Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Humbert, Georges Louis - Humbertaffären - Humbla, Philibert - Humble, Gustaf Adolf - von Humboldt, 1. Wilhelm - von Humboldt, 2. Alexander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUM BERTAFFÄREN
generalguvernör i Strasbourg och 1920 led. av
högsta krigsrådet. E.Bz.
Humbertaffären [Ö9bä’r-], fransk svindelhistoria
o. 1900, vari en Mme Thérèse Humbert var
huvudfiguren. Hon föregav, att hon mottagit ett
stort amerikanskt arv men till följd av
mellan-kommande omständigheter icke kunnat
omedelbart disponera detta, och lyckades dupera ett antal
finansmän och politiker, varigenom hon erhöll
väldiga krediter och etablerade sig på stor fot.
Hennes med mycket enkla medel arbetande
svindelverksamhet avslöjades vid en rättegång 1902.
Humbla, Knut P h i 1 i b e r t, museiman (f. 2/e
1896), fil. dr 1932, har tjänstgjort vid
Göteborgs museum, Röhsska konstslöjdsmuseet och
Nordiska museet, blev intendent vid Göteborgs
konstförening 1930, intendent för Hälsinglands
museum i Hudiksvall och länsintendent i
Gävleborgs län 1933 och är intendent för Gävle
museum sedan dess öppnande 1940. H. har utg.
”Kilian Zoll” (dr-avh., 1932), ”Galtabäcksbåten
och tidigt båtbyggeri i Norden” (1937; tills,
med L. v. Post), ”Nutida konst i Gästrikland och
Hälsingland” (1943) samt konst- och
kulturhistoriska artiklar, bl.a. i den av honom
redigerande årsskr. ”Från Gästrikebygder”. G.IV k.
Humble, Gustaf Adolf, präst (1674—1741),
amiralitetssuperintendent i Karlskrona 1719,
biskop i Växjö 1730, en av sin tids bästa predikanter.
Mot pietismen riktade han den skarpa
stridsskriften ”Novator ataktos” (1728).
von Humboldt [hom’bålt]. 1) Wilhelm von
H., tysk statsman och humanist (1767—1835).
Efter juridiska och statsvetenskapliga studier besökte
H. 1789 Paris och Versailles och på hemvägen
Wei-mar. 1789—91 var han legationsråd vid
kammarrätten i Berlin; de närmaste åren vistades han på
sina gods, från 1794 i förtrolig vänskap med
Schil-ler. Han skrev nu ”Ideen über Staatsverfassung,
durch die neue französische Constitution veranlasst”
(1792) och ”Ideen zu einem Versuch, die Grenzen
der Wirksamkeit des
Staats zu bestimmen”
(i sin helhet tr. först
1851). Efter längre
uppehåll i Paris och
Spanien var han 1801
—08 preussisk
minister i Rom, umgicks
med lärde och
konstnärer, bl.a.
Thorvald-sen och Rauch, och
bedrev filosofiska
studier. Från 1809 ledare
för preussiska
kultus-ministeriet grundade
han Berlins univ., blev
1810 statsminister, ledde 1813 som preussisk
fullmäktig de förhandlingar, som förde till Österrikes
anslutning till de allierade, och var i Paris
verksam vid avslutandet av i:a Parisfreden. Jämte
Hardenberg arbetade han vid Wienkongressen för
den tyska frågan. Hans bemödanden för en
enhetlig tysk författning strandade dock på den
österrikiska diplomatiens motstånd. Lika litet uppnådde
han 1815 vid 2:a Parisfreden avträdandet av
El-sass. 1817 sändes han som utomordentligt
sände
bud till London och 1818 till Aachenkongressen,
övertog 1819 det huvudsakliga arbetet i
inrikesministeriet, men trädde, motverkad av konungen,
i dec. s.å. tillbaka och levde sedan på sitt gods
Tegel. H. utövade dock alltfort stort inflytande på
Berlins konstliv, särsk. vid organiserandet av dess
museum. Hans humanistiska intressen voro ända
från ungdomen vidsträckta och levande. Viktigare
än hans litteraturkritiska arbeten (”Ästhetische
Versuche”, 1799) äro hans arbeten inom den
jämförande språkforskningen. Han framhävde starkt
det dynamiska i språket och nödvändigheten av
att betrakta varje språk el. dialekt som ett
organiskt helt, och hans insatser inom språkteorien äro
grundläggande. Särsk. inledningen till arbetet
”Ueber die Kawisprache auf der Insel Java” (3 bd,
1836—39, nytr. i Steinthals kommenterade uppl. av
”H:s sprachphilosophische Werke”, 1884) väckte
uppseende, bl.a. genom de glänsande
karakteristikerna av en mängd olika språk. En kritisk uppl.
av H:s ”Gesammelte Schriften” utgavs av preussiska
vetenskapsakad. (15 bd, 1903—20). Ur hans
omfattande korrespondens ha publicerats bl.a.
”Brief-wechsel mit Schiller” (1830; ny uppl. av A.
Leitz-mann, 1900), ”Briefwechsel mit Goethe”, utg. av
F. Th. Bratranek (1876), ”Wilhelm und Karoline
v. H. in ihren Briefen”, utg. av Anna v. Sydow (7
bd, 1906—16), ”W. v. H. in seinen Briefen”, urval
av K. Sell (1924)- — Litt: R. Haym, ”W. v. H.”
(1856); B. Gebhardt, ”W. v. H. als Staatsmann”
(2 bd, 1896—99); J. Schubert, ”W. v. H.” (1907);
E. Spränger, ”W. v. H. und die Reform des
Bild-ungswesens” (1910), ”W. v. H. und die
Humanitäts-idee” (2 Aufl. 1928); O. Harnack, ”W. v. H.”
(1913); A. Leitzmann, ”W. v. H.” (1919); G. Gloege,
”W. v. H. und die Reformversuche der
preus-sischen Unterrichtsverwaltung” (1921); O.
Jesper-sen, ”Language” (1922). A.Bd.
2) Alexander von H., friherre, den föreg:s
bror, naturvetenskapsman (1769—1859). H.
studerade historia, matematik, naturvetenskap och
teknologi vid flera av
Tysklands mest kända
högsk. och akad., bl.a.
mineralogi och
geologi i Freiberg under A.
G. Werner. 1792 blev
han preussisk
bergsassessor och verkade
1792—97 som
överbergmästare. Vid
moderns död blev han
ägare till en större
förmögenhet och
kunde tillfredsställa sina
vetenskapliga intressen.
Han lämnade nu
stats
tjänsten och for 1798 till Paris. Vintern 1798—99
reste han med botanisten N. Bonpland genom
Py-reneiska halvön. På H:s bekostnad företogo de
båda forskarna 1799—1804 en exp. till Amerika.
Pico de Teydes krater på Teneriffa övertygade H.,
att basalt var en stelnad bergart. Under sjöresan
studerade han havsvattnets kemiska
sammansättning och dess växt- och djurliv. Efter
landstigningen i Cumanä i Venezuela studerades kustens
mangroveskogar, Caråcastraktens tropiska
regn
— 915 —
— 916 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
