Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hjärnhinnor (meninger) - Hjärninflammation, encefalit - Hjärnkammarvatten - Hjärnkirurgi - Hjärnnerver, kranialnerver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HJÄRNNERVER
Tvärsnitt genom hjärnhinnorna.
äldre endast på skallbasen. Hårda h:s insida
är glatt, endotelklädd och genom en
springbild-ning, subdurala rummet, skild från
spindelvävs-hinnan. Hårda h. bildar även skiljeväggar
mellan olika hjärnpartier; längsgående sådana
finnas i skiljefårorna mellan stor- och
lill-hjärnans hemisfärer (se Hjärna), falx cePebri
och cerebelii, samt en tvärgående sådan mellan
stor- och lillhjärnan, vilken bildar ett
tältformat tak över lillhjärnan, lillhjärnstältet,
ten-to’rium cerebelii. De från hjärnan kommande
stora venerna bilda i hårda h. stora blodkanaler,
de s.k. venösa sinus (se Hjärnsinus). — 2)
Spindelvävshinnan, arachnoidea, är utåt
mot hårda h. glatt och endotelklädd, inåt
övergår den i ett nät av endotelklädda balkar och
hinnor, som förena den med kärlhinnan.
Härigenom bildas ett komplex av större el. mindre
rum, subarachnoidalrummen, i vilka
cerebrospinalvätskan flyter fram. Här finnas
också hjärnans större blodkärl. Själva
spindelvävshinnan är kärllös. Hinnan följer icke
med i hjärnans fåror och veckbildningar utan
bryggar över dessa, varigenom på flera ställen
större, av cerebrospinalvätska fyllda rum,
cisterner, uppkomma. Det största, cistePna ma’gna,
är beläget mellan lillhjärnan och förlängda
märgen. Spindelvävshinnan skjuter in
franslik-nande bildningar, arachnoidalvilli, i hårda
hjärnhinnans blodledare. — 3) Kärlhinnan,
pia mater, smyger sig överallt tätt till hjärnans
yta och är rikligt försedd med blodkärl, vilka
där bilda ganska tätmaskiga nätverk, från vilka
grenar utgå till hjärnsubstansen. T.Hn.
Hjäminflammation, encephalitis, e n c e f a 1 i t,
sammanfattande benämning på inflammatoriska
processer i hjärnan. Dyl. inflammationer kunna
ha många skilda orsaker. Förgiftningar med
t.ex. koloxid, bly, kvicksilver el. alkohol kunna
framkalla h. Olika infektionsämnen, ss.
bakterier, protozoer, rickettsier och vira, ge ofta
upphov till h. Vanl. menar man med encefalit de
icke variga, av vira framkallade
inflammationerna i hjärnan, ofta med samtidiga symtom från
ryggmärg och hjärnhinnor (menin’ go-enceph’
alo-myelitis, se Hjärnhinneinflammation). — De av
vira framkallade h. kunna indelas i primära,
d.v.s. utan föregående symtom från andra delar av
kroppen, och sekundära, där h. utgör en
komplikation till en virusinfektion i andra delar av
organismen. De primära h. framkallas av
olika vira och äro kända från skilda delar av
världen (Europa, Amerika, Japan, Australien,
Sibirien). Många av dem äro primärt
infektio
ner hos djur, som tillfälligtvis kunna överföras
till människan; hos vissa av dem sker
överförandet med hjälp av leddjur, ss. moskiter
och fästingar. De framkalla likartade
symtom och kunna som regel icke skiljas kliniskt
från varandra. Differentieringen dem emellan
bygger på epidemiologiska förhållanden (t.ex.
förekomst under olika delar av året) och på
laboratorieundersökningar, framför allt
påvisandet av smittämnet genom ympning på lämpligt
försöksdjur, samt på vissa serologiska
reaktioner. De allmänna symtomen äro feber, yrsel,
huvudvärk, kräkningar, kramper och
förlamningar, ofta omtöckning till förlust av
medvetandet. Härtill kunna komma olika neurologiska
symtom, beroende på inflammationens
lokalisa-tion i det centrala nervsystemet. En speciell
form av h., som beskrevs redan 1917 av
österrikaren v. Economo, har kallats encephalitis
epide’-mica, encephalitis lethar’gica el. europeisk
sömnsjuka. Efter att o. 1915 ha uppträtt
på olika platser i Europa i enstaka fall började
den småningom anta epidemisk karaktär och
förekom i Europa och Nordamerika till 1926,
varefter den nästan försvunnit. Sannolikt
förekommer den dock fortfarande sporadiskt. Den
antages vara en virusinfektion, ehuru detta aldrig
blivit bevisat. Framträdande symtom voro
som-nolens och ögonmuskelförlamningar med
dubbelseende. Andra former förekommo emellertid
också, kännetecknade av t.ex. stark psykisk och
motorisk oro med sömnlöshet och smärtsamma
kramper. Svåra kroniska följdtillstånd
(parkin-sonism) kunna följa direkt efter det akuta
stadiet el. utveckla sig småningom under loppet av
kortare el. längre tid. Betr, andra primära
h. se Barnförlamning och Vattuskräck. De
sekundära h. kunna uppträda i anslutning till
olika virusinfektioner, ss. påssjuka, mässling,
röda hund, vattenkoppor, smittkoppor. Särskilt
beaktande förtjänar den h., som observerats i
anslutning till ympning mot smittkoppor, s.k.
postvaccinal encefalit. Den är
mycket sällsynt. För barn, som vaccineras under
de första två levnadsåren, finns knappast någon
risk för denna komplikation. — Någon specifik
behandling av virusencefaliter finns icke. A.Fl.
Hjärnkammarvatten, dets. som
cerebrospinalvätska*.
Hjärnkirurgi, se Nervkirurgi.
Hjärnnerver, kranialnerver, nervi
cere-bra’les, äro de nerver, som utgå från hjärnan. De
äro 12 till antalet, alla pariga och komma från
hjärnbasen. De anges ofta enbart med sitt nr i
romerska siffror framifrån bakåt räknat (se fig.).
— I. Luktnerven, nervus olfacto’rius, ligger
på pannlobens undersida och framträder som en
rakt framåt gående nervstam med ett klubbformigt
förtjockat än dparti, bulbus olfactorius. I själva verket
är denna bildning en hjärndel, och de egentliga
luktnerverna, som komma från luktcellerna i
nässlemhinnan, stråla, sedan de gått genom silbenet, in i
ovannämnda bulb. — II. Synnerven, n.
op’ti-cus, korsar sig vid utträdet ur hjärnan med andra
sidans synnerv, varvid det s.k. synnervkorset,
chias’-ma op’ticum, uppkommer. Den går därefter in i
ögonhålan till ögonglobens bakre del. Synnerven le-
— 573 —
— 574 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
