Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hjärne, 7. Harald - Hjärne, 8. Erland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HJÄRNE
fogas i det vanliga schemat för en stor historisk
författargärning. För hans läggning var det
omöjligt att specialisera sig på något begränsat område,
och hans intresse fångades ständigt av nya
problem i det förflutna, som samtidens utveckling
gjorde aktuella. Hans vetenskapliga produktion
blev därför icke koncentrerad på ett el. flera
monumentala verk utan föreligger huvudsaki. i en
mångfald smärre bidrag till den svenska el.
allmänna historien, alla vittnande om omsorgsfull
kritisk forskningsmetod och rika på nya uppslag
och synpunkter. Hans ungdomsarbeten — bl.a.
gradualavh. ”Om den fornsvenska nämnden enl.
Götalagarne” (1872), ”Våra ståndsriksdagar” (i
”Svensk tidskr.”, 1875) och den geniala avh.
”Skandinavisk laghistoria” (i ”Svensk tidskr.”,
1876) — voro ägnade åt den äldre svenska
samhällsförfattningens historia, och redan här
framlade han sin uppfattning av det svenska
lagsamhället som grundat på det gemensamma ansvaret,
med konung och folk samarbetande under lagens
herravälde och under statsplikternas uppfyllande,
en grundsyn han ytterligare utvecklade i de rikt
givande översikterna ”Sveriges statsskick under
reformationstiden” (1893) och ”Sveriges statsskick
i I7:e årh.” (1895). Som en huvuduppgift för sin
forskargärning ställde han att klarlägga de stora
och avgörande samhälleliga krafterna, och därvid
stod det för honom i förgrunden att sätta Sveriges
historia in i det universella sammanhanget. Det
svenska stormaktsväldet såg han förnämligast ur
synpunkten av det ansvar och den uppgift, som
ålågo Sverige som protestantismens förkämpe och
kulturens förpost mot österns barbari. Sitt uttryck
fick denna åskådning bl.a. i den populärt hållna
skriften ”Gustaf Adolf, protestantismens
förkämpe” (1901; även i tysk uppl. i saml.-verket ”Der
Protestantismus am Ende des 19. Jahrhunderts”,
1900—02), men framför allt i de nya synpunkter,
som H. anlade på Karl XII och hans verk i den
eggande uppsatsen ”Karl XII. En uppgift för sv.
häfdaforskning” (i ”Vintergatan”, 1897) och i sitt
kanske mest betydande, tyvärr ej fortsatta arbete
”Karl XII. Omstörtningen i Östeuropa 1697—1703”
(1902) och som inneburo en epokgörande positiv
omvärdering av Karl XII och hans kamp för den
svenska stormaktens bestånd. Djupgående studier
i Östeuropas, särsk. Polens och Rysslands,
historia, hade redan förut satt frukt i en lång rad
forskningsinlägg — bl.a. ”öfversigt af Sveriges
ställning till främmande makter vid tiden för 1772
års statshvälfning” (1884), ”Ryska
konstitutions-projekt år 1730 efter sv. förebilder” (i ”Hist
tidskr.”, 1884), ”Från Moskva till Petersburg.
Rysslands omdaning”, 1—2 (1888—89),
”Svenskryska förhandlingar 1564—72” (1897) —, genom
vilka han bringat rikt nytt ljus över Sveriges
beröring med dess ö. grannar. Allmänhistoriska
problem behandla bl.a. arbetena ”Revolutionen och
Napoleon” (1911) och ”Stat och kyrka” (1912).
Som universalhistoriker var H. en av samtidens
främste, och ej minst i den rikedom av tidn.- och
tidskr.-uppsatser, broschyrer, högtidsföredrag m.m.,
som han delvis sammanfört i saml. ”Blandade
spörsmål” (1903), ”Svenskt och främmande” (1908),
”Ur det förgångna” (1912), ”Finländska frågor”
(1920) och några andra, framstår han som en djup-
Harald Hjärne.
sinnig historisk-politisk tänkare med förmåga att
skänka vida perspektiv åt stundens stridsfrågor.
Som akademisk lärare har H. utövat ett
enastående inflytande på den historiska vetenskapens
studium och befordran i Sverige. Även som
politiker utövade H. vid vissa tillfällen stort
inflytande genom sina inlägg, särsk. rörande rösträtts-,
försvars- och unionsfrågorna, och han deltog även
aktivt i det politiska livet som riksdagsman, först
i A.k. (1902—08), sedan i F.k. (1913—18), där han
anslöt sig till det konservativa lägret. Hans
läggning var dock icke den praktiske
riksdagspoliti-kerns, och bortsett från hans uppträdande under
unionskrisen 1905, då han först framlade
konturerna för det svenska handlingsprogrammet, var
hans riksdagsmannabana icke framgångsrik. — H.
var en av det svenska kulturlivets märkesmän, en
storvulen personlighet av mäktig originalitet och
genialitet. Hans historiska uppfattning med sin
starkt kritiska realism bars upp av en ideell
livssyn med djupt etisk och innerst religiös innebörd.
Hans talrika lärjungars beundran och tillgivenhet
togo sig bl.a. uttryck i den festskrift, som
överlämnades till honom på hans 60-årsdag 1908,
”Historiska studier, tillägnade professor H. H.” med bidrag
av 27 förf, och inledd med ett ”Bidrag till en
Hjär-ne-bibliografi” (av A. Grape). — En samlad uppl.
av H:s skrifter är under utgivning (1932 ff.). R.Hm.
8) Erland H., den föreg:s son, historiker (f.
13/t 1887). fil. lic. 1915, amanuens vid Uppsala
univ.-bibl. 1924, prof, i historia vid Uppsala
univ. 1930; fil. hedersdr i Uppsala 1932. H., som
särsk. ägnat sig åt studiet av den fornhistoriska
tidens ledungsväsen och de inre förhållandena
under 1700-talets första årtionden, har bl.a. utg.
”Från vasatiden till frihetstiden” (1929), ”Rod och
runor” (1946) och ”Roden” (1947). Han redigerar
en samlad uppl. av H.7:s skrifter (1932 ff.).
— 569 —
— 570 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
