Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hiärne, 1. Urban - Hjärne, 2. Carl Urban - Hjärne, 3. Christian Henric - Hjärne, 4. Gustaf Adolf - Hjärne, 5. Christina Charlotta - Hjärne, 6. Rudolf - Hjärne, 7. Harald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HJÄRNE
Urban Hjärne.
Målning av H. Hysing. Jfr bild vid Brenner, Elias.
angifwande” (1694) och utsände över hela riket
rundfrågor rörande geologiska fynd och fenomen;
de inkomna svaren utgav H. i urval med egna
förklaringar 1702, 1706 (H:s ”flockar”). Han anlade
1685 i Stockholm och ledde ett kemiskt
laboratorium, som i utlandet åtnjöt stort anseende,
upptäckte där myrsyran, analyserade mineral- och
brunnsvatten etc. och utgav ”Actorum laboratorii
Stockholmensis parasceve” (1706, på lat. 1712; ny
uppl. härav jämte anmärkningar och ytterligare en
tidigare outg. del utgavs i 2 bd 1753 av J. G.
Wal-lerius). H., som hade stor praktik och från 1684
var förste livmedikus, verkade i Collegium
medi-cum, där han 1696 blev preses, för
medicinalvä-sendets utveckling och höll anatomiska
föreläsningar. Hängiven anhängare av Paracelsus utgav
han ”Defensionis Paracelsicae prodromus” (1709).
I en annan skrift försvarade han Paykull, som han
trodde kunnat göra guld. H:s intresse för språket
tog sig uttryck i ”Orthographia svecana, el. den
retta bookstafweringen” (1716), vari H. bekämpade
J. Swedbergs ”Schibboleth” och yrkade på
moderniserad stavning av vissa ljud (det i st.f. thet) men
dubbelskrivning av lång vokal och bibehållande av
stumt h (wij, book, medh’). H. uppträdde mot
bränn-vinssupandet och för rationell skogsskötsel (i ”Om
wedhsparande”, 1696) och var även genom sitt
samarbete med norska vetenskapsmän en
föregångsman. Livligt politiskt intresserad fick H. 1719 i
uppdrag att jämte lagman Gyllencreutz granska
den nya författningen. Då Fredrik I besteg tronen,
begärde H. avsked från alla sina ämbeten och
erhöll landshövdings titel (1720). H., som även var
skicklig tecknare, efterlämnade utom lyriska
dikter den lilla självbiografiska herderomanen
”Stra-tonice”; hans vittra skrifter utgåvos av P. Hanselli
1856. Gift 3 gånger hade H. 25 barn, av vilka den
sistfödde dog 1805. — Litt.: ”U. H:s
självbiografi” (utg. av H. Schück, 1916); B. v. Beskow,
”Minne af U. H.” (i ”Svenska akad:s handlingar”,
1856); O. Strandberg, ”U. H:s ungdom och
diktning” (1942). C.V.J.
2) Carl Urban H., den föreg:s son (1703—
66), kammarherre, är känd som förf, till en saml.
pietistiska psalmer, ”Spena-barnas innerliga
rökoffer” (1742).
3) Christian Henric H., den föreg:s
bror, läkare (1709—94), reste 1732 till London,
Paris och Leiden, där han blev med. kand. 1733,
antogs av drottning Ulrika Eleonora till hovmedikus
samt utnämndes till arkiater. H:s namn är mest
knutet till läkemedelsläran, och de kurer och
me-dikamenter han använde väckte på sin tid stort
uppseende. Jfr Hjärnes plåster.
4) Gustaf Adolf H., friherre 1762, greve
1770, den föreg:s bror, riksråd (1715—1805), i
militärtjänst från 1731, överste 1758, landshövding i
Nylands och Tavastehus län 1760. Politiskt
tillhörde H. hattarna, fick 1750 säte i Sekreta
utskottet och blev 1761 riksråd, undgick avsättning 1765,
då han icke hade någon del i beslutet om krig mot
Preussen — han var då ännu icke riksråd — och
hade alltså säte även i mössornas råd. Häri intog
han en särställning vid Adolf Fredriks abdikation
1768 och stödde kungens krav om
riksdagsinkal-lelse. 1772 lämnade han rådet för att möjliggöra
kompositionens genomförande men återinkallades
s.å. efter Gustav IH:s statskupp och satt kvar till
rådets upplösning 1789. H. var 1768—72 kansler
för Lunds univ. B.
5) Christina Charlotta H., svärdotter
till H.i) (1722—1804), dotter till Olof Rudbeck d.y.,
g.m. bergsrådet Erland F. Hjärne (1706—73),
understödde herrnhutarna i Stockholm. På hennes
tomt byggdes 1783 deras första församlingssal. —
Litt.: Självbiogr. i ”Korsblomman” (1881).
6) Rudolf H., sonsons son till H.2),
publicist (1815—84). Som student i Uppsala deltog H.
på 1840-talet i den skandinavistiska rörelsen,
ägnade sig sedan åt journalistik och var 1863—69
föreståndare för Norrköpings lyceum. Bland hans
skrifter märkas studentskildringen ”Alexis” (1859),
”Götiska förbundet och dess hufvudmän” (1878),
”Teckningar från Uppsala akad. på 1830- och
1840-talen” (1879) och brevpublikationen (huvudsaki. ur
Hammarsköldska brevsaml.) ”Dagen före
drabbningen” (1882). A.Wn.
7) Harald Gabriel H., den föreg:s brorson,
historiker (1848—1922), fil. dr 1872, doc. i historia
s.å., e.o. prof, i historia 1885, prof. 1889, jur. dr
1893, teol. dr 1912, allt i Uppsala; led. av Svenska
akad. 1903. H. tillhörde den krets av unga
historiker, som under 1870-talet inledde ett nytt
uppsving i svensk hävdaforskning, och fick bland dem
alla den största betydelse som banbrytare inom
nya forskningsgrenar och nydanare av den akad.
undervisningen. Utan tvivel var han den lärdaste
historiker, som Sverige ägt. Ända sedan
ungdomen förfogade han över en rik humanistisk
bildning, som han alltjämt utvidgade och fördjupade,
och hans forskar- och undervisningsgärning
omspände den europeiska utvecklingen från antiken
fram till våra dagar och slutl. även de östasiatiska
folkens öden. Men hans produktion kan icke in-
— 567 —
- 568 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
