Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Holstein, 1. Johann Georg von - Holstein, 2. Ulrik Adolf (till Holsteinborg) - Holstein, 3. Johan Ludvig (till Ledreborg) - Holstein, 4. Frederik Adolf (till Holsteinborg) - Holstein, 5. Ludvig - Holstein, 6. Friedrich - Holstein, 7. Louis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOLSTEIN
ning till Hannover-England. Under nordiska
krigets senare år segrade denna av H. förordade
politik, vars frukter skördades genom freden i
Frede-riksborg 1720. Under de följ, åren var H:s
politiska inflytande obetydligt. PS.
2) Ulrik Adolf H., från 1700 baron, från
1708 länsgreve till Holsteinborg, dansk
ämbetsman (1664—1737), kom i stor gunst hos
kronprins Fredrik (IV) men utövade under första
delen av dennes regering intet större inflytande,
ehuru han snart blev amtman. 1718 sändes han
emellertid i en viktig beskickning till England, som
han utförde tillfredsställande, 1719 blev han medl.
av konseljen och 1721 storkansler. För dessa
snabba befordringar torde H. i främsta rummet ha
haft att tacka den nya drottningen, Anne Sofie
(Reventlow), vars halvsyster var H:s maka.
Varken H:s inflytande el. hans begåvning svarade
dock mot hans ställning. 1730 vid Kristian VI :s
tronbestigning avskedades H., men erhöll en rätt
betydande pension. PS.
3) Johan Ludvig H., från 1750 länsgreve
till Ledreborg, dansk ämbetsman (1694—
1763), inträdde efter grundliga studier i hovtjänst,
blev 1721 hovmarskalk hos kronprins Kristian (VI)
och blev hans nära vän och förtrogne. Efter sin
tronbestigning 1730 gav Kristian H. viktiga
ämbeten och gjorde honom 1735 till chef för danska
kansliet och medl. av konseljen, vilka ämbeten han
behöll ända till sin död. H. utövade ett betydande
inflytande, särsk. på inrikespolitiken, men stod
som statsman i skuggan för Schulin, Bernstorff
och A. G. Moltke. H. ägde stora kulturella
intressen, främjade vetenskaperna och var 1742 en av
stiftarna av Videnskabernes Selskab. [PS.]B.
4) Frederik Adolf H., greve till
Holsteinborg (1784—1836). H. var filantrop och
reformpolitiker med religiösa och sociala
intressen. Han avskaffade hoveriet på sitt gods,
grundade Danmarks första spar- och lånekassa samt
en försäkringskassa för hästar och nötkreatur
m.m., vidare skolor och sociala
hjälporganisationer, bl.a. gjorde han Flakkebjergs gård till
uppfostringsanstalt. Han verkade för kommunalt
självstyre och var 1835—36 kungavald medl. av
ständerförsamlingen. A.O.
5) Ludvig Henrik Carl Herman H., den
föreg:s son, länsgreve (1836), godsägare och
politiker (1815—92), började sin politiska bana 1847 som
medl. av Roskilde ständerforsamling, var 1856
—65 medl. av riksrådet, 1866—76, 1879—81 och
1887—90 av Folketinget. H. var motståndare till
Ejderpolitiken men röstade 1863 för
Novemberförfattningen och Holsteins avskiljande. Han
anslöt sig efter 1866 till mellanpartiet och
bildade 1870, då Frijs avgick, ministär; i hans
regering utövade Hall, Krieger och Fenger och ej H.
den verkliga ledningen. 1874 lämnade H. plats
åt den kraftfulle Estrup som ledare i kampen
mot vänstermajoriteten. Efter sin avgång spelade
han ingen politisk roll. A.O.
6) Friedrich August Karl Ferdinand
Julius von H., tysk diplomat (1837—1909), började
sin karriär 1859 och användes av Bismarck i ett
flertal uppdrag. H. knöts från 1871 fastare till
den store järnkanslern men torde aldrig ha
åtnjutit dennes fulla förtroende. H. var under 1870-
talets första år legationssekr. i Paris under v.
Arnim och uppträdde i processen mot denne (1874)
som vittne, ett förfaringssätt, som dömde honom
inom hans eget yrke. Bismarck fann sig dock
ha användning för en dyl. art av fördomsfrihet
och anställde H. från 1876 i utrikesdep., där han
1880—1906 var föredragande råd och efter
Bis-marcks fall den
egentlige ledaren av
Tysklands utrikespolitik.
Härvid begagnade sig
H. av ett
privatinformationssystem inom
tyska legationerna i
utlandet. Han var 1890
motståndare till
åter-försäkringsfördi aget
med Ryssland och bar
1898—1901 ansvaret
för att ett förbund
med England
avböjdes, ävensom för att
förhållandet till
Frank
rike försämrades. Marockopolitiken 1905—06
influerades av H. Under den tid, då v. Tschirsky
var utrikesstatssekr., inträffade
Algeciraskonferen-sen (1906), och i samband med denna blev H.
avskedad, ehuru han även i fortsättningen
påverkade B. v. Bülows politik. H. ingick senare en
förbindelse med Härden, och genom dennes
avslöjande störtades bl.a. Ph. v. Eulenburg. H. gick
under namnet ”die graue Eminens”. Som politisk
typ är han av stort intresse, en asketiskt betonad
personlighet, som hade sin lust i att öva
inflytande utan att själv synas. Hans verksamhet var
säkerligen icke alltid till Tysklands fromma. —
Litt.: Hammanns, Eckardsteins, Alex. v.
Hohen-lohes, Eulenburgs och Kiderlen-Wächters
memoarer ge goda inblickar i H:s verksamhet, likaså
”Die grosse Politik der europäischen Kabinette
1871—1914” (40 bd, 1922—27) och H v. Rath,
”Erinnerungen an Herrn v. H.” (i ’Deutsche
Revue”, 1909); M. Härden, ”Köpfe” (1910—24; sv.
övers. ”Gestalter”, 1917—18); E. Fischer, ”H:s
grosses Nein. Die deutsch-englischen
Bündnisver-handlungen 1898—1901” (1925); F. v. Trotha, ”F.
v. H. als Mensch und Politiker” (1931); J. V.
Kü-renberg, ”Die graue Eminenz” (1934). H. Rogge
utgav 1932 hans ”Lebensbekenntnis in Briefen an
einer Frau”. Arrh.
7) Johan Ludvig (Louis) Carl Christian
Tido H., sonsons sonson till H.3), greve till
Ledreborg, politiker (1839—1912), cand. polit.
1866, länsgreve 1895, medl. av Folketinget 1872
—90, konseljpresident 1909. H. övergick 1867 till
katolicismen och utgav ett par religiösa
stridsskrifter, bl.a. mot Martensen och Grundtvig,
med vilken han dock var ense om att kräva
frihet för skola och kyrka. Urspr. konservativ
slöt sig H., som var påverkad av tyska Zentrums
socialpolitik och avgjord motståndare till
provisoriet, till Venstre, där han närmast tillhörde
kretsen kring Bojsen och Högsbro och räknades
bland de ledande i deras moderata grupp. Utan
framgång sökte han vid olika tillfällen 1877—88
etablera en förlikning med regeringen. Detta
försvagade hans ställning; hans brist på ener-
— 709 —
— 710 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
