Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hughes, Langston - Huginn och Muninn - Hugleik - Hugli - Hugo - 1. Hugo den vite el. den store (hertig av Francien) - 2. Hugo Capet (konung av Frankrike) - 3. Hugo, den store (greve av Vermandois) - Hugo, Yngve
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUGO
s®m mönster, samtidigt som han lärt av skilda
nyare amerikanska diktare, ss. Whitman och
Carl Sandburg. Han har sedan utg. diktsaml.
”Fine clothes to the jew” (1927), ”Dear lovely
death” (1931), ”The negro mother” (s.å.),
”Scotts-boro limited” (1932), som också innehåller ett
skådespel, ”The dream keeper” (s.å.),
”Shakespeare in Harlem” (1942) och ”Fields of
won-der” (1947). H.
räknas som den mest
betydande negerlyrikern
och som en av USA:s
förnämsta skalder.
Flera av hans dikter,
som delvis äro
skrivna på negerdialekt,
ha tonsatts. H., som
är bosatt i Harlem,
N.Y., har vidare
verkat som journalist och
radikal socialagitator
samt som teaterman,
han har filmat i
Moskva och Holly-
wood och skrivit för scenen, bl.a. ”Mulatto”
(1935). H. har också framträtt som prosaist med
romanen ”Not without laughter” (1930; sv. övers.
”Tant Hägers barn”, 1948), där han utnyttjat
sina egna och sin familjs öden, novellsaml. ”The
ways of white folks” (1934) och ”The big sea”
(1940), en självbiogr. H., som från början sökte
kontakt med sina rasfränder icke blott i USA
utan även i Afrika och som diktade om och
för negrer, har efter ett nytt besök i sin ras’
hemvärldsdel blivit medveten om sin starka
bundenhet vid västerländsk kultur. E.
Huginn och Muninn (av isl. hugr, tanke, och
munr, minne), nord, myt., Odens korpar, som varje
dag flyga ut över jorden och vid sin återkomst
berätta för guden, vad de iakttagit.
Hugleik, enl. Snorres Ynglingasaga en av
Yng-lingakonungarna, Alfs son, en fredlig man, mycket
rik och girig. Han föll i strid mot sjökonungen
Hake, som underlade sig hans rike. H. nämnes
ej i Ynglingatal och synes urspr. ej ha hört till
Ynglingaätten. Möjl. är H. identisk med den
”gea-ternas” konung H y g e 1 å c, som enl. Beowulf
kämpade mot svearna och stupade i ett
härnadståg mot franker och friser, vilken i sin tur
säkerligen är samme konung ”Chochilaikus”, som i
spetsen för ”danerna” o. 518 stupade i strid mot
attuarierna i frankernas rike. — Hos Saxo
förekommer H u g 1 e t u s som namn dels på en dansk
och dels på en irisk konung. E.H.
Hugli, stad i Främre Indien, se Hooghly.
Hugo, urspr. tyskt mansnamn, kortform av namn
på Hug-, t.ex. Hugibert (varav Hubertj.
Hugo, furstar.
Frankrike. 1) Hugo den vite el. den
store (fra. Hugues le blanc el. le grand},
hertig av Francien (d. 956), son till konung Robert
I, blev genom giftermål befryndad med det
engelska kungahuset samt med den tyske kejsaren.
Sedan H. av Raoul av Burgund förlänats med
Maine och en del av Picardie, behärskade han
större delen av landet mellan Seine och Loire.
H. grundläde den capetingiska familjens
makt
ställning. Genom att främja Ludvig IV:s och
Lothars tronbestigningar vann han fördelar, och
i striden med konung Ludvig visade han sig
som dennes överman. Under sitt sista levnadsår
kom H. i besittning även av hertigdömet
Burgund. E.Lö.
2) Hugo Capet [kapä’], den föregis son,
konung (o. 938—996), efterträdde 956 fadern
som hertig av Francien. H:s förbindelser bland
Frankrikes styrande feodalherrar samt storleken
av hans egna län gåvo honom en stark och
självständig ställning gentemot de sista
karo-lingiska konungarna. 987 erhöll han tronen tack
vare understöd från ärkebiskop Adalbero av
Reims och Gerbert, senare påve Sylvester II.
H:s makt vilade under hela hans regering på
kyrkan. Han hade strider att utkämpa med sin
rival om tronen, Karl av Lothringen, och hade
tvister med påven och kejsardömet. H. blev
stamfader för capetingiska kungaätten. E.Lö.
3) Hugo, kallad den store, 3:e son till
konung Henrik I av Frankrike, genom giftermål
greve av Vermandois (1057—1102). H. var en
av anförarna i i:a korståget, följde 2:a
korsfa-rarhären till Italien, gick över till Durazzo,
råkade i tvist med de bysantinska myndigheterna,
hölls en tid fängslad och svor kejsar Alexios
trohet. H. utmärkte sig i slaget vid Doryleum,
återvände till Frankrike 1099, företog ett nytt
korståg, sårades i närheten av Nicaea och avled.
Italien. Hugo, konung (d. 947), son till
Thi-baud av Provence och dotterson till Lothar II
av Lothringen. H. drogs in i de italienska
tronstriderna, uppställdes som motkandidat mot
Rudolf av Burgund och kröntes 926 till konung
av Italien. 933 blev han herre över bägge de
burgundiska rikena. H:s hårda och godtyckliga
regering väckte opposition, och 945 fråntogs
honom Italien av Berengar av Ivrea, till vilken
vasallerna allmänt anslöto sig. Under H:s sista
år var hans maktutövning begränsad till
Provence. E.Lö.
Hugo, Yngve, folkbildningsman (f. 14/s 1886),
fil. kand, i Uppsala 1913, lärare vid Brunnsviks
folkhögsk. 1910.
Härvid tog H. initiativ till
de första flyttande
folkhögskolekurserna i
Sverige och var 1917
—19 föreståndare för
dessa. Även inom
ABF har H. varit
synnerligen verksam, bl.a.
som instruktör 1912
—17, föreståndare för
dess centralbyrå (då
i Brunnsvik) 1918—
23 och
riksstudieleda-re 1918—26. H. var
rektor för
Brunns
viks folkhögsk. 1926—32 och samtidigt rektor för
LO:s skola i Brunnsvik 1928—31. Sistn. år blev
H. chef för Radiotjänsts föredragsavd. och var
1942—49 vèrkst. dir. och riksprogramchef i
Radiotjänst. Vid sidan om sina stora insatser i
folkbildningsarbetet och i radioledningen har H.
varit led. av folkbildningssakkunniga 1920—23, av
— 889 —
— 890 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
