Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hjärnuppmjukning, encefalomalaci - Hjärnvattusot - Hjärnventrikel, Hjärnverksamhet - Hjärpen - Hjärpås - Hjärre, Albert - Hjärsås - Hjärta - 1. Hos ryggradslösa djur och lägre ryggradsdjur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HJÄRNVATTUSOT
är ofta svårt att skilja på hjärnblödning el. h. i
det enskilda fallet. H. äro vanliga hos äldre
människor, särsk. om de ha för högt blodtryck, i form
av små attacker av slaganfall, vilka upprepas gång
efter annan. Detta leder småningom till en
förödelse av hjärnans funktioner, varvid den sjukes
allmänna psykiska förmögenheter avtaga. Minnet
försvagas, och patienten blir avtrubbad, blödig
och gråtmild. Utvecklingen av en h. beror på
allmäntillståndet f.ö. Är åderförkalkningen i
hjärnans blodkärl icke utbredd, kan den sjuke bli
fullt återställd; i annat fall föreligger stor risk
för återfall. Den sjuke behandlas i början med
sängläge och stillhet. Åderlåtning är vid denna
form av slaganfall olämplig. I övrigt gäller för
vården samma principer som för
hjärnblödning*. S.Ir.
Hjärnvattusot, hydrocefalus, abnorm anhopning
och stockning av cerebrospinalvätska*. Hinder för
cerebrospinalvätskans passage i kraniet
uppkommer lätt genom sjukliga processer i kraniets inre
(meningiter, tumörer o.s.v.). Stockningen framför
hindret leder då till förhöjt hjärntryck*. Hos
vuxna människor med fast förbenat kranium
förorsakar detta hjärntryck svåra förändringar på
hjärnan, staspapill o.s.v. Hos barn, där kraniets ben
ännu icke äro hopväxta, leder stockningen till en
utvidgning av hjärnans ventrikelsystem.
Därigenom bli såväl hjärnan som kraniet i dess helhet
ballongformigt uppdrivna (m a k r o c e f a 1 i). I
svårare fall blir huvudet ofta flera gånger större
än normalt. Sådana fall av h. äro alltid förenade
med idioti och äro omöjliga att behandla. Lättare
fall kunna avstanna och följas då av normal
utveckling, kroppsligen såväl som intellektuellt. S.Ir.
Hjärnventrikel, Hjärnverksamhet, se Hjärna.
Hjärpen, samhälle i Jämtland, se Järpen.
Hjärpås, socken i Västergötland, se Järpås.
Hjärre, Albert, veterinär (f. 23/u 1897),
veterinärexamen 1922, prof, vid Veterinärhögsk.
1930, chef för Statens veterinärmedicinska
anstalt 1944; med. hedersdr vid Karolinska inst. 1942.
H. har utg. ett stort antal vetenskapliga arbeten
inom den veterinärpatologiska anatomien och
anses som en av dess främsta experter.
Hjärsås, socken i ö. Göinge hd i Kristianstads
län och församling i Hjärsås och Knislinge
pastorat i ö. Göinge kontrakt av Lunds stift, v.
och s.v. om sjön Immeln; 81,si km2 (land); 2,848
inv. (1949). I s.v. har H. andel i Helgeådalen,
medan huvudparten mest är skogsmark, 69 °/o av
landarealen, åkern utgör i6°/o. I n.ö. når
terrängen 151 m ö.h. Vid statsbanelinjen
Kristianstad—Älmhult ligga stationssamhället Immeln
(347 inv. 1946) vid sjöns sydända (någon
stenindustri) och industrisamhället Sibbhult*.
Egendom: Haraberga. Flera stenhuggerier. Kyrkan av
tegel är urspr. en romansk anläggning, vars
trapp-gavelförsedda torn fullbordades först 1773;
långhuset fick en tillbyggnad i n. 1797. Yttermuren
har på såväl absiden som sydsidan medeltida
kalkmålningar. Valven från 1400-talet ha i kor
och absid sengotiska målningar (bl.a. med en
makaber framställning av yttersta domen).
Predikstolen bär årtalet 1593. Kyrkan restaurerades
1938—39. I Sibbhult byggdes 1940 ett kapell av
trä med altartavla av G. Torhamn. — Namnet,
Fig. 1. Schematisk bild av
främre delen av en ringmask.
m munöppning, r ryggkärl, b
bukkärl, p pulserande sidokärl
(”hjärtan”).
som övertagits från kyrkbyn, skrevs 1392
Hiers-ååhs (avskrift), 1426 i Hiærzaas. Förra leden
har tolkats som gen. av ett mansnamn Hiær,
svarande mot fvnord. Higrr (se M. Lundgren,
”Svenska personnamn från medeltiden”, 1892—
1934, sid. 104, och jfr J. Sahlgren i ”Namn och
bygd”, 1927, sid. 63). Stavningen med z gör det
möjligt att i förleden i stället se en form av
hjort. Detta är i så fall använt kollektivt.
Senare leden syftar på höjdsträckningar ö. om
Bi-varödsån. P.;Er.
Hjärta (lat. cor, grek, kar di’a). 1) Hos
ryggrads-lösa djur och lägre ryggradsdjur är h. den
muskulösa och från det övriga kärlsystemet mer el. mindre
skarpt avsatta del (stundom flera delar), genom
vars rytmiska sammandragningar (pulsationer)
blodvätskan sättes i rörelse. H. kan således
blott förekomma hos
former med
utvecklat kärlsystem och
ligger alltid, där
andningsorgan finnas, i
omedelbar närhet av
dessa. Hos 1 e
d-maskarna fungera det ofta i hela sin
längd kontraktila
ryggkärlet el. vissa av de sidokärl, som förena
rygg- och bukkärlen med varandra som h. (se fig. 1).
Blodet strömmar bakifrån framåt i ryggkärlet och i
motsatt riktning i bukkärlet. Även hos 1 e d d j
u-r e n tjänstgöra ofta väl avgränsade delar av
ryggkärlet som h. Detta, som här vanl. är
uppdelat i kamrar, motsv. kroppssegmenten, och försett
med pariga, sidoställda, med klaffar utrustade
öppningar, ostier, ligger i en avgränsad del av
kroppshålan, pericardiaTsinus. Genom öppningar i
dennas vägg kommer blodet in i sinus och från
denna genom ostierna in i h. Hos blötdjuren,
bland vilka särsk. bläckfiskarna ha väl utbildat h.,
består det av en muskulös kammare och, beroende
på gälarnas antal, 1—4 tunnväggiga förmak.
Mellan förmak och kammare finnas klaffar. — Hos
ryggradsdjuren saknas h. blott hos
lan-settfisken, hos vilken delar av de stora ventrala
kärlen pulsera; hos de övriga ligger det väl
avsatta och i skilda rum uppdelade h. alltid på
buksidan. Ang. dess anläggning se nedan. Det
enklast byggda och om de högre djurens
embryonalstadium påminnande h. förekommer hos
fiskar-n a (se fig. vid Conus arteriosus). H. är här
enkelt N-formigt böjt och består av en kammare och
ett förmak, mellan vilka finnas klaffar. Hos vissa
fiskar (hajar, störar och lungfiskar) ligger framför
kammaren ett med klaffar försett parti, conus
arte-rio’sus, som tillbakabildas hos benfiskarna. Från
kammaren, resp, conus arteriosus utgår ett
enhetligt kärl (truncus arteriosus), som avgiver grenar
till gälarna. I samband med övergången till
lungand-ning och utbildningen av lilla blodomloppet*
uppdelas h.-håligheten genom en skiljevägg i olika rum,
varigenom en blandning av det arteriella och det
venösa blodet i h. försvåras el. helt förhindras.
Hos grodd j uren är blott förmaket uppdelat
i två rum, under det att kammaren är enhetlig. En
blandning av blodet äger således rum här, men på
gr. av de bortförande kärlens inbördes läge och
— 579 —
— 580 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
