Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hume, David - Humerale - Humerus, överarmsbenet - Humerus, Bonde - Humid - Humifiering - Humifusus - Humiliatorden - Humilis - Humin, Huminsyror - Huminositet - Humit - Humitgruppen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUMERALE
David Hume,
lar yttervärldens existens och söker härleda alla
våra föreställningar (ideas) från våra yttre och
inre intryck (impressions). De förra måste enl. H.
ständigt rättfärdiga sig med hänvisning till de
intryck, på vilka de gå tillbaka och varifrån de
endast äro graduellt skilda. Finnas inga sådana
impressions el. kunna sådana icke uppvisas, utmönstras
dessa idéer som ogiltiga. — Till denna grupp
hänför H. bl.a. substansbegreppet. Berkeley hade
upplöst den materiella substansen i ett knippe
förnimmelser; H. upplöser ytterligare
själssubstan-sen, det identiska, förblivande jaget, i ett fång
föreställningar, känslor och sensationer; det är
endast inbillningskraften, som här förrädiskt
skjuter in ett föregivet substantiellt jag under det inre
livets ständigt skiftande mångfald; liksom det är
den, som sammanfattar en grupp egenskaper till
ett s.k. föremål och på gr. av förnimmelsernas
livlighet och regelbundna sammanhang förmår oss
att tro på verkligheten och den obrutna fortvaron
av våra varseblivningsobjekt. Antagandet av en
”bärare” är emellertid i båda fallen en överflödig
fiktion. I fråga om våra kausalomdömen betonar
H. gentemot rationalismen, att dessa ingalunda
uttrycka några tankenödvändiga förhållanden,
liksom att vad vi verkligen uppleva vid s.k.
orsakssammanhang allenast är en tidsföljd, en
succession. Ett visst fenomen A går i tiden före ett
annat, B. Själva orsaksbandet, den frambringande
kraften, är något helt och hållet tilltänkt. Men i
kraft av en upprepad succession grundlägges hos
oss en beröringsassociation och ställas vi under
tvånget att, när A inträder, motse B. Detta är då
endast en vana, en tro hos oss själva, intet
objektivt, som sammanlänkar företeelserna. Därav
följer ock, att man enl. H. icke kan ställa någon
borgen för, att framtiden skall vara nutiden lik och att
icke själva naturförloppet ändrar sin gång. De
s.k. naturlagarna framstå däremot som endast
fak
tiska, t.v. giltiga regler, grundade på iakttagelse.
Empirismen skärpes till skepticism i denna H:s
berömda analys av orsaksläran, vilken enl. Kants
vittnesbörd torde varit den, som först väckte
honom ur den dogmatiska slummern. — Den
moraliska värderingen, subjektiv som våra
förnimmelser, framspringer enl. H. av sympatien och
känslan av kamratskap, varvid synen av el. redan den
livliga föreställningen om andras glädje el. smärta
väcker en motsvarande känsloresonans hos oss
själva. H:s alltigenom välvilliga och godhjärtade
naturell återspeglas i denna handlingslära. — H:s
filosofiska skrifter äro utgivna av T. H. Green &
T. H. Grose (4 bd, 1885—98) samt hans brev av J. Y.
T. Greig (2 bd, 1932). —• Litt.: J. H. Burton, ”Life
and correspondence of D. H.” (2 bd, 1846, den
klassiska Hume-biogr.); T. Huxley, ”H.” (1879);
A. Meinong, ”Hume-Studien” (2 bd, 1877—82); G.
Lechartier, ”D. H.” (1900); K. Ffedvall, ”H:s
Er-kenntnistheorie” (1906); A. Thomsen, ”D. H.”, 1
(1911); A. Leroy, ”La critique et la religion chez
D. H.” (1929); B. M. Laing, ”D. H.” (1932); N. K.
Smith, ”The philosophy of D. H.” (1941); R. M.
Kydd, ”Reason and conduct in H:s treatise”
(1946). N-
HumeraTe (lat.), eg. velum h., katolskt liturgiskt
plagg, bestående av en längre, ofta rikt ornerad
axelduk, som användes vid mässoffret vid
frambärandet av kalken för att ej beröra den med blotta
handen. Ett enda ex. av h. är i Sverige bevarat
från katolsk tid, näml, i Lunds domkyrka.
Hum’erus (lat., överarm), överarmsbenet,
se Arm.
Hume’rus, Bonde, orientalist (1659—1727),
stud, i Uppsala 1780, fil. mag. i Jena,
univ.-biblio-tekarie i Lund 1696, prof, i matematik 1702, i
österländska språk 1712, teol. prof, och domprost
1718.
Humi’d (lat. hu’midus), fuktig. Jfr Klimat.
Humifie’ring, se Förtorvning.
Humifu’sus, -a, -um (till lat. hum’us, mark, och
fun’dere, breda ut), namn på växter, som växa
utbredda på och tryckta till marken.
Humilia’torden stiftades i Italien på 1100-talet.
Den manliga grenen upphörde 1571; den kvinnliga
grenen, som ägnar sig åt sjukvård, består ännu
i Italien.
Hum’ilis, -e (lat., låg), ofta använt namn på
växter, som äro små och låga, och på småvuxna djur.
Humi’n, Huminsyror, se Humusämnen.
Huminosite’t (till lat. hum’us, jord, mull), graden
av växtdelarnas sönderfall, spec. vid
förtorvning. Inom torvgeologien skiljer man på tio
huminositetsgrader, där Hl är den helt
oför-multnade, döda växtresten, som vid pressning
avger endast klart, ofärgat vatten, och Hio
den helt förmultnade, där alla spår av
väv-nadsstruktur försvunnit och den organiska
substansen överförts i kolloidal torvsubstans, som
vid kramning ej kan avge något vatten utan vars
hela massa är gröt- el. vällingartad. Mhn.
Humi’t, miner., ett rombiskt kristalliserande, vanl.
honungsgult el. rödbrunt mineral, påträffat bl.a.
i värmländska gruvor. Se Humitgruppen.
Humitgruppen, miner., en serie varandra kemiskt
och kristallografiskt närstående mineral:
— 919 —
— 920 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
