Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hjärna - Hjärnabscess - Hjärnanemi - Hjärnarp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HJÄRNABSCESS
denna anordning, som torde innebära förbättrade
betingelser för det funktionella samarbetet mellan
de båda kroppshalvorna. På gr. av detta förlopp
bli även bortfallssymtomen (förlamningarna) efter
skador på h. korsade. Detta gäller dock icke skador
på lillhjärnan, vilka ge samsidiga bortfallssymtom.
De fulländade psykiska funktioner, som medfört
människans supremati över övriga varelser,
betingas framför allt av den starka utvecklingen av
h. och särsk. av hjärnbarken. Man anser, att
män-niskoblivandet utvecklingshistoriskt sett är knutet
framför allt till utvecklingen av handen samt av
det stereognostiska seendet, som uppkommer
genom att ögonen framflyttas och bli framåtriktade
i motsättning till djurens, som äro riktade åt
sidorna (utom hos aporna). Det stereognostiska
seendet möjliggör en uppfattning av den tredje
dimensionen. Detta djupseende är otvivelaktigt
ett nödvändigt villkor även för uppfattningen av
tillvarons djup i överförd mening.
Elefanten och de större valarna ha betydligt större
h. än människan. Men människan har i förh. till
sin kropp och särsk. i förh. till ryggmärgen den
största och tyngsta av alla h. Hjärnvikten
varierar dock avsevärt hos olika människor. Den
är i allm. lägst hos primitiva folkraser. För
austral-negrerna uppgives den vara 1,185 g, för negrer
1,244, för kineser 1,332 och för kaukasier 1,335.
Kulturfolken ha i allm. de tyngsta h. Man har
funnit, att skallkapaciteten hos de gamla egypterna
understiger de moderna kulturfolkens.
Neander-thalmänniskan hade betydligt mindre h. än den
moderna människan. Särsk. visa dess pannlober
en svag utveckling. Som medelvikt för den vuxne
europeiske mannen har man angivit 1,375 g, för
den vuxna kvinnan 1,245 g- H:s vikt når sitt
maximum omkr. 20-års-åldern, håller sig därefter
stationär till uppemot 45-års-åldern, varefter den
åter börja avtaga. Storvuxna människor ha större
h. än småväxta. Av h:s vikt kunna icke dragas
några direkta slutledningar om intelligensgraden.
Man har underkastat h. från intellektuellt
framstående människor en ingående undersökning. I
allm. har mänsklighetens intellektuella elit stora h.:
Turgenevs hjärnvikt uppgives ha varit 2,012 g,
Byrons 1,807, Kants 1,600, Schillers 1,580, Gauss’ 1,492,
Mommsens 1,425 etc. Å andra sidan finnas
idiothjärnor, som vägt över 2,000 g. De människor,
vilkas hjärnvikt understiger en viss undre gräns, ha
icke normalt utvecklade själsförmögenheter
(idioter). H:s prestationer bero icke i sista hand på
dess storlek utan på den fysikalisk-kemiska
beskaffenheten i dess finare strukturer, vilka faktorer
icke låta sig påvisas vid den anatomiska
undersökningen. Vi veta ingenting med bestämdhet om
huruvida h. ytterligare utvecklats hos
människosläktet under historisk tid. Sannolikt torde detta
ha varit fallet. Teoretiskt sett finnas obegränsade
möjligheter för en vidare utveckling, särsk. av
hjärnbarken. Så kan t.ex. omfånget av de högre
as-sociationscentra utökas genom ytterligare
förstoring av hemisfärens konvexa yta. — Litt.: L
Broman, ”Människohjärnan” (2 uppl. 1942). [S.IrlC.H.H.
Hjärnabscess, avgränsad, varig nedsmältning av
hjärnans vävnader, kan uppstå i samband med
svåra skador mot huvudet med brott på skallen,
skottskador etc., ant. omedelbart efter skadan el.
ofta längre el. kortare tid efter densamma. Vanlig
smygande anledning till h. äro variga
inflammatoriska processer i mellanörat el. näsans bihålor,
om de tränga igenom benet in till hjärnan. På
blodvägarna kunna varbakterier spridas till
hjärnan från variga processer i lungorna, från t.ex.
varbildning i lungsäcken, varig luftrörskatarr,
lung-gangrän men även vid blodförgiftning, ros
(erysi-pelas) el. från vilken varig process i kroppen som
helst (appendiciter etc.). H. ger ofta samma
symtom som hjärntumör, huvudvärk, slöhet,
kräkning-ar, omtöckning, epilepsi, förlamningar. Ofta saknas
feber. Karakteristiskt är, att förloppet är växlande,
i det att symtomen för en tid kunna gå tillbaka.
H. leder till döden, om den icke tömmes genom
operativt ingrepp. Operationen är alltid vansklig.
Framgången av densamma beror på om stället
för h. exakt kan bestämmas. Ofta består h. av
en mängd små med var fyllda hålrum. Risk
föreligger alltid, att h. bryter igenom till hjärnans
hinnor, då en dödlig varig
hjärnhinneinflammation uppkommer. S.Ir.
Hjärnanemi uppkommer, om blodtillförseln till
hjärnan av någon orsak minskas. På gr. av
hjärnans starka behov av blodtillförsel leder h. till
alarmerande symtom, vid svårare grader förlust
av medvetandet och kramper. H. kan uppkomma
vid förblödning i samband med skador på större
blodkärl, operationer o.s.v., störtförlossning el.
avtappning av större vätskeutgjutningar i bukhålan
el. vid plötsligt påkommet hjärtstillestånd av
övergående natur, s.k. hjärtblock. H. är ett vanligt
bifenomen vid alla svårare former av blodbrist.
Den vanligaste formen av h. är den anemi, som
hos nervösa el. försvagade människor uppkommer
i samband med sinnesrörelser, förskräckelse,
smärta, åsyn av blod o.s.v. och som kallas s v i
m-n i n g. H. betingas vid svimning av en på nervös
väg utlöst kramp i hjärnans blodkärl. En person,
som blir offer för svimning, bleknar, blir
illamående, det svartnar el. flimrar för ögonen, varpå
han faller omkull medvetslös, ofta med kramper,
ögonen stå stirrande, ofta med vida, stela
pupiller. Tillståndet går i regel över på ett par min.
Avsvimmad person bör läggas på rygg med lågt
huvud, vilket i allm. är tillräckligt, för att
patienten åter omedelbart kommer sig. Kallt vatten kan
lämpligen baddas på huvudet. I svåra fall måste
medikament, som stimulera blodomloppet,
cora-min, cardiazol m.m., tillgripas. En vanlig lätt form
av h. märkes av svaga människor, konvalescenter,
i form av svartnande för ögonen, då de resa sig
upp från sittande el. liggande ställning. S.Ir.
Hjämarp, socken i Bjäre hd i Kristianstads
län och församling i Hjärnarps och Tostarps
pastorat i Bjäre kontrakt av Lunds stift, n. och
n.ö. om Ängelholm; 63,69 km2, därav 63,21 land;
1,807 inv. (1949). H. ligger på sydsluttningen
av Hallandsås och har i s.v. andel i
Ängelholms-slätten. Åkern utgör 44% av landarealen,
skogsmarken 34 °/o. Handelsorten Hjärnarp kring
kyrkan har 375 inv. (1946). Egendomar:
Ul-riksfält och Huntly. Vid landsvägen över åsen
ligger Margaretetorps gästgivargård. Den nuv.
kyrkan byggdes 1838—43 och restaurerades 1933;
dopfunten av sandsten stammar från o. 1200. —
Namnet, från början givet åt kyrkbyn, skrevs
— 563 —
— 564 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
