Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - von Humboldt, 2. Alexander - Humboldtbergen - Humboldtilit - Humboldtin, oxalit - Hulboldtit - Humboldtströmmen el. Peruströmmen - Humboldt-Universität - Humbug - Hume, David
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUME
skogar och llanossavannerna. Från Orinoco gick
exp. vidare över Cassiquiare till Rio Negro, men
portugisiska regeringen gav ej tillstånd att besöka
Brasilien. Man återvände landvägen till Cumanå.
Dec. 1800—mars 1801 vistades H. på Cuba, varefter
han reste till Colombia, följde Magdalenadalen
uppåt och besökte därefter Bogotä. Härifrån gick
färden till Quito. I omgivningarna studerades
vulkanbergen Antisana, Pichincha och Chimborazo,
vilket senare berg 1802 bestegs till 5,882 m ö.h.
Exp. fortsatte sedan sjöledes från Callao till
Ana-pulco i Mexico, i vilket land H. också studerade
näringsliv och natur, över Habana, Philadelphia
och Washington återvände H. till Europa 1804,
varefter han 1808—27 var bosatt huvudsaki. i
Paris. Fredrik Vilhelm III av Preussen, som i H:s
sällskap tidigare besökt England, Italien och
Ryssland, övertalade honom emellertid att flytta till
Berlin, vid vars univ. han 1827—28 föreläste om
fysisk geografi. Jämte zoologen C. G. Ehrenberg
och kemisten G. Rose företog H. 1829 en
forskningsresa till Ural, Altai, Dsungariet och
Kaspiska havet, under vilken huvudsaki. de geologiska
och klimatiska förhållandena studerades.
H. hade en skarp iakttagelse- och
kombinationsförmåga och kunde på ett mästerligt sätt i skrift
framlägga sina vetenskapliga resultat. Han var
en av samtidens främsta föreläsare och
naturskildrare. Han har utfört en stor mängd noggranna
ortsbestämningar och barometriska
höjdmätningar. Främst genom sina studier över jordytans
reliefförhållanden står H. som grundläggare av den
fysiska geografien och genom sina forskningar
rörande vegetationens beroende av klimat,
höjdförhållanden och markbeskaffenhet som skapare
av växtgeografien. Han gav åt klimatologien en
ny grafisk framställningsmetod genom införandet
av isotermerna. H. hade också sin uppmärksamhet
riktad på jordskalv och jordmagnetism. H. och
C. F. Gauss organiserade de magnetiska
stationerna. Av stort intresse äro också hans
forskningar rörande indianernas forna och dåv. kultur. —
Bland H:s viktigaste arbeten äro: ”Voyage aux
régions équinoxiales du Nouveau continent, fait
en 1799—1804” (30 bd, 1805—29, delvis förf, av A.
Bonpland, F. Oltmanns och C. S. Kunth),
”An-sichten der Natur” (2 bd, 1808), ”Des lignes
iso-thermes et de la distribution de la chaleur sur le
globe” (1817), ”Fragments de géologie et de
clima-tologie asiatique” (2 bd, 1831, ty. ed. 1832),
”Reise nach dem Ural, Altai und dem
Kaspi-schen Meere” (2 bd, 1837—42, jämte C. G.
Ehrenberg och G. Rose), ”Asie centrale. Recherches
sur les chaines de montagnes et la climatologie
comparée” (3 bd, 1843), ”Kosmos. Entwurf einer
physischen Weltbeschreibung” (5 bd, 1845—62).
H:s ”Gesammelte Werke” äro utg. bl.a. 1889 i 12
bd. Ur hans brevväxling äro utg. breven till bl.a.
H. Berghaus (3 bd, 1863), Goethe (1876), Gauss
(1877) och brodern Wilhelm (1880). — Litt.: K.
Bruhns, ”A. v. H.” (3 bd, 1872). G.N.
Humboldtbergen [hom’bålt-], se Nan-shan.
Humboldtili’t, miner., se Melilit.
HumboldtFn, o x a 1 i t, miner., vattenhaltigt
järnoxalat, FeC,O4’2H2O, kristallerar rombiskt
och uppträder i trådiga el. täta aggregat bl.a. i
böhmiska brunkol.
Humboldti’t, miner., se Datolit.
Humboldtströmmen [hom’bålt-] el. Per
u-strömmen, kall havsström längs Sydamerikas
västkust, se Stilla havet.
Humboldt-Universitä’t [hom’bålt-o-], se
Fried-rich-Wilhelms-Universität.
Humbug [eng. utt. hnnfbag], svindel, bluff,
(af-färs)skoj, charlataneri; humbugsmänniska,
hum-bugsmakare, ”skojare”, ”bluffare”.
Hume [hjom], David, skotsk filosof (1711—
76), åtnjöt 1723—27 undervisning vid univ. i
Edinburgh och grundläde därunder sina omfattande
kunskaper i de klassiska språken och litteraturen;
fördes efter olustigt bedrivna juridiska studier och
ett felslaget försök på den merkantila banan (17341
över till filosofien; bosatte sig för några år i
Frankrike, i La Flèche i Anjou, där 1735—37
manuskriptet till H:s filosofiskt omstörtande
ungdomsarbete ”Treatise of human nature” uppstod.
Verket utkom med 3 d. 1739—40. Dess litterära
och vetenskapliga fiasko förskaffade hans
ärelystnad en bitter besvikelse men lamslog icke hans
arbetslust. På fädernegodset Ninewells i
Berwick-shire förberedde han i lantlig avskildhet
omedelbart ett annat verk, nu i mera lättillgänglig,
elegant kåserande stil, ”Essays moral and political”
(1741—42), vilket blev mottaget med stort bifall.
Efter att därpå ha deltagit i en militärisk exp. till
Canada slog H. sig ånyo ned på Ninewells. Nu
omarbetade och mildrade han sitt ”dödfödda”
förstlingsverk till den mera populärt anlagda
framställning, ”Enquiry concerning human
understan-ding” (1748), vari många velat se hans yppersta
verk. Som general James S:t Clairs handsekr.
företog H. därpå en militärisk inspektionsresa till
Österrike och Norditalien; befann sig 1749—51
ånyo på Ninewells, sysselsatt med att utarbeta d.
2 av sina essäer, ”Political discourses” (1752),
vilken jämte A. Smiths skrift ”Om nationernas
välstånd” betecknar nationalekonomiens
grundläggning som vetenskap; han avslutade därjämte d. 2
av ”Enquiry” (1751), ägnad de moraliska
problemen och enl. H:s egen mening den yppersta av
hans skrifter; han nedskrev här även sina
betydelsefulla ”Dialogues concerning natural religion” (utg.
postumt 1779) samt ”Natural history of religion”
(1757, förf, antagl. 1751), varmed han framstår som
religionsfilosofiens och religionspsykologiens
egentlige grundläggare under 1700-talet. 1751 uppslog
H. sina bopålar i Edinburgh, där han efter
åtskilliga stridigheter valdes till bibliotekarie vid
advokatsamfundet, och kastade sig därefter med iver
över historisk forskning, resulterande i hans
”History of England” (5 bd, 1754—62, många uppl.). 1763
—66 vistades han, först som Lord Hertfords
pri-vatsekr., sedan som ambassadsekr. och slutl. som
ambassadör, i Paris, överallt firad som
vetenskapsmannen, historikern och filosofen på modet samt
välförtrogen i encyklopedisternas kretsar. Efter
hemkomsten innehade han, numera en rik man, för
en tid en understatssekr.-befattning för
kolonierna och förblev sedan intill sin död som privatlärd
bosatt i Edinburgh. — Som tänkare driver H. till
sin spets den tidigare engelska erfarenhetsfilosofien
hos Locke och Berkeley; han kritiserar läran om
själssubstansen, förnekar jagets identitet, vänder
sig skeptiskt mot den gängse orsaksläran, betviv-
— 9U —
— 918 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
