Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Horatius, Quintus Horatius Flaccus - Horch - Hord - Horda - Hordaland fylke - Hordeaceus - Hordein - Hordenin - Hordeolum - Hordeum - Horeb
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HORCH
två fullständiga övers, av H. på vers, av G.
Adlerbeth (”Satyrer och skaldebref”, 1814; ”Oder
och epoder”, 1817) och av J. G. Ek (2 bd, 1847
—53) (jfr S. E. Melander, ”H. i sv. övers.,
imitationer och efterbildningar”, 1918). Ett
ypperligt urval ur samtliga diktarter med utförlig
kommentar är utg. av K. Wintzell (1901). —
Litt.: E. Janzon, ”Q. H. F.” (1899); R. Heinze,
”Die augusteische Kultur” (1930); E. Zilliacus,
”Vid brasan med H.” (i ”Lans och lyra”, 2 uppl.
1933); I. Harrie, ”Poeten H.” (1936); V.
Ander-sen, ”Horats” (4 bd, 1939—48); L. P. Wilkinson,
”Horace and his lyric poetry” (1945); D.
Norberg, ”H:s sista lyriska diktning” (s.å.); E.
Staaff, ”Q. H. F:s liv och diktning” (1947). H.Sj.
Horch [hårx], tyskt lyxbilmärke med gamla
anor, tillverkas av bilkoncernen Auto Union A.G.
Rörande fabrikationens omfattning är (1949) föga
känt, beroende på att huvudfabriken är belägen
inom den av Sovjetunionen ockuperade östzonen.
Hord [hå’rd] (ytterst tatariska urdu, [här]läger,
eg. skara av kringströvande tatarer el. andra
asiatiska el. östeuropeiska nomadfolk; jfr Gyllene
horden), oordnad el. sammanrafsad hop el. skara,
band.
Horda, samhälle i Rydaholms* sn i Småland.
Hordaland fylke (före 1919 Söndre Bergenhus
amt) i v. Norge, kring Hardangerfjorden; 15,872
km2, därav 15,193 land; 186,953 inv. (1946; 12 inv.
pr km2). H. omfattar kustdistrikten närmast n.
och s. om Bergen (Nordhordland och
Sunnhord-land), dessutom trakten längs Hardangerfjorden
och inlandet Voss. Längst i ö. sträcker sig H.
långt in på fjällplatån Hardangervidda. Här
ligger glaciären Hardangerjökeln (1,876 m), och v.
om Hardangerfjordens innersta arm Sörfjorden
finns en liknande platåglaciär, Folgefonna.
Fjordbygderna längst in i Hardanger ha ett relativt torrt,
soligt klimat och äro kända för sin fruktodling.
Åkern, som i huvudsak är lokaliserad till
kustområdet samt Vosse- och Hardangerdalarna, upptar endast
c:a 350 km2 (1939; 2,3% av totala landarealen).
Av den manliga befolkningen över 15 år hade
1930 37 °/o sin utkomst av åkerbruk, 25 °/o av
industri, 9% av fiske och 7% av sjöfart. Större
tätorter äro industrisamhällena Odda och Indre
Ålvik, trafikknutpunkten Vossevangen, som är
centrum för den omgivande landsbygden, samt
Leirvik och några smärre orter på ön Stord.
Bergenbanan går fram genom n. delen av H. till
Voss och vidare upp i Raundalen. Från
Hardanger leda bilvägar över fjällen till ö. Norge
(öppna för trafik endast under sommarhalvåret),
men förbindelsen med v. sidan av
Hardangerfjorden och därmed också med Bergen upprätthålles
med färja på sträckan Kinsarvik—Kvanndal. F.I.
Hordea’ceus, -a, -um (lat., lik Hor’deum, korn),
artnamn på växter, som likna korn.
Hordei’n, äggviteämne ur korn, tillhörande
prot-aminernas grupp.
Hordeni’n, HO • C6H4 • CH2 • CH2 • N(CH3)2,
dimetylderivat av tyramin, finnes i maltgroddar,
nära besläktat med adrenalin och liksom detta
med blodtrycksstegrande verkan.
Horde’olum, med., se Vagel.
HoPdeum, växtsläkte, se Korn och Cuviera.
Horeb, se Sinai.
tagen av skalderna Vergilius och Varius
föreställdes han år 38 genom dessas bemedling för
den dåtida litteraturens höge beskyddare,
Mae-cenas, som upptog H. i sin vittra vänkrets och
några år senare skänkte honom ett litet
lantgods i sabinerlandet (nära Tibur), vars
besittning för alltid befriade H. från ekonomiska
bekymmer. Vänskapen med Maecenas, som varade
livet ut, förde honom även i beröring med kejsar
Augustus, vilken t.o.m. erbjöd H. posten som
privatsekreterare, en sinekur, som den om sitt
oberoende måne skalden dock med säker instinkt
avböjde. Han förblev det oaktat innesluten i
härskarens ynnest och hedrades av denne med
uppdraget att författa festkantaten (carmen
sae-culare) vid sekularfesten 17 f.Kr. Hösten 8 f.Kr.
följde H. den några veckor tidigare avlidne
Maecenas i döden och begrovs på Augustus’
befallning vid vännens sida på Esquiliae. — H.
debuterade under decenniet 40—30 med dikter av
satiriskt innehåll, dels ”j a m b e r” (nu kallade
epoder) i greken Archilochos’ anda, dels
satirer, av H. kallade sermo’nes, d.v.s. otvungna
kåserier om ditt och datt på daktylisk
hexameter, än undervisande, än gycklande. Han ansluter
sig i de sistn. till Lucilius, den egentlige
skaparen av denna den mest romerska av alla
diktarter, men är till skillnad från sin föregångare
opolitisk och mindre elak än humoristisk, mera
en kvickögd iakttagare och leende
sanningssägare än moralpredikant. Till form och innehåll
likartade med satirerna äro breven (epis’tulae, av
H. ävenledes kallade sermones, 2 böcker, av
vilka den ena härrör från åren 24—20, den andra
från H:s 5 sista levnadsår), det mognaste
uttrycket för skaldens kultiverade levnadskonst
och världsklokhet. Den 2:a bokens 3 brev
behandla företrädesvis litterära ämnen. Ryktbarast
är brevet till Pisonerna, även kallat Ars poe’tica
(”skaldekonsten”; sv. prosaövers, av F.
Gustafsson, 2 uppl. 1911), en saml. lekande ingivelser
och epigrammatiskt tillspetsade aforismer om
diktkonsten, som, omarbetad av Boileau, blev
den fransk-klassiska smakriktningens estetiska
lagbok. För H. själv låg tyngdpunkten hos hans
diktargärning i de rent lyriska caFmina (sånger
el. oden; 3 böcker utg. år 23, 4:e boken o. år
13; sv. övers, av S. L. Sjöblom och A.
Boke-lund, 1921), i vilka han mer el. mindre fritt
efterbildar den äldre grekiska lyrikens mästare, i
sht Alkaios och Sapfo. I dessa sånger,
huvudsaki. till vinets, kärlekens och vänskapens lov,
talar hjärtats röst mindre än förståndets, men
genom mästerlig formgivning (för H. och hans
samtid huvudsaken) ha de undfått en livskraft,
som gör det stolta talet om ett ”minnesmärke
varaktigare än brons” {monumen’tum aère
pe-rennius) fullt berättigat. De äro även ägnade
att ge oss en föreställning om den till största
delen förlorade grekiska lyrikens egenart. — H.
är genom sin öppenhjärtiga meddelsamhet om
sig själv en av antikens för oss mest gripbara
människor, i detta hänseende överträffad endast
av Cicero. Någon säker porträttbild av honom
finns emellertid ej. Hans dikter ha alltsedan
antikens dagar flitigt använts i skolundervisningen
och översatts till alla kulturspråk; på sv. finnas j
— 767 —
— 768 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
