
1928 erhöll detta 12 mandat. Men hänsynslöst
— 5U —
— 512 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
