Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hopparsekten - Hoppe, Otto - Hoppe, 1. Bruno - Hoppe, 2. Ragnar - Hoppe, Erik - Hoppe, Marianne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOPPE
(alltid knäböjande), sång (”Sions sånger”) och s.k.
andlig dans. Rörelsen, mot vars överdrifter
hoofi-anerna reagerade, förlorade snart all betydelse.
— Litt.: J. G. Hazén i ”Växjö stifts
hembygds-kalender”, 1912. A.Mn.
Hoppe, Ernst Otto Liebegott, lexikograf (1857
—1919), fil. kand, i Uppsala 1882, fil.
hedersdoktor där 1917, från 1897 medl. av redaktionen av
”Svenska akad:s ordbok”, där han 1903 blev
souschef. 1895 deltog H. i stiftandet av
Rättstavnings-sällskapet, vars tidskr. ”Nystavaren” han
redigerade (4 bd, 1886—92). H. utgav bl.a. de i talrika
uppl. utkomna ”Tysk-svensk ordbok” (1886) och
”Svensk-tysk ordbok” (1892).
Hoppe. 1) Bruno Christian H., målare (1859
—1937), utbildades vid Konstakad. och genom
studier i Köpenhamn och Paris. Porträttkonsten var
hans huvudområde.
2) Knut Ragnar Johan H., den föreg:s
brorson, konsthistoriker, kritiker och museiman
(f. 19/s 1885), fil. lic. i Lund 1916, fil. dr i
Uppsala 1933. Efter studietiden i Lund, där H.
tjänstgjort vid univ:s konstmuseum och
Kulturhistoriska museet, blev han 1917 amanuens vid
Nationalmuseum och 1922 intendent, förestående
dess handtecknings- och gravyravd. H. förenar
subtil känslighet för estetiska nyanser med
skicklighet i formanalys och stor lätthet att finna
färg- och doftrika ord; därtill äger han ingående
kännedom särsk. om franskt 1800- och
1900-tals-måleri. Som konstanmälare har han huvudsaki.
framträtt i ”Social-demokraten” (”Morgon-tidn.”)
1923—27 och 1935—48. Bland H:s skrifter
märkas ”Degas och hans arbeten i nordisk ägo”
(1922), ”Honoré Daumier, Gustave Courbet”
(1929), ”Franqois Boucher, 24 reproduktioner i
färgfaksimil” (1930), ”Städer och konstnärer”
(1931), ”Målaren Elias Martin” (dr-avh., 1933),
”Katalog över Thorsten Laurins saml.” (1936),
”Nutida svenskt måleri” (s.å.), ”Eric Hallström”
(1939; tills, med E. Seth), ”Johan Johansson”
(1940) och ”Emil Johanson-Thor” (1944). H.Ge.
Hoppe, Erik, dansk målare (f. 1897), tillhör
jämte de obetydligt äldre Söndergaard och
Ler-gaard kärntruppen i den danska målargeneration,
som framträdde på 1920-talet och som o. 1930 ofta
betecknades som romantiker el. mörkemalere.
Liksom de båda nämnda kamraterna föddes H. på
Jylland och började som hantverksmålare.
Utbildningen vid olika konstskolor, t.ex. under
halvt-annat år vid Kunstakademiet, fick föga betydelse
för H., och han företog inga tidiga studieresor
till Paris utan satte sin lit till intakt arbete och
inspiration inför naturmotiven, ett betecknande
drag, varigenom hela denna målargrupp, liksom
vissa av naivisterna i Sverige, skilde sig från
närmast föreg. generation, den moderna konstens
introduktörer. 1920-talets målare i Danmark voro
emellertid romantiker endast i inskränkt mening,
ty deras av fantasi och känsla ledda
naturhängivelse riktade sig alltid på det närliggande och
samtidiga, som de genom dristig förenkling sökte
höja över vardagens plan. E. Zahle har påpekat,
att de voro ”naturbundna utan att vara
naturalister” och stundom röjde ”en underton av bitterhet
el. trots”. H. har ett mycket begränsat
motivregister och målar ibland samma enkla köpen-
Erik Hoppe: Figur på en gräsmatta, 1943.
hamnsmotiv gång på gång men vinner variation
genom sin fint koloristiska tolkning av olika
belysningar och årstidstoner. Skalan är o. 1930
ganska dov, sedan ljusnande. H:s redan vid
debuten favoriserade motivområde utgöres av de
frederiksbergska parkerna, särsk. Söndermarken,
vars alléer, gläntor och skogsbrynsliknande partier
målats med bred, gärna impulsivt skisserande
pensel ända till de senaste åren. Ofta har H. här
satt in förgrundsfigurer, halvt symboliskt glidande
in i stämningen. Som ex. må nämnas en
dunkel-tonad bild med ett ungt par av 1926, vidare ”Allé
i Söndermarken, två flickor” (1930—32), vars
mycket skissaktigt framställda, knappast insmickrande
motiv med de båda proletärflickorna får intresse
genom ett rikt färgspel i temperamentsfull
knivteknik, och slutl. den genom solfläckar
klanguppdrivna ”Figur på en gräsmatta” (Kunstmuseet, 1943),
där den liggande, blåklädda unga kvinnan målats
med nästan fransk tonprecision i de livliga
toucherna. Även ”Frederiksholms kanal” (1935) visar
i förgrunden en flicka, som står ljust mot
husradens skarpt silhuetterade skuggytor. Däremot
finns intet staffage i de sex varianter av ett och
samma gatumotiv, som H. efter att ha blivit medl.
av Grönningen utställde 1938; det gäller här blott
avstämning och hopkomponering av stora,
abstrakt förenklade färgplan utan fönster i husen
el. andra detaljer. Bland H:s fåtaliga figursaker
i interiör märkes det originella porträttet ”Mor”
(1932). — Litt.: E. Zahle, ”E. H.” (1947); J.
Zibrandtsen, ”Möderne dansk maleri” (1948). H.Ge.
Hoppe, Marianne, tysk skådespelerska (f.
1911), kom 1928 till Berlin, genomgick där
elevskolan vid Deutsches Theater och var därefter
några år engagerad vid Neues Theater i
Frankfurt a.M. och Kammerspiele i München, innan
hon återvände till Staatstheater i Berlin. Sedan
1947 är hon knuten till stadsteatern i
Düsseldorf. Bland hennes scenuppgifter märkas
Margaretha i ”Faust”, Leonore von Este i ”Torquato
Tasso”, Puck i ”En midsommarnattsdröm” och
Inken Peters i . ”Före solnedgången”. Redan
-— 761 —
— 762 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
