Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hjälsta - Hjälstad - Hjälstaholm - Hjälstaviken - Hjälta kraftverk - Hjältedikt - Hjältesaga - Hjältesång - Hjältetenor - Hjältevad - Hjärna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HJÄRNA
trakt av Uppsala ärkestift, strax n. om
Ekolsunds-viken ö.n.ö. om Enköping; 20,83 km2, därav 20,17
land; 386 inv. (1949; 19 inv. pr km2). H. är en
bördig slättbygd med mindre bergkullar; åkern
utgör 70% av landarealen, skogsmarken i6°/o.
Egendomar: Bälsunda och Vreta. Fyra runstenar
äro bevarade. Den enkla, rektangulära
gråstens-kyrkan från 1400-talets senare del har på gavlarna
nischprydnader i tegel och i det inre tegelvalv.
—• Socknen är uppkallad efter kyrkbyn. Namnet
skrevs 1298 hiælestum (dat. plur.). Förra leden är
ant. gen. av ett personbinamn Hjale, eg. den
pratsjuke, el. ett ursprungligt namn på Hjälstaviken;
senare leden är plur. stadhir, ställe, gård, till stadh,
plats (se J. Sahlgren i ”Sveriges bebyggelse.
Landsbygden. Uppsala län”, 4, 1948, sid. 42). P.;Er.
Hjälstad, socken i Vadsbo hd, Skaraborgs län,
och församling i Hjälstad, Vad, Svenneby och
Mo pastorat i S. Vadsbo kontrakt av Skara stift,
v. om stationssamhället Moholm, som delvis
ligger inom H.; 15,78 km2, därav 15,75 land; 602 inv.
(1949; 40 inv. pr km2). H. är huvudsaki. välodlad
slättbygd i Tidans dal. Åkern utgör 62 °/o av
landarealen, skogsmarken 32 %. Bland
fornläm-ningar märkes en runsten, inmurad i kyrkan. I
denna, som delvis är av medeltida ursprung, finns
den Sparre-Wasaborgska graven, där den siste
greven af Wasaborg (d. 1748) ligger begravd. —
Namnet, som eg. tillkom kyrkbyn, skrevs 1346
de hiælistadhum, 1386 i Hiællestadha. Som första
led ingår möjl. gen. av ett ej särsk. väl betygat
mansnamn Hiælle- senare leden är plur. stadhir,
av stadh, ställe, gård (se M. Lundgren, ”Svenska
personnamn från medeltiden”, 1892—1934, sid. 103,
och jfr J. Sahlgren i ”Sveriges bebyggelse.
Landsbygden. Uppsala län”, 4, 1948, sid. 42). EMg;Er.
Hjälstaholm, sedan 1867 namn på Hjälsta,
Fitt-ja, Holm och Kulla pastorat i Ärkestiftet.
Hjälstaviken, n. delen av Ekolsundsviken*.
Hjälta kraftverk utnyttjar vattenkraften i
Kloc-karforsen, Nässeforsarna, Floforsen och
Gran-vågsforsen i nedersta delen av Faxälven, där denna
störtar från högplatån ned i Ångermanälven. H.
har 86 m fallhöjd och skall få tre turbiner, som
tillsammans utnyttja 210 m3/sek och ge en effekt
av 165,000 kW. H. äges av Hjälta ab. (delägare
Sydsvenska kraft ab. 85 °/o och Kramfors ab.
15 %), började byggas 1944; första aggregatet
sattes i drift 1949, och det tredje beräknas vara
färdigt 1952. Klockarforsen är indämd med en
damm 1 km nedom Långsele, och därifrån ledes
vattnet lodrätt ned till den i berget insprängda
kraftstationen. Det föres sedan till
Ångermanälven genom en 6,2 km lång, 12 m bred och 12 m
hög (135 m2) avloppstunnel, som är den till
volymen största i Europa. S.Es.
Hjältedikt, hjältesång, se Epos.
Hjältesaga, en folksägnen* närstående diktart.
Medan sägner överallt och i alla tider uppstå i
anslutning till vad som på ett el. annat sätt väcker
uppmärksamhet, kräver h. stora händelser och
personligheter, och den når därför jämförelsevis
sällan full utveckling. Så uppstod germansk h. med
folkvandringstidens väldiga omstörtningar som
bakgrund, och liknande betingelser hade den h.,
som i Grekland lades till grund för den homeriska
diktningen el. som i Frankrike gav upphov till
chanson de geste o.s.v. Medan folksägnen berättar
nyktert och kortfattat liksom i förbigående, söker
h. upp sådant, som eldar och entusiasmerar; den
idealiserar hjälten och skildrar med patos hans
stordåd el. sorgliga slut. Den smyckar därför
gärna sin framställning med överdrifter och
fantasitillägg, som ofta hämtas ur folksaga, legend el.
mytologi. Olika folks och tiders h. ha emellertid
mycket olika prägel. Fullt utbildad h. har i regel
bunden form och är en aristokratisk diktart, men
ansatser till h. spåras även hos bredare lager. Så
torde de sägner, som Runeberg hörde av fänrik
Stål, snarast böra betecknas som dylika ansatser,
och just därför inspirerade de till poetisk
behandling. Jfr Epos. — Litt: H. M. Chadwick, ”The
heroic age” (1912). vSw.
Hjältesång, se Epos.
Hjältetenor, mus., se Tenor.
Hjältevad, samhälle i Ingatorps* sn i Småland.
Hjärna (lat. cer’ebrum, grek, enkefalon). H.
utgör en mäktig formation av nervösa vävnader,
vilken ligger innesluten i h järnskålen och h:s
hinnor. Den är kroppens högst utdifferentierade
anatomiska bildning, utvecklad i främre ändan
av kroppen i anslutning till s.k. distansreceptorer
el. sinnesorgan, som förmedla sinnesintryck, vilka
innebära en fjärrverkan på kroppen av kemiska
impulser genom luktsinnet och smaken,
fotokemiska genom synsinnet och vibrationsimpulser genom
hörseln. Luktsinnet hör liksom smaken till djurens
äldsta sinnesorgan och har ännu hos människan
bevarat mycket av sin primitiva organisation. Ett annat
uråldrigt sinnesorgan, som influerar på
hjärnutveck-lingen, är vestibularapparaten i innerörat, vilken
utgör ett viktigt organ för vår orientering i rummets
olika plan. Hörselorganet har tillkommit som en
senare utväxt på vestibularapparaten och är ett
höggradigt specialiserat, taktilt sinnesorgan för
uppfattning av vibrationerna i den omgivande luften.
Dessutom upptager h. i sig taktila impulser, som
nå huvudets yta, genom ansiktets känselnerv
(ner-vus trigem’inus el. trillingnerven), som även för
människan är en av kroppens viktigaste
känselnerver, även om den på gr. av den upprätta gången
har mist åtskilligt av sin betydelse jämfört med
hos fyrfotadjuren, för vilka nosen är det viktigaste
taktila orienteringsorganet. En betydelsefull grupp
sinnesimpulser, som utöva ett starkt gestaltande
inflytande på h:s utveckling, äro de ’som nå upp
till h. från kroppens olika delar via ryggmärgen.
Hos lägre djur ha de olika kroppssegmenten en
utpräglad funktionell oavhängighet. Utvecklingens
gång, som innebär större precision och alltmer
fulländad samordning av de olika
kroppssegmenten, nödvändiggör utökningen av de nervösa
förbindelserna emellan de olika segmenten och
h. Detta innebär, att bansystem utvecklas i
ständigt stigande mängd, vilka rapportera impulser
från ryggmärgsverksamheten till h. Samtidigt
utvecklas i h. bansystem, som nedstiga till olika
nivåer av ryggmärgen och utgöra det anatomiska
uttrycket för den alltmer preciserade funktionella
ledning, som h. tager över de bakom liggande
kroppssegmenten.
H. är en höggradig differentiering av det
primitiva neuralrörets (se Nervvävnad) främre
ända. På ett tidigt utvecklingsstadium utbildas här
— 553 —
— 554 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
