Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hjärnarp - Hjärnatrofi - Hjärnbalken - Hjärnbark - Hjärnbihang - Hjärnbjälken, hjärnbalken - Hjärnblödning - Hjärnbrygga - Hjärnbråck - Hjärne (Hiärne), ätt - Hiärne, 1. Urban
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HJÄRNE
1406 i Hiernorp sogn. Det torde utgöras av gen.
av mansnamnet Hiærne samt thorp, nybygge (se
G. Knudsen & M. Kristensen, ”Danmarks gamle
Personnavne”, 1:1, 1936—40, sp. 558). P.;Er.
Hjärnatrofi, tillstånd, då hjärnans massa
reducerats, varvid gärna hjärnventriklarna bli vida.
Kan förekomma i samband med hög ålder men
också vid vissa sjukdomstillstånd, ss. efter våld mot
huvudet och vissa former av hjärninflammation.
Hjärnbalken, se Hjärna, sp. 557.
Hjärnbark, se Hjärna, sp. 557 f.
Hjärnbihang. Med ordet h. enbart menas i allm.
det undre h., hypofysen*; det övre h.,
epi-fysen*, benämnes även tallkottkörteln.
Hjärnbjälken, hjärnbalken, se Hjärna, sp. 557.
Hjärnblödning, form av slaganfall el. apoplexi,
förorsakad av blodutträde i hjärnan. Vanligaste
orsaken härtill är förhöjt blodtryck, vare sig det
beror på kronisk njurinflammation (skrumpnjure)
el. annan orsak. Detta leder småningom till en
nedsättning av pulsåderväggarnas motståndskraft,
så att de vid särskilda påfrestningar brista. Senare
tids forskningar ha givit vid handen, att det
förhöjda blodtrycket, som alltid innebär en ökad
retbarhet av hela blodkärlssystemet, också lätt
förorsakar kramper i blodkärlen. Sådana äro
mycket vanliga i hjärnans blodkärl (se
Hjärnuppmjukning). När en lokaliserad kramp i något
hjärnom-råde upphör, kan detta åtföljas av ett blodutträde
i det drabbade området. Så uppstår en
blödnings-härd, i vilken hjärnsubstansen är söndertrasad.
Denna ombildas småningom till ett vätskefyllt rum
el. s.k. cysta. Många anse, att bristning av
pulsåder på gr. av pulsvågens direkta påfrestning i
själva verket icke är så vanlig som den blödning,
vilken uppkommer som följd av kramptillstånd.
H. uppträder i allm. först efter 50-årsåldern, oftare
hos män än hos kvinnor. Utpräglad disposition
för h. finnes i vissa familjer. Feta, kraftiga,
blodfulla individer anses ha särskilda anlag för h. H.
inträffar oförmodat, ofta i samband med yttre
situationer, som sätta större anspråk på kärlsystemet,
kroppsliga ansträngningar, sinnesrörelser,
kryst-ning o.s.v. Den sjuke erfar i samma ögonblick en
våldsam huvudvärk, ångest, faller omkull
medvetslös med flåsande, snarkande andning. H.
leder till förlamning. Eftersom h. i regel uppstår
centralt i hjärnhemisfären, leder den ofta till
förlamning av viktiga nervösa apparater, medförande
upphävd rörelseförmåga i motsatta kroppshalvan
(h e m i p 1 e g i). Medvetslösheten innebär alltid
en mycket stor fara. Varar den mer än ett dygn,
minskas utsikterna, att den sjuke någonsin mer
skall vakna. I lyckliga fall vaknar den sjuke
småningom åter till medvetande. Då framträda
förlamningar i hela sin styrka. Ofta föreligga
talrubbningar el. a f a s i*. Förlamningen brukar
alltid i okomplicerade fall gå tillbaka, så att den
sjuke återvinner förmågan att gå och också att
röra armen inom vissa gränser. Behandlingen av
h. är synnerligen viktig. Alla tillstånd med
förhöjt blodtryck, den viktigaste primära orsaken till
h., måste i tid upptäckas och på lämpligt sätt i
förebyggande syfte behandlas. Själva slaganfallet
vid h. behandlas med åderlåtning. Så länge
patienten icke är fullt psykiskt klar, bör han icke
få näring genom munnen, emedan han lätt får den
i vrångstrupen, vilket kan förorsaka ögonblicklig
kvävning el. senare uppkommen lunginflammation.
I det hjälplösa, förlamade tillståndet är av största
vikt att förhindra liggsår. Mycket snart bora
massage och rörelsebehandling påbörjas för att
förhindra, att lederna stelna. Patienten bör efter h.
försöka komma ur sängen igen, så fort sig göra
låter, helst ej senare än 1 mån. efter slaganfallet.
Återgången av förlamningen efter h. är i hög grad
beroende på den sjukes allmäntillstånd, hans
intelligens, viljekraft och hoppfullhet. S.Ir.
Hjärnbrygga, se Hjärna, sp. 555.
Hjärnbråck, utstjälpningar av hjärndelar genom
medfödda defekter i skallens ben. De uppträda
vanligast i nacken och vid näsroten och te sig som
mjuka svulster. I en del fall bestå de endast av
utbuktade, vätskefyllda hjärnhinnor, meningocPle,
i andra finnas även hjärnsubstans och t.o.m.
ut-buktningar från hjärnans hålrum i bråcksäcken,
encephaloce’le. Som h. betecknas även, ehuru
oegentligt, de hjärnprolapser (utträngande av
hjärnsubstans), som inträda genom defekter i
huvudskålens ben, förorsakade av yttre skador
(skott-och krossår, operativa ingrepp). Större h. föra så
gott som regelbundet till döden genom tillstötande
inflammation, mindre kunna vara ofarligare. En
del h. kunna kirurgiskt behandlas. T.Hn.
Hjäme (Hiärne), adlig ätt, stammande från
Erlandus Jonæ Hiærne (1596—1652), född i Älgå
sn, Värmland, slutl. kyrkoherde i staden Nyen,
Ingermanland. Son till denne var H.i), adlad
1689. En på finska riddarhuset 1818
immatriku-lerad gren utslocknade 1905.
1) Urban Hiärne, läkare, naturforskare,
skald (1641—1724), blev 1655 student i Dorpat men
flydde under kriget till Stockholm. Inskriven vid
Uppsala univ. 1658, måste han av ekonomiska skäl
vara informator i Stockholm. Han studerade
medicin där och från 1661 i Uppsala för O. Rudbeck,
under vars beskydd H. jämte andra studenter
inrättade en teater i slottet med dekorationer av H.;
där uppfördes 1665 för Karl XI H:s tragedi
”Ro-simunda”, en bearbetning av holländaren J. van
Zevecotes pjäs med samma namn. Som Cl. Totts
livläkare från 1666 fick H. tillfällen att resa, 1667
till Holland, 1669 till Polen och England, och
studera i Frankrike, blev med. dr i Ångers 1670 och
led. av Royal Society. Hemkommen 1674 slog han
sig ned som läkare i Stockholm. H. blev 1676 led.
av den domstol av 6 präster och 6 lekmän, som
skulle undersöka de då grasserande
trolldomspro-cesserna. Han hävdade energiskt och lyckades efter
hand övertyga de andra, att häxorna voro
hysteriska och deras anklagare offer för suggestion;
förhördes de var för sig, foro de med tvetalan. —
Länge hade man förgäves letat efter hälsobrunnar
i Sverige, tills H. 25/7 1678 vid undersökning av
Medevi högbrunn, varifrån riksrådet G. Soop sänt
honom vattenprov, fastslog, att detta var ”en rätt
martialisk surbrunn”, jämbördig med de utländska.
H. var läkare vid Medevi 1678—82, utgav flera
reklamskrifter om Medevi och efter en utrikes
studieresa 1682 ”Den lilla wattuprofwaren” (1683). H.,
som 1675 blivit e.o. och 1683 assessor i
Bergskollegium — 1713 vice preses —, företog flera resor
till bergverk, utgav ”Een kort anledning til
åtskil-lige malm- och bergarters ... effterspöriande och
— 565 —
— 566 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
