Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Huggenäs - Huggins, Sir William - Huggjärn - Huggkrok - Huggormar - Huggormsfisk - Huggormsläktet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUGGORMSLÄKTET
H. består mest av flack el. småkuperad
slättbygd med lerjordar samt skog på
moränmarkerna. Åkern utgör 39 % av landarealen,
skogsmarken 41 «/o. Egendomar: Bredene, Uggleberg
(den senare har tillhört släkten Uggla). Av
fornlämningar finnas hällkistor (bl.a. vid
Uggleberg) och domarringar. Kyrkan av medeltida
ursprung revs 1842, varefter H. använt S. Ny
kyrka; gravvårdar och grundstenar utvisa
platsen för den forna kyrkan. — Namnet skrevs 1423
hugganæs sokn. Förra leden torde vara hugg i
en gammal bet. skogshygge; senare leden
åsyftar trol. ett näs, varpå gården Uggleberg, förr
kallad Byn, legat, medan nuv.
Uggelsätermos-sen ännu var en sjö (se ”Ortnamnen i
Värmlands län”, 11, 1944, sid. 36). I.Mg;Er.
Huggins [hngg’inz], Sir William, engelsk
astronom och fysiker (1824—1910). H. byggde
1856 ett privat observatorium vid Tulse Hill,
London, och ägnade sig där från början av 1860-talet
åt att tillämpa spektralanalysen på himlakropparna,
inspirerad av Kirchhoffs grundläggande arbeten.
H:s arbeten ha varit banbrytande inom
astrofysi-ken; 1863 påvisade han, att stjärnornas spektra ha
samma allmänna
karaktär som solens; 1864
undersökte han för
första gången en
gas-nebulosas spektrum
och fastställde därmed
dess natur; på detta
område utförde han
sedan omfattande
undersökningar. H. var
den förste, som (1868)
lyckades mäta en
stjärnas radialhastighet*,
och han har även
angivit en metod att när
som helst observera
solprotuberanserna, vilket förut endast varit
möjligt vid totala solförmörkelser. Redan tidigt insåg
han fotografiens betydelse för astronomien och
verkade på detta område som pionjär. 1875 g.m.
Margaret Murray (1848—-1915) fann han i
henne en utmärkt medarbetare; de utgåvo
tillsammans det betydelsefulla verket ”An atlas of
representative stellar spectra” (1899). H:s
”Scien-tific papers” utgåvos 1909. M.
Huggjärn, tekn., se Stämjärn.
Huggkrok, ett fiskredskap, fästat ant. vid ett
snöre, som dragés upp och ner i vattnet för att
hugga fast i en fisk, el. vid ett skaft, då det
användes för att taga redan, t.ex. i en laxkista el.
på backa, fångad fisk. H. får enl. fiskeristadgan
ej användas för fångst av fisk av laxsläktet.
Huggormar, Viper’idae, fam. av underordn.
ormar, utmärkt framför allt genom byggnaden av
giftapparaten (se Giftiga djur, med figg.). Kroppen
är tjock, glatt, huvudet trekantigt, svansen vanl.
kort, överkäkarna rörliga, och ögonen ha lodrätt
ställd pupill. H. äro tröga djur, som huvudsaki.
äro i rörelse om natten och leva av rov, smärre
ryggradsdjur, framför allt gnagare och fågelungar,
vilka dödas genom bett. Äggen kläckas i regel,
när de läggas, varför h. sägas föda ungar. Fam.
indelas i 2 underfam.: Näsgropormar* och
överst: parningslek mellan ett par vanliga huggormar;
t.h. hannen. Nederst: en huggorm håller på att sluka
en råtta.
egentliga huggormar (ViperVnae}. De senare
sakna näsgrop i olikhet med de förra och räkna
o. 10 släkten med 58 arter, alla tillhörande Gamla
världen, de flesta, 39 st, förekomma i Afrika;
Europa och Asien räkna endast 8 vardera. Mest
bekanta äro huggormsläktet, puffaddern,
hornormarna och sandrasselormen. H.W.
Huggormsfisk, art av fam. laxsillar*.
Huggormsläktet, Vi’per a, av fam. huggormar,
omfattar 12 arter, av vilka en, huggormen,
V. berus, är utbredd över Europa och n. Asien och
i Sverige går upp till polcirkeln. Den varierar
starkt i färg, från ljusgrått till svart, men har
alltid ett mörkt sicksackband längs ryggen och
på vardera sidan om detta en rad mörka fläckar.
Hannen blir 60, honan, vilken som ung är mera
röd och kallas ä s p i n g, 80, undantagsvis c:a 100
cm. H. håller gärna till på hedmarker och
mossar och lever av möss och sorkar. Vintern
tillbringar den i dvala, ofta många tillsammans. Dess
bett är, även om det blott sällan dödar en
människa, farligt (se Ormgifter). Faran av
hugg-ormsbett visar bl.a. ett 1927 inträffat fall, då en
kvinna i Båstad blev biten och dog efter några
timmars medvetslöshet. Det hastiga förloppet av
förgiftningen berodde på att giftet vid bettet kommit
direkt in i ett större blodkärl. I vanliga fall inträda
inga svårare följder av ett huggormsbett, utan den
bitne är återställd efter 3—4 dagar, men icke
sällan kan förloppet vara långsammare, flera mån.
el. längre, innan fullt tillfrisknande inträder. Vid
ormbett bör ett hårt förband strax läggas ovanför
— 885 -
— 886 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
