Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Horn, 8. Arvid Bernhard (af Ekebyholm) - Horn, 9. Adam (af Ekebyholm) - Horn, 10. Catharina Ebba (af Åminne) - Horn, 11. Fredrik (af Åminne)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HORN
efter riksdagen 1727, voro de lugnaste och
lyckligaste Sverige på många år upplevat, näringslivet
uppblomstrade, penningväsendet vann stabilitet,
riksgälden minskades. Vid riksdagen 1731 fick H.
det mest lysande erkännande för vad han gjort för
landet. Han valdes till lantmarskalk, med 517
röster, medan den närmaste i ordningen blott erhöll
34. Men redan visade sig tecken till att H:s
maktställning började vackla. Det motsatsförhållande,
vari H. råkat till kungen och vilket ytterligare
skärptes genom H:s öppna ogillande av dennes
förbindelse med fröken Taube, utnyttjades av
hänsynslösa motståndare, framför allt bröderna
Gyllenborg, och en koalition mot H. började bildas.
Genom en avskedsansökan i maj 1731 framdrev
H. visserligen en försäkran från stånden, att han
vore ”omistlig”, men åtskilliga smärre motgångar
vid riksdagen visade, att koalitionen mot H. vann
terräng. Av den största betydelse blev, att själva
förutsättningen för H:s utrikespolitik blev
undanryckt genom att det förbund, varpå han byggt sitt
system, upplöstes; Englands och Frankrikes
vänskap var med 1731 förbi. H. sökte nu hålla en
medelväg, men den alltmera kritiska
utrikespolitiska situationen, kulminerande i polska
tronföljds-krigets utbrott 1733, vållade honom stora
svårigheter. Gentemot Frankrike, som påyrkade svenskt
ingripande, därvid understött av det Horn-fientliga
partiet, ställde sig H. ingalunda absolut avvisande
men uppställde krav på garantier för att icke
Sverige skulle lämnas i sticket. Vid den 1734
sammanträdande riksdagen bröto sig motsättningarna
skarpt, hattpartiet konsoliderades, H:s ställning
försvårades ytterligare, och i okt., medan alltjämt
striderna om det franska förbundet pågingo som
häftigast, begärde H., nu själv sjuklig, 70 år
gammal och förutseende ännu oroligare tider, avsked
från kanslipresidentskapet. Men även denna gång
gav han vika för påtryckningarna och stannade
kvar. Ständerna gåvo regeringen fria händer i
fråga om utrikespolitiken. H. gick med på en
ganska intetsägande konvention med Frankrike,
men några veckor senare förnyade han även 1724
års vänskapsfördrag med Ryssland, vilket väckte
Frankrikes synnerliga förbittring. Franske
ministern började nu en delvis mot H. personligen
riktad fejd, som antog allt bittrare former och under
vars fortgång med agitation och stridsskrifter
lidelserna uppjagades, motsättningarna skärptes och
hattpartiet alltmera grep omkring sig. H. var
emellertid nu trött på kampen, och hans av
sjuklighet och missmod föranledda passivitet — 1737
tillbragte han sålunda 8 mån. på sina gods —
äventyrade i hög grad regeringens
sammanhållning. När ständerna 1738 sammankommo, visade
det sig också genast, att H. skulle ligga under i den
kamp, som förestod. En ny konvention med
Frankrike förband Sverige till den avhängighet
under detta land, som H. alltid sökt avvärja, och
samtidigt togos öppet steg till brytning med den
makt, England, vars vänskap H. ansåg nyttigast
för Sverige. Det var ett direkt nederlag för hela
hans statskonst, och hans ställning var nu
ohållbar. Så mycket betydde emellertid H:s namn, hans
stora anseende och minnet av hans långa
ämbets-mannatid och utmärkta förtjänster, att hattarna
gjorde vad de kunde för att få honom att frivilligt
draga sig undan, innan den stora kampen med
rådet skulle begynna. 18/i2 1738 inlämnade H. sin
avskedsansökan, vilken under stora ärebetygelser
beviljades.
Det är ganska vanskligt att få ett fast grepp om
H. som personlighet, beroende icke minst på att
han i sina brev är så förtegen om sig själv och att
motiven för hans handlingssätt ofta ligga i dunkel
och kunna tydas olika. Vid sidan av karolinens
bryska rättframhet finner man klok omtanke och
en försiktighet, som sällan förivrar sig, men också
slug förställning, hänsynslös ärelystnad och cynisk
egoism. Hans bildning var grund, och några
kulturella intressen hade han knappast. Men på det
område, där tyngdpunkten av H:s verksamhet
faller, utrikespolitiken, var han en mästare, och det
lider intet tvivel, att det var H., som genom sin
kloka, självständiga och fosterländska
utrikespolitik skapade förutsättningar för och har den
huvudsakliga förtjänsten av den förvånansvärt
snabba allmänna uppblomstring, efter de sista
karolinska årens utmattning, vilken utmärker
hans regeringstid. — Litt.: S. Grauers, ”A. B. H.”,
1 (1920; går till 1713); C. G. Malmström, ”Sveriges
politiska historia från konung Carl XII:s död till
statshvälfningen 1772” (2 uppl., 1—2, 1893—95); G.
Horn, ”A. B. H.” (1852; är en ättlings ensidiga
pa-negyrik); W. Svedelius’ biogr. i ”Sv. akad:s
handlingar”, 1879 (huvudsaki. ett retoriskt äreminne). C.
9) Adam H. (af E k e b y h o 1 m), den föreg:s
son, greve, riksråd (1717—-78), blev major 1741,
överste 1747,
generalmajor 1757,
generallöjtnant 1759. Genom sin
börd tillhörande
mösspartiet närmade sig H.
o. 1750 hovet, insattes i
Sekreta utskottet vid
1751/52 års riksdag
och var länge trots
sina skäligen obetydliga
statsmannagåvor en
av de kungligas mest
betrodda, bl.a. av dem
sänd på en resultatlös
beskickning till
Petersburg 1756. 1761 blev
han som mössornas och hovpartiets kandidat
insatt i rådet och samtidigt överstemarskalk.
Efter hattpartiets fall 1765 blev han vald till
kanslipresident men avsade sig till förmån för
Löwenhielm. 1769 jämte sina kolleger avsatt
åter-inkallades han i rådet 1771 och övergick efter
stats-välvningen i Gustav III:s rådkammare, samtidigt
med att han upphöjdes till riksstallmästare. C.
10) Catharina Ebba H. (af Äminne),
riksgrevinna (1720—81), blev 1745 efter Hedvig
Taube (von Hessenstein) Fredrik I:s mätress men
vann aldrig samma inflytande som företräderskan.
1746 blev hon upphöjd till romersk riksgrevinna,
efter ett par år upplöstes förbindelsen, och 1762
blev hon g.m. riksrådet, greve Ulrik Barck (1718
—72).
11) F r e d r i k H. (a f Å m i n n e), den föreg:s
bror, greve, militär (1725—96), deltog i fransk
krigstjänst i såväl österrikiska tronföljdskriget
som sjuåriga kriget, blev 1760 svensk överste, 1770
— 783 —
— 784 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
