Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Horn, 2. Klas - Horn, 3. Karl - Horn, 4. Evert - Horn, 5. Gustaf (af Björneborg)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HORN
diplomatiska skicklighet, som Reval vanns åt
Sverige, och i spetsen för de äntligen anlända
trupperna utvidgade han därpå ytterligare det
svenska väldet. Mellan Erik och Johan sökte
han, ehuru fåfängt, medla och ådrog sig
därigenom för en tid Eriks misstroende. Under
sjuårskriget förde han vid flera tillfällen befäl till lands,
men sin största berömmelse vann han som
sjökrigare. I aug. 1564 slog han den dansk-lybska
flottan vid Ölands n. udde, i maj 1565
tillintetgjorde han s. om Bornholm en fientlig eskader och
hävde den blockad, varigenom fienderna ämnade
betvinga Sverige, upptog därpå tull i Sundet, vann
1h en ny, blodig seger mellan Bornholm och
Rü-gen och var 1566 fullst. herre i Östersjön. H. erhöll
därpå överbefälet till lands men dog i pest på väg
till gränsen. —- Litt.: A. Munthe, ”Svenska
sjöhjältar”, 4 (1902). P.S.
3) Karl Henriksson H., son till H.i), krigare
(o. 1550—1601), deltog från 1570 med utmärkelse
i striderna med ryssarna, 1580 krigsråd, s.å.
fältmarskalk, 1584 fältöverste i Finland, 1581 och på
nytt 1588 ståthållare i Narva: slöt 1590 för att
rädda detta undan ryssarna efter ett tappert
försvar med dem ett stillestånd, som lämnade Jama,
Koporie och Ivangorod i deras händer och
dömdes därför till döden men benådades.
4) Evert Karlsson H., den föreg:s son,
krigare (1585—1615), blev, efter att 1605—06 ha
deltagit i kriget i Östersjöprov., 1608 J. De la Gardies
närmaste man under hans ryska fälttåg, utmärkte
sig vid upprepade tillfällen som befälhavare över
förtruppen under tåget till Moskva och bidrog
1611 verksamt till Novgorods erövring. 1612 intog
H. Nöteborg, Koporie, Jamburg och Ivangorod,
blev 1613 ståthållare i Narva samt 1614
fältmarskalk och överbefälhavare på den ryska
krigsskådeplatsen men stupade 2ih 1615 vid belägringen av
Pskov. H. var en ridderlig och tilldragande gestalt,
han visade tidigt prov på stor både tapperhet och
fältherreförmåga, och hans död i så unga år
beklagades djupt av alla, ej minst av konungen, hos
vilken han stod högt i gunst. P.S.
5) Gustaf Karlsson H. (a f Björneborg),
den föreg:s bror, greve, krigare (1592—1657),
deltog efter studier vid utländska univ. i ryska kriget
1612—14, studerade därpå krigskonsten under
Morits av Oranien och användes 1620 vid
underhandlingarna om Gustav II Adolfs giftermål. 1621
överste, 1625 riksråd, 1628 fältmarskalk och
befälhavare i Livland deltog H. i hela tyska kriget ända
till 1634, då han blev tillfångatagen vid Nördlingen.
Utväxlad 1642 blev han v. president i
Krigskollegium 1643, överbefälhavare för armén mot Skåne
1644, generalguvernör i Livland 1652, riksmarsk
1653. I fält gjorde sig H. för första gången mera
bemärkt under Rigas belägring 1621 och tillvann
sig snart i hög grad Gustav II Adolfs ynnest. 1625
blev han J. De la Gardies närmaste man i befälet
i ö. Livland. Hans försök att intaga Dünaburg
misslyckades dock; han överrumplades av
polackerna och måste, själv sårad, draga sig tillbaka
till den svenska fästningslinjen. I slaget vid
Wall-hof 1626 tog H. en ärofull del och kvarstannade
sedan i Östersjöprov. som De la Gardies närmaste
man och småningom den egentlige ledaren av
krigs-rörelserna här. Fältmarskalkstaven var ett uttryck
Gustaf Horn.
för konungens belåtenhet med H., och dennes
samtidiga giftermål med A. Oxenstiernas dotter
ökade ytterligare hans betydelse. Från tyska
krigets början var H. som den ende tjänstgörande
fältmarskalken konungens närmaste man och
förde ofta självständigt befäl, när krigsläget fordrade
uppställandet av flera arméer. Vid Breitenfeld
förde han v. flygeln; hans kallblodiga och
skickliga befälsföring satte denna i stånd att uthärda
de betydligt överlägsna fiendernas anfall och
bidrog väsentligt till segern. I likhet med
svärfadern önskade H. efter segern en offensiv mot
kejsarens arvländer och Wien, men rådet följdes
ej. I Franken fick H. i nov. 1631 åter befälet över
en självständig kår men led i febr. 1632 vid
Bam-berg en ej obetydlig motgång mot Tilly, av
konungen tillskriven H:s väl stora försiktighet. Sin
strategiska skarpblick visade han strax efteråt
genom sitt förslag, att konungen genom en
operation mot Regensburg skulle söka avskära Tilly
från hans förbindelser österut. Sedermera
avsändes H. till Rhen för att bistå A. Oxenstierna,
erövrade Koblenz och under återstoden av året
stora delar av Rhenpfalz och Elsass. Efter Gustav
Adolfs död blev H. genom sitt nära förhållande
till rikskanslern på sätt och vis den främste av
de svenska fältherrarna, ehuru de övriga ej
formellt underordnades honom och Bernhard av
Wei-mar rentav, ehuru utan framgång, sökte bli erkänd
som överbefälhavare. Rivaliteten mellan honom
och H. skadade mycket den svenska krigföringen
i s. Tyskland, vilken kom att sakna enhetlighet.
Under 1633 drev H. till att börja med Åldringen
tillbaka ö. om Lech och belägrade därefter, ehuru
förgäves, Konstanz. Ankomsten av spanska
trupper tvang honom att förena sig med hertig
Bern
— 777 —
— 778 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
