Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hjärta - 2. Hos däggdjur och människa - Hjärtansfröjd - Hjärtarytmi - Hjärtblad - Hjärtbladsslida - Hjärtbladsväxter - Hjärtblock - Hjärtdilatation - Hjärter - Hjärtfel - Hjärt-fladder, -flimmer - Hjärtförlamning - Hjärtförmak - Hjärtförstoring - Hjärtgifter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HJÄRTGIFTER
Fig. 5. Hjärtats retledningssystem, sett från vänstra
kammaren.
cerandet av vissa hjärtsjukdomar*. — Ett annat, i
allm. lätt iakttagbart tecken på hjärtverksamheten
är hjärtspetsstöten (ictus cordis). Lägger
man handen över h., förnimmer man vid systole,
vanl. i mellanrummet mellan 5:e och 6:e revbenet
strax inom den lodräta bröstvårtslinjen, en
fram-buktning av bröstkorgsväggen. Denna betingas av
hjärtspetsen, som vid sammandragningen blir hård
och riktas framåt och uppåt mot bröstkorgsväggen.
Ytterligare ett tecken på hjärtverksamheten äro de
av h. alstrade elektriska strömmarna,
aktions-strömmarna, som kunna iakttagas förmedelst
elektrokardiografen (se Elektrofysiologi och
Elek-trokardiografi). — Jfr Hjärtsjukdomar. — Litt.:
E. Ask-Upmark, ”H. och hjärtsjukdomarna” (i
”Vår tids medicin”, 1944). T.Hn;J.E.L.
Hjärtansfröjd, namn på växter med särskild
vällukt, framför allt på trädgårdsmynta och
citron-meliss.
Hjärtarytmi, med., se Hjärtsjukdomar, sp. 589.
Hjärtblad, grek. kotyledo’n, fanerogamernas
första på embryot förekommande blad. Antalet är olika
hos olika växter, men hos de gömfröiga i regel
konstant och utmärkande för bestämda grupper, hos
monokotyledonerna 1, hos dikotyledonerna 2,
motsatta. Stundom förekommer dock hos de senare på
gr. av sammanväxning el. bortfall 1 h., t.ex. hos
alpviol, svalört och nunneört, och å andra sidan
kunna undantagsvis genom ökning av talet el. på
gr. av klyvning uppträda 3—6 h. Hos nakenfröiga
äro h. ofta många och kranssittande. H. äro vanl.
raka och, då frövita saknas, tjocka, på ena sidan
plana, på den andra välvda (mandel, ärter),
stundom veckade (bok), sammanrullade (molla) el. på
olika sätt buktiga. Hos lind och krasse
förekomma delade och flikade h., vilka likna mellanblad.
Jfr Groning. G.
Hjärtbladsslida, bot., se Koleoptil.
Hjärtbladsväxter, se Cotyledonae.
Hjärtblock. Impulsen för hjärtats
sammandragning ledes genom det s.k. retledningssystemet, en
särskild, den s.k. His’-Tavaras, muskelbunt, vilken
sträcker sig i skiljoväggen emellan hjärtförmaken
ned till de bägge hjärtkamrarnas väggar. Skada el.
avbrott på denna bunt upphäver ordningsföljden
i hjärtkontraktionen, så att förmakets
sammandragning icke regelbundet följes av kammarens.
Vid komplett avbrott, s.k. totalt h., arbeta förmak
och kammare i var sin takt. Kammartakten är
därvid synnerligen långsam (bradykardi), 40 slag i
min och därunder. Uppträder h. akut, dröjer det,
innan hjärtkammaren finner sin egen långsamma
rytm. Då står kammaren en kort stund alldeles
stilla, vilket innebär, att intet blod kommer till
hjärnan, varav följa medvetslöshet och
krampryckningar, påminnande om ett epileptiskt
anfall (se Epilepsi). Dessa tillstånd vid h. kallas
Adam s-S tokes anfall. Partiellt h.
framkallar bortfall av endast vissa kammarslag, ofta
med regelbundna mellanrum, så att hjärtat slår i
5-, 8- el. 10-takt etc. S.Ir.
Hjärtdilatation, se Hjärtsjukdomar, sp. 588.
Hjärter, se Kortspel.
Hjärtfel, se Hjärtsjukdomar, sp. 590 f.
Hjärt-fladder, -flimmer, med., se Hjärtsjukdomar,
sp. 590.
Hjärtförlamning, se Hjärtsjukdomar, sp. 589.
Hjärtförmak, se Hjärta.
Hjärtförstoring, ökning av hjärtats storlek
utöver den normala, ant. genom ökning av
hjärt-muskulaturens omfång (hjärthypertrofi) el.
genom vidgning av hjärtrummen (hjärtdilatation).
Se Hjärtsjukdomar, sp. 588.
Hjärtgifter. Med h. förstås i regel ämnen, som
i låg koncentration i första hand angripa hjärtat,
medan organismen i övrigt ej alls el. blott föga
påverkas. Oftast användes h. som beteckning för
digitalisgruppens farmaka, d.v.s. ämnen med
digitalisverkan. Hit höra i främsta rummet en rad
växtglykosider: digitoxin, gitalin och gitoxin (från
Digita’lis purpur^a), lanadigin (Digitalis lana’ta),
olika strofantiner (Strophan^us-arter), scillaren
(Urgi’nea marifima), adonidin (Ado’nis verna^is),
convallamarin (Convalla’ria maja’lis), cymarin
(Apoc’ynum cannabi’num), oleandrin (Nerium
Ole-an’der), helleborein (Helleb’orus-arter), cheirantin
(Cheiran’thus chelri), antiarin (Antia’ris toxica’ria)
m.fl. — H.-glykosiderna klyvas (även i
organismen) under vattenupptagande i geniner
(aglyko-ner) och kolhydrat; så klyves t.ex. digitoxin i
digitoxigenin och digitoxos. Geninerna förete i
regel svagare hjärtverkan än motsv. glykosider
samt äro obeständigare. Ätm.
digitalisglykosider-na förete kemisk släktskap till steriner och
gall-syror; de innehålla dessutom en oxilaktonkomplex.
— Antiarin, som är det verksamma ämnet i
det javanesiska pilgiftet ipoo, är det starkaste
kända h. Det dödar en groda vid en
koncentration i blodet av 1:10 mill. (strofantin 1:5 mill.,
digitoxin 4:1 mill.). Varmblodiga djur äro än
känsligare. Insprutning i blodet av 0,15 mg strofantin
el. 0,5 mg digitoxin pr kg kroppsvikt dödar en
hund. 2 mg digitoxin framkallar svår, ev.
dödlig förgiftning hos människa. Till
digitalisgruppens h. höra även det kväve- och glykosidhaltiga
erythrophloeinet (Erythrophloe’um guinee’nse) och
de ej glykosidiska ämnena bufotalin och bufagin
från olika paddarters hudslem och spott. I viss
mån digitalisliknande h.-verkan förete bariumsal-
- 585 -
— 586 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
