Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Horn, 8. Arvid Bernhard (af Ekebyholm)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HORN
tionen vuxen. Efter nederlaget vid Poltava kunde
han intet göra för att förhindra den koalition, som
ånyo slöt sig omkring Sverige. Vissa av hans
utrikespolitiska åtgöranden ogillades av Karl XII,
och H. nödgades till en pinsam reträtt; detta lade
grunden till det motsatsförhållande, som
hädanefter bestod mellan kungen å ena sidan, H. och rådet
å den andra, och vilket bl.a. hade till följd, att H.
och kanslikollegiet av kungen fråntogos all
självständig befattning med utrikespolitiken. I fråga
om Sveriges försvar var det dock bl.a. H:s
energiska pådrivningsarbete, som förskaffade M.
Stenbock de resurser, som betingade hans framgångar
i skånska kriget. Undsättningen till de
utom-svenska provinserna sköttes däremot mera lamt,
och slutl. blev rådet desavuerat av kungen och helt
satt ur spelet. I förbittring och grämelse drog sig
nu H. från all befattning med försvarsverket;
klyftan mellan honom och kungen var härefter
oöverstiglig. Vid 1714 års riksdag, ställd mellan en
konung, som förbjudit ständernas samvaro, och
ständer, som på allt sätt ville inkräkta på regeringens
område, nöjde sig H. med att försiktigt balansera
sig fram, tills han och rådet sågo sig av
omständigheterna nödsakade att kungöra det kungl.
förbudet och därmed lamslå ständernas arbete. Efter
kungens hemkomst och till 1718 nöjde sig H. i
huvudsak med att intaga en avvaktande hållning,
och föga är känt om hans verkliga avsikter. ”Att
han önskade konungamaktens inskränkning är
ganska troligt, att han arbetat därför under Karl
XII:s senaste år är möjligt, men aldrig bevisat”
(Malmström). Även efter kungens död lät han
sakerna ha sin gång och gjorde endast försiktigt
motstånd mot Ulrika Eleonoras åberopande av
sin arvsrätt till kronan, trots att han i henne
sedan 1714 års riksdag hade en given fiende. Hon
lyckades t.o.m. 1719 för ett år sätta H. ur spelet:
då denne råkade i konflikt med drottningen i en
detaljfråga gällande avvägandet av hennes och
rådets kompetens och därvid fann sig sakna
ständernas stöd, begärde han i april avsked som
kanslipresident, varefter drottningen skyndade sig att
lämna sitt bifall och samtidigt entledigade honom
från rådsämbetet. Vid riksdagen 1720 blev han
den självskrivne ledaren för de många med
drottningens åtgärder missnöjda; med överväldigande
majoritet utsågs han till lantmarskalk. H:s
maktställning var nu i oavbrutet stigande, i sht sedan
han med arvprinsen ingått en överenskommelse, i
vilken H. lovade sitt bistånd till dennes upphöjelse
till konung och Fredrik förband sig att återinsätta
H. i rådet. Med klokhet och kraft ledde H. de
överväganden, som förde till 1720 års RF. På
samtidiga förslag av konung Fredrik och Sekreta
utskottet inkallades han i april i rådet, och på
samtliga ståndens begäran åtog han sig även
kanslipre-sidentskapet, när riksdagsärendena förts till slut.
De närmaste årens svenska historia samt 1723 års
riksdag karakteriseras av konung Fredriks försök
till maktutvidgning och det holsteinska partiets*
stigande inflytande. Genom skickligt utnyttjande
av omständigheterna förstod H., vars vänskap
med kungen var av kort varaktighet, att
omintetgöra dennes planer; svårare var att hålla
holstei-narna stången, och H. måste bl.a. finna sig i den
av dem genomdrivna Cederhielmska beskickning-
Arvid Bernhard Horn.
en till Petersburg på våren 1725. Men
holsteinar-nas triumf blev icke långvarig. Med hänvisning till
de risker ett i Norden alltför starkt engagerat
Ryssland innebar, kunde H., i sht sedan han 1725
i engelske ministern Poyntz förvärvat en pålitlig
bundsförvant, börja föra en mera aggressiv politik
mot holsteinarna. Vid valet mellan de båda
maktgrupperingar, som 1725 delade Europa i två skilda
läger, wienska alliansen (kejsaren, Spanien,
Ryssland) och hannoverska alliansen (England,
Frankrike, Preussen), lyckades H. under årslångt,
skickligt och segt utnyttjande av konjunkturerna
utmanövrera holsteinarna och få rådet med på
principiell anslutning till hannoverska alliansen. Vid
riksdagen 1726/28, då H. ånyo fungerade som
lantmarskalk, fullföljde han sin seger, och i mars 1727
undertecknades fördraget mellan Sverige,
England och Frankrike. Detta blev grundvalen för H:s
maktställning under en följd av år, en
maktställning, som ingen kanslipresident varken före el.
efter honom innehaft, formellt reglerad genom att
ständerna gåvo H. fullmakt att i den sekreta
kommission, som skulle fungera mellan riksdagarna,
inkalla vilka ledamöter han ville. En rad nya, H.
tillgivna riksråd tillsattes, och i den högre
ämbetsmannavärlden skedde talrika omplaceringar, som
tryggade H:s makt, varvid han dock noga
beaktade att hellre genom välgärningar vinna och
skingra sina motståndare än genom förföljelser
förbittra och sammanhålla dem. För en tid såg
det också ut, som om H. skulle lyckas att försona
de söndrade sinnena och samla hela landet till
positiva arbetsuppgifter; de år, som följde närmast
— 781 —
— 782 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
