Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Homeros (Homer)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOMEROS
Homeros. Antika skulpturer i München (t.v.) och Louvren, Paris.
pilarna mot friarna. Sedan han så vunnit sin
hämnd, återförenas han med Penelope, renar sitt
hus och försonas med folket.
De antika underrättelserna om H:s person äro
helt och hållet legendariska, det enda
tillförlitliga är existensen av en släkt el. ett skrå av
sångare, som bar hans namn, homeriderna.
I forntiden tillskrevos H. även andra namnlösa
episka dikter, en åsikt, som dock snart
övergavs. Vissa alexandrinska filologer ansågo, att
”Iliaden” och ”Odysséen” voro så olika, att de
ej kunde ha samma förf. Härmed var i själva
verket den s.k. homeriska frågan uppkastad,
vilken i nyare tid utvecklat sig till frågan om H:s
existens och den episka diktningens tillblivelse.
Redan under 1700-talet framkastades av
d’Aubi-gnac, Wood och Herder tanken, att de homeriska
dikterna icke voro en individuell skapelse utan
folkdiktning. Argumenten sammanfattades och
bragtes in i den vetenskapliga diskussionen av
F. A. Wolf i ”Prolegomena ad Homerum”
(U95)- Wolfs bevisgrunder ha icke befunnits
vara hållbara, men från honom utgår en
alltjämt fortsatt diskussion, som i högsta grad
fördjupat problemet. Hans yttre argument ha
alldeles skjutits i bakgrunden för sådana, som
hämtats ur dikterna själva. Det finns i dem löst
påhängda episoder, utvikningar,
oöverensstämmelser, spår av olika kulturepoker, äldre och
yngre språkformer, av vilka analysen betjänar
sig för att utskilja äldre och yngre
beståndsdelar och dikter. I stort sett ha tre olika
förklaringar om dikternas tillblivelse framställts.
Enl. den ena (G. Hermann m.fl.) var en kortare
dikt den ursprungliga kärnan, med vilken sedan
alltjämt nya tilldiktningar förenats. Enl. den
andra (K. Lachmann, ”Die Liederhypothese”)
existerade urspr. ett antal mindre dikter, vilka
rätt mekaniskt förenats till de båda stora
eposen. Sedermera upptogo emellertid de flesta
forskare (A. Kirchhoff, U. v.
Wilamowitz-Möl-lendorff m.fl.) en mera komplicerad hypotes:
det förutsättes, att en rik diktning av mindre
epos existerat. Dessa epos ha omformats och
sammanfogats till större epos, vilka i sin tur
erhållit tillägg el. t.o.m. underkastats
omarbetningar. I denna uppfattning finns plats för en
stor diktarindividualitet, som givit eposet dess
planmässiga utgestaltning och gripande form.
Man kan tillägga denna det traditionella
namnet H. Den unitariska skolan, som betraktar
vartdera, ev. båda eposen som ett individuellt
verk av en enda stor diktare, har emellertid
alltid ägt representanter och har på sista tid
tilltagit i betydelse och energi. Under de sista
åren har H.-analysen slagit in på en väg, som
leder till en uppfattning, som väl
överensstämmer med de resultat, som kunna vinnas ur de
historiska betingelserna för epikens uppkomst
och utveckling (se nedan). ”Iliaden” är en stor
diktares verk, men denne har arbetat på
grundval av äldre episka dikter och folksagor, som
han omformat för sina syften och insmält i sin
dikt. Denna s.k. neo-analytiska skola, som
lägger stor vikt vid den estetiska betraktelsen av
dikten, förenar analytiska och unitariska synpunkter.
— 725 —
— 726 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
