Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hjärna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HJÄRNA
a p r a x i, d.v.s. oförmåga att begagna
extremite-terna för nyttorörelser och att förstå innebörden
av bruksföremål (redskap etc.). Den moderna
afasi-läran har tagit avstånd från den gamla h j ä r
n-lokalisationsläran, som delade upp talet
i olika partialfunktioner, förlagda till olika centra
för hörsel, läsning, skrift, musik, räkning o.s.v.,
och ser i stället i talet ett uttryck för en samverkan
mellan stora områden av hemisfärbarken och anser
bortfallssymtomen vid afasi som defektfenomen i
vår själsliga orientering över huvud. I allm. kunna
hos afasipatienter intelligensrubbningar av mer el.
mindre genomgripande slag påvisas. Om de
fun-dament för vår livserfarenhet och
begreppsbildning, vilka betinga talet, bliva förstörda genom
skador på den v. hemisfären, är det uppenbart,
att talet omöjliggöres el. störes. Särsk. i
hjärnbarken avlagras vår livserfarenhets minnesbilder. Mot
”bakgrunden” av dessa minnesbilder bestämmes
ständigt vårt handlingssätt. Det aktuella nuets
reaktionssätt kallas lämpligen ”förgrunden”.
Skador på h. rubba fundamentet för vårt
handlingssätt el. ”bakgrunden”. Den intellektuella
prestationen innebär framför allt en förmåga att skilja
huvudsak från bisaker. Detta göra vi bättre, ju
rikare ”bakgrund” vi ha i vår allmänna orientering
el. livserfarenhet. Skador på hjärnbarken leda till
en bristande relation emellan ”förgrund” och
”bakgrund” och äventyra el. upphäva vår förmåga att
gripa det väsentliga i en situation. Denna defekt
är utmärkande för den psykiska rubbning, som
kallas d e m e n t i a. Olika grader av denna
de-mens finnas alltid vid afasi. De lättare kunna
endast med särskilt ingående undersökningar
påvisas. Afasirubbningarna måste ses från denna
synpunkt. Även det skadade nervsystemet försöker till
varje pris att bevara sin funktionella enhet.
Bortfallssymtomen äro att uppfatta som de intakta
delarnas sätt att reda sig genom en kompromiss med
defekten. Man får därför icke utan vidare, som de
gamla lokalisterna gjorde, förlägga
bortfallssym-tomet till den skadade delen och uppfatta denna
senare som ett ”centrum” för bortfallssymtomet.
Vårt reaktionssätt mot yttervärlden yttrar sig
i rörelser. En av h:s viktigaste funktioner är
därför regleringen av motiliteten. Detta sker
genom pyramidbanan, som är den sist
tillkomna av h:s nedstigande bansystem. Den finnes
endast hos däggdjuren, ej hos lägre ryggradsdjur.
Dessutom sker detta genom de
extrapyrami-dala apparaterna, som äro knutna till
corpus striatum, thaVamus, substan’tia nigra och nuRleus
rub’er. Här regleras de omedvetna rörelserna, som
äro nödvändiga för kroppshållningen, automatiska
medrörelser i samband med gången el. ståendet,
uppmärksamhets- och affektiva rörelser (skräck),
flyktrörelser etc. Särsk. regleras de mimiska
ut-trycksrörelserna härifrån. Skador på dessa
apparater medföra förändring av musklernas
spän-ningstillstånd el. ton’us. Vanl. inställer sig en
allmän styvhet i bål och extremiteter, rörelserna bli
långsamma, den sjuke utför endast de allra
nödvändigaste rörelser, ansiktsuttrycket stelnar till
uttryckslöshet (r ö r e 1 s e a r m o d). Vi se detta
vid paraVysis ag’itans* el. vid följdtillstånd efter
epidemisk hjärninflammation, en inflammatorisk
hjärnsjukdom, som särsk. angriper dessa formationer i
hjämstammen. De extrapyramidala apparaterna
tömma sina impulser i nucleus ruber och den förlängda
märgen, som innehåller för regleringen av
kropps-balansen synnerligen viktiga centra. — I
hypo-thal’amus-regionen och i de nervösa massor, som
bilda väggarna i den 3:e ventrikeln i mellanhjärnan,
regleras kroppens vegetativa funktioner:
värmehushållningen, ämnes-, salt- och
vattenomsättningen samt även könsorganens, särsk. deras
hormonala, funktioner. Här finnes även ett
centrum, som reglerar sömnen. Denna är en aktiv
funktion, som innebär en omställning av hela
organismen. Skador på detta centrum ant. upphäva
förmågan att sova el. leda till permanent sömn
(se Sömnsjuka). Thalamus op’ticus är ett viktigt
samlingsbäcken för känselimpulser, som strömma
hit från kroppen, från syn, hörsel, lukt och smak.
Här regleras i första hand våra reaktioner på dessa
impulser, som äro omedelbart affektivt betonade,
de primära inställnings- el.
uppmärksamhetsrörel-serna likaväl som de affektiva uttrycken för våra
sinnesrörelser (uttrycksrörelser i ansiktet —
mimiken — el. i övrigt i kroppen). — Fyrhögarna ha
icke längre samma betydelse för reaktionerna på
synsinnet och motiliteten som hos lägre djur. Deras
funktion har hos människan övertagits av
hjärnhemi-sfären. — I allm. leder hjärnutvecklingen hos de
högre djuren till ett funktionellt överhandtagande
av h:s främre regioner. Så har h. hos människor en
vida större betydelse för motiliteten än hos djuren.
L i 11 h järnan (cerebellum) utvecklar sig i
direkt anslutning till vestibularapparaterna och deras
kärnor i den förlängda märgen. I början är
lill-hjärnan hos de lägsta djuren övervägande
vesti-bulärt innerverad. Småningom dragas in i den
även impulser från kroppssensibiliteten genom långa
från ryggmärgen uppstigande banor och från
storhjärnan via hjämstammen, pedunklarna och
hjärn-bryggan. På detta sätt inströmma impulser i
lill-hjärnan från olika kroppsområden. Lillhjärnans
bark är hos alla djur byggd på samma sätt. Även
hos människan äro olika områden av
lillhjärnsbarken byggda på samma sätt och förete märkligt
nog icke som storhjärnsbarken någon histologisk
fältdifferentiering. Denna enhetliga byggnad hos
alla djur låter förmoda, att lillhjärnan har en
funktion av enkelt fundamentalt slag. Man vet
numera, att den reglerar tonusförhållandena i
kroppens muskler, vilket är nödvändigt för att de
olika delarna av organismens hävstångsapparat
skola fungera som dynamisk enhet. Varje rörelse
i någon del av kroppen betyder en förskjutning
av kroppens tyngdpunkt och fordrar för
bevarandet av jämvikten omställning av
spänningsförhållanden i andra muskelområden. Detta sker på
flera ställen i nervsystemet, i förlängda märgens
centra, särsk. i vestibularkärnorna, men den
finare tonusregleringen äger rum i lillhjärnan.
Skador på detta organ framkalla rubbning av
rörelserna, som mista sin precision, bli ryckiga och
slängiga (1 i 11 h j ä r n s a t a x i). I svåra fall kan
patienten icke gå el. ens hålla den för ståendet
nödiga balansen utan faller redlöst omkull.
H:s viktigaste bansystem äro i allm.
korsade, så att banorna från den högra halvan gå över
på vänstra sidan och innervera vänstra
kroppshalvan. Man känner icke den egentliga anledningen till
— 561 —
— 562 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
