Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hugo, Victor - Hugo Capet - Hugo von Trimberg - van Hugtenburg el. Huchtenburgh, 1. Jacob - van Hugtenburg, 2. Jan - Huile - Huissier - Huitfeldt, släkt - Huitfeldt, 1. Arild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUITFELDT
den är som helhet fantastisk och överspänd men
har detaljskildringar av utsökt stämningskonst.
H. skrev vidare ”Les misérables” (1862; sv. övers.
”Samhällets olycksbarn”, s.å., 1947), en social
sensationsroman i stil med Sues, samt de svagare ”Les
travailleurs de la mer” (1866; sv. övers. ”Hafvets
arbetare”, s.å., 1927) och "L’homme qui rit” (1869;
sv. övers. ”Skrattmänniskan”, s.å., 1928). H. har i
dessa demokratiskt färgade samtidsromaner samma
bristande psykologi som i dramerna och låter
handlingen stagnera under breda miljöskildringar men
visar blick för det effektfulla och sensationella.
Mitt under kriget 1870 återvände H. i triumf till
Paris — belägringen och kommunen har han
besjungit i ”L’année terrible” (1872) —, blev senator
och uppträdde som en ivrig företrädare för
radikala åsikter. Av H:s senare verk märkas romanen
”Quatre-vingt-treize” (1873), diktsaml. ”L’art d’étre
grand-père” (1877) samt de av ett slags ockultistisk
religiositet färgade poetiska verken ”La pitié
su-préme” (1879), ”Religion et religions” (s.å.) och
”Les quatre vents de 1’esprit” (1881). När han
83-årig dog, begravdes han på statens bekostnad,
och hela Paris följde honom till Panthéon, där
hans stoft vilar. — Eftervärlden kan icke dela
den oreserverade beundran, varmed samtiden såg
upp till H. Som människa var han liten och nådde
därför ej de högsta höjderna som diktare. Trots
allt är hans betydelse mycket stor. Han var den
starka, drivande kraften vid den franska
romantikens genombrott, förnyade dramat och var av
betydelse även för romanen. Framför allt var han
dock lyrisk skald. Djupsinne var icke hans sak,
men hans överkänslighet, hans visuella fantasi och
den outtömliga frodigheten i hans inbillningskraft
gjorde honom som lyriker epokbildande. Han kan
ofta vara bombastisk och har ingen säker smak,
men han återuppväckte dock tonerna från
Ron-sards förgätna lyrik, förnyade versen och språket
och skänkte den franska dikten djärv resning,
gnistrande färg, orkestral klang, friskhet och
rikedom. Trots det växlande värdet av H:s otroligt
rika produktion komma hans verk alltid att
räknas bland de betydelsefullaste i fransk litteratur.
— H:s skrifter äro utgivna i 48 bd, 1880—89;
”CEuvres inédites” i 14 bd, 1886—1902, ”Édition
définitive” i 40 bd, 1906—16, ny vetenskaplig uppl.
1920 ff. — Litt.: [Adèle H.,] ”V. H. raconté par
un témoin de sa vie” (2 bd, 1863); E. Biré, ”V. H.”
(5 bd, 1869—94); A. Asseline, ”V. H. intime” (1885);
E. Dupuy, ”V. H., 1’homme et le poète” (1886) och
”La jeunesse de V. H.” (1902); L. Barthou, ”Les
amours d’un poète” (1919); P. V. Rubow, ”V. H:s
Lyrik” (1943); G. Froment-Guieysse, ”V. H.” (2 bd,
1948); vidare studier och monogr. av E. Rigal
(1900), É. Faguet (i ”Le XIXe siècle”, 1900), F.
Brunetière (i ”Études critiques”, 7, 1906), F. Greigh
(1915), M. Duclaux (1921), Mary Robinson (1925),
P. Berret (1927), A. Le Breton (1928). [E.Ek];E.
Hugo Capet, konung, se Hugo, Frankrike 2).
Hugo von Trimberg, tysk författare. H., som
1260—1309 var rektor vid stiftskolan i
Theuer-stadt, en förstad till Bamberg, skrev bl.a. den
på sin tid mycket populära lärodikten ”Der
Ren-ner”, en i strängt religiös anda hållen
beskrivning av de sju dödssynderna, utg. av G. Ehris-
mann 1908—11. — Litt.: E. Seemann, ”H. und
die Fabeln seines Renners” (1923).
van Hugtenburg [fann hö/Tanbör/] el. H u c
h-t e n b u r gh. 1) Jacob van H., holländsk
målare (1639—70), målade mest romerska veduter och
italienska landskap; representerad i Kunstmuseet,
Köpenhamn.
2) Jan van H., den föreg:s bror, målare (1646
—1733)- H:s målningar, huvudsaki. med motiv
från slagfält, rytterifäktningar och lägerliv, visa
stor överensstämmelse med Ph. Wouwermans. I
Italien utförde han stora bataljmålningar för prins
Eugen av Savojen. Arbeten av H. finnas i
Kunstmuseet, Köpenhamn och Nationalmuseum,
Stockholm.
Huile [üill] (fra.), olja, t.ex. h. d’olives, olivolja.
Huissier [jiisje’] (fra.), vaktmästare i ämbetsverk
o.d.; rättstjänare.
Huitfeldt [vit-], dansk-norsk adelssläkt, känd
sedan 1400-talets början.
1) Arild H., dansk historieskrivare och
statsman (1546—1609), född i Ncrge, blev efter studier vid
Köpenhamns univ. och i utlandet 1570 sekr. i
kansliet, 1580 förste sekr.
(till 1586), 1586 riksråd
och rikskansler. H.,
som ägde bl.a. Lillö i
Skåne, innehade
stora förläningar, främst
Dragsholm. Liksom
många av sina
ståndsbröder hyste H. stora
historiska intressen och
samlade historiska
källor, men han var även
verksam som
historieskrivare. 1594
debuterade han med en skrift
om Kristian III:s
re
gering; den hade starkt antisvensk tendens och
har karakteriserats som en dansk ”vit bok”
rörande grevefejden. H:s sålunda inledda historiska
författarskap fullföljdes i rask takt. Under de
följande åren utkommo Danmarks historia under
Kristian II (1596), under Fredrik I (1597), under
Kristian I (1599) och under Hans (s.å.), från Knut
VI t.o.m. Kristofer av Bayern (3 bd, 1600—03),
från Dan till Knut VI (1603) samt Danmarks
krönika (1604). Dessa verk omtrycktes med titeln
”Danmarckis Rigis Krönicke” (2 bd, 1650—52). H:s
verk var länge normgivande för uppfattningen av
den danska historien; dess främsta betydelse
ligger däri, att det gav för första gången en
lättillgänglig, sammanfattande framställning av sitt ämne.
Dess stil och komposition ha svåra brister; till
stor del bygger det på äldre krönikor och
käll-samlingar, som sammanbragts av andra. Något
intresse att gå till urkällorna hyste H. icke, men
han utnyttjade flitigt kansliets rika material, bl.a.
en nu förlorad brevbok från Erik Menveds tid,
varur han anför flera dokument — detta ger hans
skildring av denna tid ett betydande värde -—- samt
en likaledes förlorad kopiebok från Kristian I:s
regering. H:s historiska grundsyn är starkt
tids-bunden och präglas helt av förf:s
högaristokratiska uppfattning. Krönikan är sålunda en typisk
produkt av det danska adelsväldets skede och
re
— 893 —
— 894 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
