Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Holberg, Ludvig - Holborn - Holbourne, Viscount - Holbrooke, Joseph - Holbö, Kristen - Holböll, Valdemar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOLBÖLL
och huvudsaki. behandlade Kristian IV:s och
Fredrik III:s tid, vars källor och traditioner H.
studerat. Liksom senare Voltaire lägger han särsk.
vikt vid kulturförhållandena. Ett betydande verk
är också H:s ”Almindelig Kirkehistorie” (1738),
som i liberal-teologisk anda skildrar det andliga
livet inom påvekyrkan till Luthers framträdande.
Av mindre betydelse är den omfångsrika
”Jödis-ke Historie” (1742). Efter dessa stora lärdomsverk
följa 1739 och 1745 två böcker av helt annan art,
H:s ”Helte”- och ”Heltindehistorier”, jämförande
biografier i Plutarchos’ maner. De sakna icke
sammanhang med samtidens smak och intressen, som
när H. jämför Gustav Adolf och Kristian IV el.
Kristina och Katarina I el. när han med förkärlek
hämtar sina personer från Orienten, vilken just
o. 1740 var på modet. Men det märkes, att H.,
som i sin ungdom tagit parti för ”de moderna”
emot ”de gamla”, står i begrepp att slå om och
vinnas för humanismen. Han läste nu flitigt
grekiska och romerska förf., översatte Herodianos
(1746) och stod ganska oförstående gentemot den
rika och världsliga kultur, som blomstrade upp i
hans fotspår på 1740- och 50-talen. Med en avh.
om ”Danmarks og Norges Söe-Historie. Förste
Periodus” (1747) slutar H. sitt historiska
författarskap. Härefter ägnar han sig huvudsaki. åt
moralfilosofien. Ett moraliskt verk i diktens form
är hans satiriska reseroman ”Niels Klim”, utg. på
latin i Leipzig 1741. Den behandlar sociala och
politiska ämnen. 1744 utkom hans essäsaml.
”Moralske Tanker”, den danska
upplysningslitteraturens förnämsta verk, där H. utvecklar sin
medelvägsmoral och deistiska religionsfilosofi.
Serien fortsättes med hans danska ”Epistler” (5 bd,
1748—54), innehållande 538 kåserier över olika
ämnen, moraliska, religiösa, historiska, estetiska. Det
är hans mest spirituella bok, strålande kvick och
underhållande. Liksom Montaigne, som är hans
närmaste förebild, tar han sin egen person och sin
egen läsning av äldre och nyare skrifter till
utgångspunkt och framställer de stora och små
livsproblemen på en rent subjektiv grund. Under sina
sista år återupptog H. sitt dramatiska
författarskap, i sammanhang med att efter Fredrik V:s
tronbestigning teatern ånyo öppnades. Hans
diktverk från denna tid, studier efter Aristofanes och
Plautus, äro emellertid icke så betydande: bäst
äro ”Philosophus udi egen Indbildning” och
”Abracadabra”. Ytterligare utgav han en övers,
av Metastasios’ ”Artaxerxes” och en saml.
”Moralske Fabler” (1751). Han fortsatte att skriva
och dikta in i det sista, uppmuntrade litteraturen
efter förmåga och understödde teatern med råd
och dåd, 1752 t.o.m. som vikarie för direktören.
Men han kom med åren på avstånd från
huvudstadslivet. Den betydande förmögenhet, han
vunnit bl.a. genom spekulationer, placerade han i
jordegendomar, och 1747 upprättades härav ett baroni.
Helst vistades han på sitt Terslösegaard i
mellersta Själland. Friherreskapet H. testamenterade han
till Sorö akad.
H. var, liksom Dalin i Sverige, typen för den
allsidige, västeuropeiskt orienterade förf. Han ville
odla alla moderna genrer inom dansk litteratur,
förnya smaken och kraftigt bidraga till
kulturlivets förvärldsligande. Han förklarade själv, att
han som komediförf. hörde till ”den ortodoxa
sekten”; hans utgångspunkt var Molières
familjedrama, men han undvek kärleksscener och
excellerade i den uppsluppnaste komik och den mest
lös-släppta fantasi. Genom sitt prosaiska
författarskap blev han nyskaparen av dansk-norsk prosa;
1700-talets dansk-norska förf, äro alla mer el.
mindre hans lärjungar, och traditionen från H. är
alltjämt levande. — H:s samlade skrifter ha
utgivits av Carl S. Petersen (1913 ff.), ”Breve” av V.
Dahlerup (1926), ”Memoirer” av F. J. Billeskov
Jansen (1943). — Litt: Monogr. av bl.a. J. A.
Scheibe (1764), K. L. Rahbek (1815—17), E. C.
Werlauff (1838), R. Prutz (1857), C. W. Smith
(1858), A. Legrelle (1864), O. Skavlan (1872),
J. Paludan (1878), G. Brändes (1884), L. Daae
(1886), S. Höst (1913), F. Bull (s.å.), L.
Selmer 1914), Th. A. Müller (1918 och 1943) och
H. Brix (1942); K. Warburg, ”H. i Sverige” (1884);
K. Foss, ”L. H:s naturrett på idéhistorisk
bak-grunn” (1934); F. J. Billeskov Jansen, ”H. som
Epigrammatiker og Essayist” (2 bd, 1938—39);
F. Böök, ”H:s visdom” (1942); R. öksnevad, ”H.
som litterær figur” (1948). P.Rw.
Holborn [håu’ban], metropolitan borough i
London, n. om Thames, n.v. om City; 34,350 inv.
(1938).
Holboume [hau’lban], Vis co un t H., se
Greenwood, Hamar.
Holbrooke [håu’lbrok], J o s e p h, engelsk
tonsättare, pianist och dirigent (f. 1878), slog
igenom som tonsättare 1900 med den symfoniska
dikten ”The raven” (efter E. A. Poe) och skrev
sedan en rad symfoniska dikter med stoff från
Poe, operatrilogien ”The cauldron of Anwyn”
(byggd på keltiska sagomotiv), operorna ”Pierrot
and Pierette”, ”The snob”, ”The wizard”, ”The
stranger”, baletter, ss. ”The enchanted garden”,
dramatisk koralsymfoni, 1 violinkonsert, 4
sextetter (bl.a. för piano och blåsare), 1 pianokvintett,
2 klarinettkvintetter, 1 kvintett för blåsare, 1
horntrio, 1 serenad för 5 saxofoner och andra blåsare,
2 stråkkvartetter, sånger och pianostycken. P.L.
Holbö, Kristen, norsk målare (f. 1869). H.
stod tidigast impressionismen nära, men under
inflytande av Zahrtmann utvecklade hans kolorit
stor rikedom och kraftfullhet. Han fann i
trakterna av Jotunheimen med dess storartade natur
de flesta av sina motiv. En stämning av svårmod
och naturmystik genomtränger hans färgkraftiga
och robusta landskapsstudier. H. har också ägnat
sig åt reliefplastik (Kringenmonumentet 1912).
Han är representerad i Nationalmuseum,
Stockholm. M.Bjn.
Holböll [hål’-], Valdemar, dansk
ämbetsman (f. 1871), cand. jur. 1896, inträdde i
kultus-ministeriet 1898, blev fullmäktig där 1909 och
kontorschef 1914, kontorschef i kyrkoministeriet
1916, departementschef i undervisningsministeriet
1921, i kyrkoministeriet 1923—42, kyrkominister
i regeringen Scavenius 1942—45. H., som på
biskoparnas begäran kvarstod en tid efter det
han nått åldersgränsen, har verksamt deltagit i
den kyrkliga administrationen utöver
departe-mentsarbetet. Från 1909 var han lektor vid
Pastoralseminariet och från 1928 ordf, i
kyrkopoli-tiska utskottet. J.D.
— 649 —
— 650 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
