Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Homeros (Homer) - Home rule
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOME RULE
På 1870-talet företog H. Schliemann sina
grävningar i Troja och Mykene. Hans upptäckter
visade, att en historisk realitet låg bakom de
homeriska sagorna. De ha genom fortsatta
upptäckter utvidgats, så att vi nu känna en
glänsande kulturepok, som fyller en förut okänd
period av Greklands historia, den mykenska
tiden (ung. 1600—1200 f.Kr.; se Egeisk kultur).
Schliemann tog de homeriska dikterna som
bokstavligen mykenska och fann en efterföljare i
arkeologen W. Dörpfeld. Denna åsikt håller
icke stånd för en kritisk prövning, och de tyska
forskarna ha huvudsaki. hållit sig till den
litterära analysen, medan engelska forskare (A.
Lang, W. Leaf m.fl.) mera brukat de sakliga
synpunkterna. En viktig roll spelar beväpningen,
som undersökts av W. Reichel.
Det finns spår hos H. av vitt skilda tider.
Vissa element kunna arkeologiskt visas tillhöra
den mykenska tiden, andra de arkeologiska
epoker, som kallas den geometriska och den
orien-taliserande tiden; den senare avlöste den förra
på 700-talet f.Kr. Det finns spår av det
mykenska storkungadömet men också av den
begynnande historiska tidens adelsvälde och
feni-ciernas herravälde till sjöss. Liknande är
förhållandet med språket. Dialekten är jonisk men
uppblandad med talrika eoliska element, vilka
tydligen härstamma från ett äldre skede. Man
har antagit, att dikterna urspr. varit avfattade på
eolisk dialekt och sedermera blivit översatta till
jonisk. Emellertid har överflyttningen säkerligen
icke försiggått så mekaniskt, utan man torde få
antaga, att det funnits en äldre epik på eolisk
dialekt. Då denna övertogs av jonerna, ha de
också övertagit eoliska uttryck, ord och former
och utbildat ett episkt konstspråk, som till viss
grad är en bianddialekt, och detta även i det
hänseendet, att äldre och yngre former stå
bredvid varandra. Dialekten, versifikationen och de
ytterst talrika stående uttrycken och
vändningarna förutsätta en utbildad diktteknik, som
nedärvts genom århundraden.
Om man tar hänsyn till den episka diktens
utveckling hos andra folk, torde man kunna
antaga, att kortare episka dikter, som firade
samtida furstar och händelser, uppstått i mykensk
tid på akajisk (eolisk-arkadisk) dialekt, att
epiken småningom inskränkt sina ämnen till den
trojanska kretsen, ev. därjämte någon annan,
att den med de eoliska kolonisterna vandrat
över till Mindre Asien och där övertagits av
jonerna, att dikterna alltjämt omskapats och
omformats under upptagande av nya
kulturelement, att slutl. en betydande diktare
sammansmält dem under en enhetlig synpunkt och att
det sålunda tillkomna stora eposet sedermera
erhållit mindre tillägg. Detta gäller framför allt
”Iliaden”; ”Odysséen” är till sin novellistiska
planläggning och sina ämnen, som äro präglade
av adelsvälde och kolonisation, icke blott yngre
utan också modernare.
De homeriska dikterna överträffa all annan
epik, därför att de icke blott berätta
händelser och prisa hjältar utan visa oss människan
med hennes hat och kärlek, hennes sorger och
lidelser i hennes handlingar. Endast en genial
diktare har kunnat ingjuta denna odödliga
människoskildring i epikens ram. Gudarna intaga
en stor plats men kunde vara borta utan skada
för handlingens ekonomi. Även de ha blivit i
hög grad förmänskligade. Den homeriske
hjälten står på egna fötter, rationalismen griper
omkring sig och skjuter religionen åt sidan. H. är
full av myter, men mytologien har i viss mån
blivit omodern, sagorna berättas icke för sin
egen skull utan som varnande och upplysande
exempel. H. är förelöparen till den börjande
jo-niska vetenskapens rationalism.
För kommande tider fick H. den allra största
betydelse. Yttrandet, att H. var grekernas bibel,
är icke riktigt men ej heller oförtjänt. I
litteratur och konst och i den allmänna
föreställningen framstodo gudarna i de förmänskligade
gestalter, som H. givit dem; han skapade även
den grekiska gudastaten med Zeus som konung.
Den äldre diktningen (lärodikt och korlyrik)
anslöt sig till H. Epiken åldrades och utträngdes
av andra diktarter, men de homeriska dikterna
behöllo sin rangplats, reciterades vid offentliga
fester och sattes i barnens händer som den
första skolboken. Icke blott filologi utan också
religionsvetenskap, geografi m.m. ha sin
upprinnelse i H.-förklaringarna. H. stod i
medelpunkten av grekernas andliga liv. ”Odysséen” var
den första bok, som översattes till latin, och
just för att tjäna som skolbok. Vergilius har
efterbildat H., men hans stil och
konstnärstemperament äro helt olika. Under medeltiden var
H. föga beaktad, under renässansen trädde han
i bakgrunden för Vergilius. De romanska
folkens smak tilltalas mera av det retoriska och
patetiska hos Vergilius än av H:s okonstlade
och naiva människoskildring. Den begynnande
romantiken återupptäckte honom (Wood,
Her-der), och han återintog sin rangplats icke
blott i forskningen utan också i diktens värld.
— Litteraturen om H. är ytterst vidlyftig
och svåröverskådlig; här anföras endast några
få översiktliga arbeten: G. Finsler, ”Homer” (2
bd, 3 Aufl. 1924; bästa handbok med analys av
dikterna); P. Cauer, ”Grundfragen der
Homer-kritik” (3 Aufl. 1921—23); M. P:son Nilsson,
”Homer and Mycenæ” (1933). Neoanalys: W.
Schade-waldt, ”Iliasstudien” (2 Aufl. 1943); I. Th.
Kak-rides, ”Homeric researches” (1949). Bästa sv. övers,
av E. Lagerlöf, ”Iliad” (1912), ”Odyssée” (1908);
något förk. övers, av ”Iliaden” av B. Risberg
(1928). R. & E. Bochringer, ”Homer. Bildnisse
und Nachweise” (1939). M.P.N.
Home rule [håu’m ro’l] (eng.), ”hemmastyrelse”,
ett stridsämne inom irländsk politik alltsedan
unionens införande 1800. De irländska parlamentsled.
krävde redan från början repeal, återinförande av
eget parlament för Irland. Genom Isaac Butt
organiserades striden 1870, och då upptogs h. som
slagord för kravet på icke blott eget parlament
utan även egen ministär. Efter energisk kamp
av Parnell togs h. upp på de engelska liberalernas
program av Gladstone 1886, vilket dock vållade
partiets sprängning. Först 1914 genomdrevs en
h. bill av Asquith men den trädde ej i kraft på gr.
av motstånd från Ulster under Carsons ledning.
Efter världskrigets slut och sedan fred slutits med
— 727 —
— 728 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
