Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hultsten, Jonas - Human - Humani nil a me alienum puto - Humaniora - Humanisera - Humaniserad lymfa - Humanism - Humanist - Humanistiska fonden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HULTSTEN
Hultsten, Jonas, möbelsnickare, mästare 1773
efter att ha genomgått sina läroår hos Kristian
Linning i Stockholm. H. arbetade till en början
helt i rokoko men kom snart under inflytande
av Georg Haupt, vars motivkrets han upptog i
sina med träinläggningar prydda byråfasader.
Efter Haupts död tycks H. ha blivit mera
självständig och signerar byråar med korslagda
bladgrenar i marketeri el. med ett rutmönster med
en mindre blomma i varje ruta. Ett flertal
signerade arbeten äro kända av H. men icke något
daterat. E.F.F.
Huma’n (lat. huma^us), mänsklig, människo-;
välvillig, hygglig, hovsam, snäll. — H u m a n i s
e’-r a, göra humanare el. mänskligare, hyfsa, mildra.
— H u m a n i t e’t, människovänlighet, välvilja,
hovsamhet. — H u m a n i t ä’r, människovänlig.
Huma’ni nil a me alie’num put’o, se Homo sum.
Humanio’ra (lat., av humanus, mänsklig; eg.:
de mera mänskliga), dets. som humanistiska
vetenskaper*.
Humanise’ra, se Human.
Humaniserad lymfa, med., dets. som human
vaccin (se Animal vaccination).
Humanism’ (av lat. huma’nus, mänsklig), den
sedan 1800-talets mitt i vetenskaplig litteratur
gängse beteckningen för vissa sidor hos den
antikinspirerade kulturrörelse, som under 1300-,
1400- och 1500-talen med utgångspunkt från
Italien spred sig över hela Europa, den s.k.
renässansen. Närmast avser man med termen h.
återupptagandet av antikstudiet i filologiskt,
litterärt och pedagogiskt avseende; den är bildad
efter den benämning, humanister, som dess
företrädare gärna gåvo sig själva.
Humanisterna ägnade sin verksamhet åt att studera den
antika, först den romerska, sedan även den
grekiska litteraturens verk och att i sträng
anslutning till dessa skapa en ny ”vältalighet”, en ny
litterär stil. Härigenom kom h. att stå i
opposition mot den medeltida odlingen, vilken
visserligen, även den, upptagit en mångfald element
från den klassiska men i formellt avseende
anslöt sig mindre till denna. Humanisterna hade
i allm. endast förakt till övers för den
”barbariska” medeltiden; de förbisågo därvid den
ström av antikinflytande, som upprepade gånger,
så på 800-talet och särsk. på 1100-talet, gått ut
över Europa. — Som h:s banbrytare bruka
Pet-rarca och Boccaccio räknas. Det allmänna
intresse de visade antik odling, specialiserades hos
senare humanister inom vetenskap, diktning och
undervisning. I filologiskt avseende verkade
humanisterna för framdragande av de i
bibliotekens gömmor dolda klassiska litteraturverken,
varvid särsk. Poggio Bracciolini utförde ett
utomordentligt framgångsrikt arbete. Vidare
började män som Lorenzo Valla en rent
vetenskaplig filologisk verksamhet; det blev dessutom
av stor betydelse, att med tryckpressens hjälp
de klassiska auktorerna kunde göras till allmän
egendom. — I litterärt avseende blev
humanisternas verksamhet mindre gynnsam; i bästa fall
kunde en verkligt levande nylatinsk litteratur
skapas, ss. av Giovanni Pontano, men oftast
hindrade den slaviska anslutningen till antika
förebilder, att man nådde längre än till
meka
nisk efterbildning av Cicero, Livius och
Vergi-lius. — Större betydelse hade då det närmare
studium av särsk. Platon, vilket man ville sätta
i st.f. den medeltida skolastiken. — Verksamma
för detta nya bildningsideal voro att börja med
kringfarande humanister, senare lärda sällskap,
akademier; efter hand omfattades h. även vid
italienska univ. Medan den medeltida bildningen
företrädesvis representerades av skolastiken,
ställdes nu ett studium av de klassiska auktorerna
som uppfostrans såväl mål som medel. I bästa
fall ledde detta till ett tillägnande av
läromästarnas både form och anda. — Sedan 1400-talets
slut slogo h:s litterära, vetenskapliga och
pedagogiska idéer igenom även i länderna n. om
Alperna. I vetenskapligt avseende satte h. häi
några av sina vackraste frukter. Tysken
Johannes Reuchlin och nederländaren Erasmus
befordrade med storartad framgång studiet av
klassiska språk; Erasmus’ verksamhet blev av
särskild vikt därigenom, att han använde den
av h. samlade fonden av klassisk lärdom på
studiet av NT. Härigenom fick h. n. om Alperna
en speciell betydelse för de religiösa
reformrörelserna, som den mera formellt lagda italienska
h. icke haft. Hos Erasmus framträder denna
nya bildning i sin bästa form, huma’nitas
Eras-mia’na. — Även vid Mellaneuropas univ. trängde
efter hand h:s undervisnings- och bildningsideal
igenom. — Den n y h u m a n i s m*, som o. 1800
hade sina målsmän i Herder, Schiller och Goethe,
sökte åter en närmare anknytning till den
klassiska kulturen, som den emellertid uppfattade på
sitt starkt särpräglade sätt, helt skiljaktigt från
den egentliga h. — Termen h. har i våra dagar
dessutom använts i ännu en speciell betydelse,
som beteckning för en världs- och livsåskådning
med huvudvikten lagd vid det rent mänskliga.
Samma huvuddrag vill denna moderna
åskådning i äldre tid återfinna hos h. och hos
nyhumanismen. Stundom ser man i ordet h. inlagd
såväl den ena som den andra av dessa
betydelser. En specialbetydelse av ordet h. i modernt
språkbruk förekommer t.ex. i uttrycket ”kristen
h.”, där h. ställes i motsats till vissa moderna
teologiska strömningar. — Litt.: G. Voigt, ”Die
Wiederbelebung des classischen Altertums oder
das erste Jahrhundert des Humanismus” (2 bd,
1893); ”Vom Mittelalter zur Reformation”, utg.
av K. Burd ch m.fl. (11 bd, 1912—39); J. E. Sandys,
”A history of classical scholarship” (3 bd, 1906
—08). LA.
Humanist’, anhängare av humanismen*; person,
som ägnar sig åt studier av humanistiska
vetenskaper* (humaniora), särsk. med tanke på lärare
och studerande vid univ. och i mots. till
naturvetenskaplig forskare.
Humanistiska fonden stiftades 1927 av
Vitterhets-, historie- och antikvitetsakad., som också
förvaltar den, utgöres av för ändamålet tilldelade
penninglotterimedel med syfte att främja svenskt
forskningsarbete inom de humanistiska och
teologiska vetenskaperna, att i övrigt främja sådana
företag och arbeten, som kunna vara av betydelse
för el. äga samband med dessa vetenskapers
framåtskridande, samt att i vissa fall till svenska
offentliga saml. förvärva konstverk, handskrifter,
— 911 —
— 912 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
