Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Humor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUMOR
ten, säges det, skämta icke endast med andras
brister och misstag utan också med sina egna. H. har
blivit sammanställd med det tragiska; h. skulle
vara en blandning av komik och tragedi. I
estetiskt avseende användes h. om konstformer, som
ha fått sin prägel av själsläggningen h.
Det var i England, som en mera fördjupad
uppfattning av h. i psykologiskt och estetiskt
avseende först utformades. Den under antiken av
Hippo-krates och Galenos utbildade läran, att kroppens
hälsa och sjukdom och de mänskliga
temperamenten voro beroende av förhållandet mellan de fyra
kardinalvätskorna (lat. humo’res), blodet, slemmet,
gula gallan och svarta gallan (jfr
Humoralpato-logi), upptogs under renässansen av engelska
läkare, som hävdade, att människans psykiska
jämvikt och temperamentsolikheter hade sin grund i
de proportioner, vari de fyra vätskorna blandades
hos den enskilde. Om blandningen var normal, sades
individen vara i ”good humour” (god vätska; jfr sv.
”vara vid sunda vätskor”), om någon av vätskorna
övervägde, var personen i "bad humour" (dålig
vätska). Humour kom snart att användas som beteckning
för mänskliga egendomligheter, underliga sinnelag;
i sin komedi ”Every man in his humour” (1598)
framförde Ben Jonson en rad excentriska existenser,
och i förordet till ”Every man out of his humour”
(1600) gav han en av de första definitionerna av
humour som beteckning för en allmän disposition, en
själsläggning. Hos Shakespeare och hans samtida
användes ordet dels om en psykisk läggning, ett visst
temperament*, dels om de lustiga infall, som
sprungo fram ur det humoristiska temperamentet.
Ordet kom med tiden att bl.a. betyda nyck, infall,
sökt kvickhet; i sitt 1755 utg. arbete ”English
dic-tionary” uppgav dr Samuel Johnson nio olika
betydelser hos ordet. Under 1700-talet spred sig ordet
från engelska till andra språk; det äldsta svenska
belägget anses förekomma i titeln på A. Bergstedts
diktsaml. ”Humoristen, innehållande åtskilliga
försök” (1793). Under det nämnda årh. uppträdde i
England en lång rad förf., som var och en på sitt
sätt var humorist, J. Swift, W. Congreve, J.
Addi-son, M. Prior, J. Gay, A. Pope, T. Smollett, H.
Fielding, L. Sterne och O. Goldsmith. Dessa förf.,
särsk. Sterne, fingo efterföljare i skilda länder,
framför allt i Tyskland. Engelska estetiker och
filosofer gjorde tidigt försök att definiera h. men
framhöllo gärna, att det var svårt att binda h.
begreppsligt. W. Temple betecknade i ”Ancient and
modern learning” (1692) h. som något speciellt
engelskt, en åsikt, som i fortsättningen gång på
gång fördes fram även i icke-engelska länder.
Man skilde icke till en början h. från
spiritualiteten, kvickheten (wit), men i ”Elements of criticism”
(1762) förklarade H. Home, att en humoristisk förf,
kännetecknades av att han utgav sig för att vara
allvarlig men skildrade tingen med färger, som
framkallade glädje och skratt. Den förste, som tog upp
h. till en mera ingående principiell behandling, var
Jean Paul, en lärjunge till de engelska
humoristerna. I sitt arbete ”Die Vorschule der Aestethik”
(1804), avsnittet ”Ueber die humoristische Poesie”,
genom vilket h. blev ett viktigt estetiskt begrepp,
bestämde han det humoristiska på skilda sätt. H.
var för honom bl.a. det upp och nedvända sublima,
det romantiskt komiska, som förintar det
tillfäl
liga genom att sätta det i kontrast till ”idén”, en
parodi på det stora genom det lilla, en mätning
av den lilla världen på oändligheten. Hans
uppfattning av h. hängde nära samman med
1700-talets humanitetspatos. H. skulle väcka
medlidande, människokärlek; det mänskligt svaga framstod
för humoristen som något löjligt, men det fick
samtidigt ett försonande skimmer över sig. Jean
Pauls utformning av h. som en världsåskådning
fick betydelse för de tyska romantikerna, bl.a. L.
Tieck och E. T. A. Hoffmann, och genom dem
för romantiker runt om i Europa. Den som
framför andra vidareutbildade Jean Pauls uppfattning
av h. som en världsåskådning var K. Solger, som
i ”Erwin” (1815) och ”Vorlesungen über Aestethik”
betonade den nära förknippningen av tragiskt och
komiskt i h., en uppfattning, som redan finns
antydd i Shakespeares "smiling in grief”, som
uttrycktes av Mme de Staèl med orden "la tristesse dans la
gaité” och som går igen i E. Tegnérs berömda
”en sorg i rosenrött”. Solgers uppfattning av h.
beaktades av S. Kierkegaard, som i skilda skrifter
berörde företeelsen och ett slag lät h. bli det näst
högsta stadiet på livets väg, det som kommer
närmast före det religiösa. Under diskussion av h.
hos Solger och Kierkegaard utbildade H.
Höff-ding på grundval av sin sats om religionen som
iro på "Verdiens Bestaaen” vad han kallade ”Den
store Humor” (1916). Under inflytande av den
strävan efter anknytning till verkligheten, som under
beteckningen realism gjorde sig gällande i skilda
länder o. 1830, fick h. i litteraturen nya
utformningar, mindre filosofiskt spekulativa. I England
framträdde bl.a. Ch. Dickens och W. M.
Thacke-ray, i Tyskland G. Freytag, E. Ludwig, F. Reuter,
G. Raabe och Th. Fontane, i Schweiz G. Keller,
i Ryssland N. Gogol. Av en alldeles speciell
art var den h., som utformades i USA efter mitten
av 1800-talet, främst företrädd av Mark Twain
och Bret Harte, kärv, frän, respektlös, utan
djupsinne, översatt och efterbildad runt om i världen.
Mer el. mindre bestämd av de ansatser till skilda
folklynnen, som man kan urskilja, var den h.,
som uppstod på olika håll i Gamla och Nya
världen i nära kontakt med den under senare
hälften av 1800-talet framväxande skämtpressen,
t. ex. ”Punch” i England, ”Fliegende Blätter” i
Tyskland. Från och med naturalismen med dess
pessimistiska livssyn under slutet av 1800-talet
har h. spelat en relativt undanskymd roll i
litteraturen, men det har i skilda länder framträtt
humoristiska förf. el. diktare, som i vissa av sina
verk utnyttjat h., särsk. i den anglosaxiska
världen, som fortfarande får anses vara h:s hemland,
främst England med skribenter som Jerome K.
Jerome, W. W. Jacobs, O. Wilde, H. G. Wells, G.
K. Chesterton och P. G. Wodehouse. Av svenska
humorister kunna nämnas J. Runius, C. M.
Bell-man, F. Cederborgh, H. B. Palmær, A. Blanche,
A. Bondeson, A. Wallengren (”Falstaff, fakir”),
G. Fröding, A. Engström, Hj. Bergman, G.
Ser-ner (”Frank Heller”), B. Sjöberg, N. Hasselskog,
F. Nilsson Piraten, S. Lindström och Frans G.
Bengtsson.
Det är främst inom litteraturen, som h. av olika
art och värde kommit till uttryck, men man kan
även möta försök i humoristisk stil inom andra
— 931 —
— 932 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
