Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Horn, 5. Gustaf (af Björneborg) - Horn, 6. Henrik (af Marienborg) - Horn, 7. Bengt (af Åminne) - Horn, 8. Arvid Bernhard (af Ekebyholm)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HORN
hard, men sedan Åldringen lyckats framtränga till
Elsass och undsätta det viktiga Breisach, skilde sig
H. från hertigen och tvang genom ett skickligt
fört fälttåg fienden att med stora förluster draga
sig allt längre österut och slutl. in i Bayern, varpå
H. befäste det svenska väldet i övre Schwaben.
1634 tvang den fientliga huvudarméns anryckande
H. och hertig Bernhard att åter förena sina
krafter, men misstroendet mellan dem fortfor; på gr.
av deras olika naturer blev befälsföringen osäker
och vacklande, och detta i förening med fiendens
överlägsenhet ledde 1634 till det förkrossande
nederlaget vid Nördlingen, där H. föll i fångenskap.
Efter 8 år utväxlades han och återvände över
Frankrike, där han hälsades med stora
hedersbetygelser, till Sverige. Här erhöll han kort därpå
befälet över den här, som i början av 1644 från
Småland inföll i Skåne. H. erövrade större delen
av detta landskap, men avgörande blevo hans
operationer ej, då den danska flottan hindrade en
planerad övergång till Själland och då först strax före
fredsslutet en belägring av Malmö kunde
påbörjas. Under Karl X Gustavs krig fick H. ledningen
av det egentliga Sveriges försvar men dog strax
före Danmarks krigsförklaring. H. var en klok och
försiktig general men torde ej i
fältherrebegåvning ha kunnat mäta sig med vare sig hertig
Bernhard, Banér el. Torstenson. H:s brev till A.
Oxenstierna äro tryckta i A. Oxenstiernas
”Skrifter och brefvexling”, 2:8 (1897), hans brevväxling
med konungen till stor del i ”Arkiv till
upplysning om svenska krigens och krigsinrättningarnes
historia”, 1—2 (1854—59). — Litt.: A. Stille,
”öfversigt af fälttåget i Skåne 1644” (i
”Krigsve-tenskapsakad:s tidskr.”, 1910). PS.
6) Henrik Henriksson H. (af M a r i e
n-b o r g), sonson till H.3), friherre, krigare (1618—
93), blev 1634 fänrik, 1643 överste, 1654
generalmajor av kav., deltog i Karl X Gustavs polska
krig och blev därunder 1656 generallöjtnant,
riksråd och hovrättsråd i Svea hovrätt 1660,
fältmarskalk 1665, generalguvernör i Bremen-Verden 1666.
Efter krigsutbrottet 1675 försvarade H. med
betydligt underlägsna trupper med stor tapperhet sitt
generalguvernement men måste 1676 uppge
huvudfästningen Stade. Ehuru utan erfarenhet som
sjöman blev han vid hemkomsten t.f. chef för
Ami-ralitetskollegium, överbefälhavare för flottan och
amiralgeneral 1677 men led s.å. i Köge bukt ett
förkrossande nederlag. På hösten s.å. fördrev H.
norrmännen från Jämtland och förde därpå
befälet över den här, som 1678—79 skulle anfalla
Ost-preussen. Svårigheterna här blevo dock H.
övermäktiga, och företaget misslyckades. Efter freden
blev han åter generalguvernör i
Bremen-Verden. PS.
7) B e n g t H. (a f Ä m i n n e), sonsons son till
H.2), friherre, krigare och ämbetsman (1623—78),
avancerade under 30-åriga kriget till
överstelöjtnant, blev 1654 guvernör i Halland, 1656 i Estland,
om vars försvar mot ryssarna han inlade stora
förtjänster, generalmajor s.å., riksråd 1660, ledde de
förhandlingar, som förde till freden i Kardis 1661,
ambassadör till Moskva 1662, generalguvernör i
Estland 1672, president i Svea hovrätt 1674,
fältmarskalk 1677. Under förmyndarstyrelsen hörde
H. till De la Gardies parti och var en av hans
ivrigaste vapendragare. PS.
8) Arvid Bernhard H. (af E k e b
y-h o 1 m), greve, statsman (®/4 1664—17/4 1742). H.,
som tillhörde den yngsta grenen av ätten H. af
Kanckas och var son till översten Gustaf H. och
Anna Helena v. Gertten, föddes på Vuorentaka
gård i s.v. Finland. Han tog 1682 värvning som
musketör vid Livgardet till fot, blev fänrik 1685
och begav sig 1687 utomlands, gick i kejserlig
tjänst, deltog i slaget vid Mohacs sept. 1687 och
vistades ett halvår i Frankrike, var efter 1690 några
år kapten i holländsk tjänst men uppehöll
alltjämt förbindelser med hemlandet och utnämndes
1696 till kaptenlöjtnant vid drabanterna. Genom
ett fördelaktigt gifte stärkte H. sin ekonomiska
och sociala ställning; tjänstgöringen vid
drabantkåren bragte honom i närmaste förbindelse med
de kungliga, han deltog oförväget i Karl XH:s
ungdomligt våghalsiga äventyr och förvärvade
dennes vänskap; i juli 1700 blev han generalmajor.
Under nordiska krigets första år följde H. kungen,
till Själland, till Narva, där han på v. flygeln
under lysande tapperhet förde drabanternas ena
skvadron, medan kungen själv förde den andra,
vidare till Düna, där H:s ingripande blev av
avgörande betydelse för slagets utgång. 1704
befordrades han till generallöjtnant. Härmed var
emellertid H:s militära bana avslutad. Visserligen
hade hans insats i kriget varit betydande, men
under den dagliga samvaron med kungen hade H.
med en klok blandning av djärv frispråkighet och
taktfullt kringgående av ömtåliga politiska frågor
förstått att vinna kungens förtroende och denne i
H. menat sig finna en person, som vore
användbar även på andra poster än de militära och på
sådana, där icke så många andra förmågor stodo
till förfogande. I början av 1704 sändes H. att som
svensk kommissarie söka komma till en
uppgörelse med den storpolitiska konfederationen i
Warszawa. Med kraft och slughet grep sig H.
an den vanskliga uppgiften och lyckades
genomdriva beslut om konung Augusts avsättning samt
Sta-nislaw Leszcyriskis val. Men då kort därefter
August under Karl XII:s tåg mot Lemberg gjorde
en djärv framstöt mot Warszawa, måste H.
kapitulera och ge sig fången. Han blev emellertid
redan i mars 1705 utväxlad, sändes ånyo till
Warszawa och förde de underhandlingar, som ledde till
freden med Polen i nov. 1705. Belöningen blev
utnämning till kungl. råd och kansliråd; på nyåret
1706 reste H. hem till Sverige, i april intog han
sin plats i den nu på gr. av flera dödsfall starkt
decimerade rådskammaren, 1707 blev han
guvernör för hertig Karl Fredrik av Holstein.
Omgiven av avundsjuka och misstro på gr. av
sin snabba karriär intog H. de första åren i rådet
en försiktig tillbakadragenhet, men han var
skicklig i konsten att arbeta i det tysta, och rik och
frikostig förstod han snart att förvärva vänner
och inflytande. När i maj 1709 kanslipresidenten
Gyldenstolpe avled, blev H. hans självskrivne
efterträdare som ledare av Sveriges utrikespolitik,
intill dess Karl XII ånyo erhöll möjlighet att
samla diplomatiens trådar i sin hand. H:s första
framträdande skedde under sällsynt vanskliga
omständigheter, och han var knappast heller
situa
— 779 —
— 780 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
