- Project Runeberg -  Svensk uppslagsbok / Andra upplagan. 13. Hedeby - Högblad /
513-514

(1929-1955) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hitler, Adolf

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

HITLER

sökte partiet nästla in sig i ledande kretsar, bl.a.
militära, och det bedrev regelrätt spioneri. Så
kom den ekonomiska världskrisen, depressionen
och massarbetslösheten. Det visade sig vid
riksdagsvalen 1930, att myten om H. och dennes
egen hetsagitation, som nu riktade sig mot
dagens politiska makthavare, under nödtiden hade
starka grepp om tyska sinnen:
nationalsocialisterna erhöllo icke mindre än 107 mandat.
Agitationen fortsatte och koncentrerades kring temat
om H. som räddaren. Hans porträtt och tesen
att ”H. skapar arbete och bröd — välj lista 3”
var det fälttecken, varunder nationalsocialisterna
förde de följande valkampanjerna. Dessa gåvo
goda resultat. Vid presidentvalets två omgångar i
mars 1932 och april s.å. samlade H., som först
nu blev tysk medborgare, resp. 11,3 och 13,4 mill.
röster, och vid riksdagsvalen i juli s.å. fick hans
parti 13,7 mill. röster och 230 mandat samt
blev riksdagens starkaste. Nationalsocialisternas
militärt organiserade SA hade på motsv. sätt
växt och blivit en stat i staten. Men om än
H:s anhängare mångdubblats, hade partiet icke
majoritet. SA var icke mäktigt nog att mot
riks-värnet bereda vägen till makten. H. tvekade och
sökte anknytning åt olika håll. I okt. 1931 avslöt
han med de tysk-nationella och Stahlhelm den
snart sönderfallande Harzburgfronten, och under
sommaren 1932 voro planer uppe på en koalition
mellan nationalsocialisterna och Zentrum. Dessa
omintetgjordes av H., då han i aug. för egen del
krävde posten som rikskansler med utomordentliga
fullmakter. Inom partiet framträdde splittring, och
dess röstetal sjönk betänkligt vid nya
riksdagsval i nov. s.å. Ledare för oppositionen mot H.
inom partiet var G. Strasser, som själv
aspire-rade på höga poster men av H. i dec. 1932
utstöttes ur partiet. Det lyckades H. att övervinna
krisen, och i jan. 1933 inleddes och slutfördes
de underhandlingar, som ledde till H:s
utnämning till rikskansler i spetsen för ett kabinett,
vars viktigaste poster i övrigt tilldelades v. Papen
och de tysknationella. Från denna tid
sammanfaller H:s historia med Tysklands* och från 1938
—39 nära nog med Europas. Den skall här
endast kort antydas. Snabbt lyckades H. att med
våld och list, lagliga och olagliga medel krossa
allt inre motstånd, kasta sina ursprungliga
koali-tionskamrater åt sidan och uppbygga en
maktställning för sig själv och sitt parti, som har få
motstycken i världens historia. När allvarlig jäsning
ånyo utbröt inom partiet, lät han i juni 1934
anställa ett formligt massmord på de vänsterelement
inom partiet, som han misstrodde (se Trettionde
juni). När Hindenburg s.å. avled, blev H. statschef
som ”Führer und Reichskanzler”. En ny
utrensning, riktad mot de moderata, verkställde han i
febr. 1938, dock under fredliga men oanständiga
former. I sina utrikespolitiska tal bedyrade H. till
en början och länge sin obrottsliga fredsvilja.
Det är knappast möjligt, att försäkringarna voro
allvarligt menade, om än H. hade stor förmåga
att suggerera sig själv och tro på sina egna ord.
I varje fall igångsattes en kraftig upprustning,
för vilken med tiden näringslivet så vitt möjligt
anpassades; de utrikespolitiska kupper, som tid
efter annan förekommo, ss. Tysklands utträde ur

SU 13. — 513 —

17 — Red. avsl. ’/s 49.

Nat. förb. 1933, dess uppsägning av
Locarno-pakten 1936, visade, att den man, som ledde
Tysklands öden, var en allvarlig fara för
världsfreden. I okt. 1937 kungjorde han för sina
närmaste rådgivare sin avsikt att beträda de
krigiska erövringarnas väg, närmast mot Österrike
och Tjeckoslovakien. H:s syfte var att gå
varsamt fram mot Österrike, men händelserna
möjliggjorde för honom att redan i mars 1938
erövra landet. Hans beslut att krossa
Tjeckoslovakien måste åter skrinläggas på gr. av
Cham-berlains mellankomst (se Godesbergkonferensen
och Münchenkonferensen) men endast för kort
tid: i mars 1939 befallde H., att Prag skulle
ockuperas. H:s försök 1938—39 att vinna Polens
anslutning till en antirysk politik misslyckades,
och han anföll i sept. 1939 i stället Polen och
inledde därmed 2:a världskriget (se
Världskrigen). Ett nytt kapitel inleddes i H:s historia: han
blev fältherre. Hans planer kritiserades starkt
av Tysklands ledande militärpersoner, som
motarbetade dem. H. betraktade också många av sina
generaler som förrädare och gjorde täta
omplace-ringär på ledande befälsposter. Frågan om H. som
strateg torde stå öppen. Att hans krigföring i
hänsynslöshet söker sin like, är uppenbart. Den
avgörande vändpunkten i kriget var det av H. mot
all diplomatisk och militär sakkunskap i juni 1941
inledda angreppet mot Sovjetunionen samt de
militära motgångarna 1942. För H. började nu
vägen nedåt, och den blev brant. H:s tro på sin
mission hade, såsom klart framgår av hans tal,
under nedgångsåren överskridit gränsen till det
abnorma; han saknade förmåga att förlora. Han
kunde icke se nederlaget utan sökte sporra sitt folk
och avskräcka sina motståndare genom ökat
skräckvälde. Han hoppades på en sådan plötslig
händelse, som med ens förändrar världsläget.
Sedan olika militära anslag mot H. — det viktigaste
var attentatförsöket i juli 1944 — misslyckats,
återstod för det tyska folket blott att med H., vars
psykiska och fysiska krafter höllo på att sina,
fortsätta den av honom anbefallda kampen till det
bittra slutet. I april 1945 var H:s maktområde
inskränkt till delar av Berlin, som han styrde från en
bunker vid rikskanslerpalatset. Jämte honom
fun-nos där bl.a. Bormann, H:s främste rådgivare
under de sista åren, och Eva Braun, väninna och
troligen älskarinna till den erotiskt föga intresserade
H. In i det sista bibehöll han den totala makten
över sitt hopsmältande välde, lät avrätta och
avsätta liksom förut samt hoppades alltjämt på
militär undsättning. Då denna uteblev, ingick han
äktenskap med Eva Braun. 30/4 1945 begingo de båda
självmord, deras kroppar brändes. — H. hade en
sällsynt förmåga att skapa och utnyttja
gynnsamma situationer och att i dem gå just så långt, som
läget medgav. Han kunde konsten att slå till i
rätta ögonblicket. Det fantastiska, för andra orimliga
i H:s planer och handlingar bidrog säkert till hans
framgångar. Hans orubbliga tro på sig själv och sin
mission gav honom styrka men blev även hans
fördärv. Ingen statschef har som H. så djupt dragit
med sig i sitt fall det folk han styrt. Och detta är
dock icke hans största skuld. Tyngre väger, att han
gått fram mot främmande folk, främst judarna,
på ett sätt, som över huvud saknar motstycke i

— SU —

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Aug 8 22:23:25 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svupps/2-13/0313.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free