Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hugo, Yngve - Hugo av Saint Victor - Hugo, Victor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUGO
Kulturrådet 1935—44, av Teaterrådet sedan 1936
samt av Informationsstyrelsen 1942—44. H. har
även varit sekr. i rundradioutredningen 1933—34,
led. av teatersakkunniga 1937 och av
rundradioutredningen 1943 samt är sedan 1944 ordf, i
Centralkommittén för det frivilliga
försvarsarbe-tet. För dess räkning har H. utg. ”Man ur huse”
(1943). E.Bng.
Hugo av Saint Victor, mystiker och
sko-lastiker (o. 1097—1141), lärjunge i den berömda
skolan vid klostret S:t Victor nära Paris, sedan
prior och skolans föreståndare. I hans skolastiska
mystik förenas filosofisk och teologisk lärdom
med kontemplativ fromhet, sakramentalism och
inriktning på det praktiska livet. Bekant är hans
lära om de 3 ögonen: köttets, förnuftets och
kon-templationens. Skrifter: ”Didascalia” (ty. övers, i
”Bibliothek der katholischen Pädagogik”, 3, 1890);
”De arrha animae” (ty. övers. ”Vom Brautschatz
der Seele”, 1924); övers, i urval: ”Die Viktoriner”
(1936). S.N.
Hugo [ygå’], Victor Marie, fransk författare
(1802—85), född i Besanqon, son till kaptenen,
sedermera generalen i Napoleons armé Joseph H.
Föräldrarna voro båda av borgerlig härstamning.
Fadern slöt sig till Joseph Bonaparte och följde
denne till Italien och Spanien. I Madrid blev H.
page vid hovet, och vistelsen i Spanien torde
ha varit av viss betydelse för hans kommande
diktning. Modern, som närmast var rojalist och
voltairean samt snart skilde sig från fadern, hade
hand om barnens uppfostran, vilken blev mycket
bristfällig. H. började tidigt ägna sig åt
litteraturen, påverkad av Lamartine och Chateaubriand.
Han debuterade med ”Odes” (1822 och 1824, sedan
”Odes et ballades”, 1826), legitimistiska dikter i
närmast fransk-klassisk form. Nodier och engelsk
skräckroman influerade H:s ungdomsroman ”Han
dTslande” (1823; sv. övers. ”Isländaren i Norige”,
1830—31, 1925), som bl.a. har högst fantastiska
skildringar av Norge. H. gifte sig 1822 med Adèle
Foucher, och hans hem blev snart samlingspunkt
för den unga krets romantiker, som riktade sig
mot den klassiska traditionen. Sin romantiska
trosbekännelse gav H. i företalet till den misslyckade
tragedien ”Cromwell” (1827): dikten skall följa
den mänskliga utvecklingen och återge
verkligheten sådan den är, blanda skönt och fult, ha
sinne för det groteska; regeltvånget skall bort och
diktaren fritt följa sin inspiration, skänka liv. I
diktsaml. ”Les orientales” (1829) bryter H:s
romantiska temperament igenom, österländsk
färgprakt, frisk målarglädje, visionär fantasi utmärka
dess fria, magnifika rytmer. H:s dramatik
fortsatte med ”Marion Delorme” (1828; sv. övers.
1886, 1925), vars hjältinna är den trofast älskande
kurtisanen, och ”Hernani” (1830; uppförd i
Stockholm 1833, ny sv. övers. 1928), en lyriskt mättad
tragedi från Karl V:s Spanien. Med det senare
verket slog den franska romantiken igenom; under
den bekanta premiären 25/a utspelades ett regelrätt
slagsmål mellan anhängare och motståndare. H.
fortsatte med romanen ”Nötre Dame de Paris” (1831;
sv. övers. 1835—36, 1928), en medeltidsskildring
efter Scotts mönster, där H. briljerar med
suggestiv tidsfärg och livfulla masscener. Psykologien
är däremot svag. I ”Feuilles d’automne” (1831)
prisas hemmet och familjelivet i innerliga,
borgerligt idylliska toner. H:s dramatiska produktion
fortsätter med ”Le roi s’amuse" (1832; sv. övers.
1844, sedan omstöpt för Verdis opera ”Rigoletto”),
”Lucrèce Borgia” (1833; sv. övers. 1835) och
”Marie Tudor” (1833; sv. övers. 1842), ”Ruy Bias”
(1838; sv. övers. 1885, 1923), H:s mest lyckade
pjäs, och ”Les Burgraves” (1843), som gjorde
berättigat fiasko. H:s dramatik utmärker sig för
spännande handling men saknar psykologi, har
en utpräglad, ehuru något fantastisk lokalfärg samt
står onekligen melodramen nära men höjer sig
över den genom sin glänsande retorik och
skimrande lyrik. Av H:s diktsamlingar utkommo
närmast ”Les chants du crépuscule” (1835), där den
politiska satiren omväxlar med hyllandet av nationens
stora minnen, bl.a. napoleontidens, ”Les voix
in-térieures” (1837) och ”Les rayons et les ombres”
(1840). Han invaldes i Franska akad. 1841 och
blev 1845 pär av Frankrike. H., som urspr. varit
legitimist, hade blivit mer och mer liberal. Han
blev efter februarirevolutionen invald i
konstituerande församlingen och motarbetade Louis
Napoleons strävan att tillvälla sig makten. Vid
statskuppen 1851 blev H. landsförvisad. Han slog sig
först ned i Belgien, sedan på Jersey och Guernsey.
Han framträdde nu med en rad politiska skrifter
och pamfletter, ss. ”Napoléon le petit” (1852; sv.
övers, s.å.) samt diktsaml. ”Les chåtiments” (1853),
där han gav häftiga uttryck åt sitt hat mot
Napoleon III. Med den utomordentligt vackra ”Les
contemplations” (1856) återvände han till den
egentliga lyriken. I ”La légende des siècles” (3 bd, 1859
—83) ville han åstadkomma en
episk-filoso-fisk dikt om mänsklighetens utvecklingshistoria:
— 891 —
— 892 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
