Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hundapor - Hundar (tamhunden)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUNDAR
och foten. Bröstkorgen är hoptryckt från sidorna,
kilformad, ryggraden ej 5-formigt böjd,
sittval-karna vanl. stora, främre och bakre
extremiteter-na liklånga och svansen av växlande längd. Fam.
indelas i två underfam.: i) markattartade
apor i inskränkt bemärkelse, Cercopitheci’nae,
som utmärkas av stora kindpåsar, enkel mage och
väl utbildad tumme och till vilka hänföras
babianer, markattor, makaler, svartmakaler, mangaber
och skäggapan (se dessa ord); 2) s m a 1 a p o r*,
Colobi’nae, utmärkta av kort el. tillbakabildad
tumme, i tre avd. uppdelad mage samt frånvaro
av kindpåsar. H.Bn.
Hundar. Hunden, tamhunden, Can’is
fa-milia’ris, tillhörande hundsläktet, är människans
äldsta husdjur, som hon tog i sin tjänst långt innan
åkerbrukets tid. Man har funnit lämningar av
tamhund vid boplatser redan från övergångstiden
mellan äldre och yngre stenåldern. De äldsta
lämningarna, härrörande från en boplats nära Moskva,
visa en påfallande likhet med den ännu levande
dingon*, som i sin tur nära överensstämmer med
de s.k. pariahundarna i Orienten. Dingon och
nämnda hundar representera sålunda en mycket
primitiv ras. En något yngre tamhund uppträdde
under yngre stenåldern, den s.k. torvspetsen,
vilken var något mindre än föregående och spridd
över hela Europa; även i Sverige känner man ett
fynd från St. Karlsö, sannolikt härrörande från
denna ras. Dessa båda raser voro till en början
enhetliga, och först mot slutet av stenåldern
uppträdde flera skilda raser, som sedan under
brons-och järnåldern splittrades ytterligare, så att de
första historiska folken redan hade högt
specialiserade hundraser. Frågan om h:s härstamning är
ännu icke helt utredd. Många forskare vilja
härleda h. från ett flertal vilda former, vargar och
schakaler, vilka skulle, oberoende av varandra,
tämts på olika tider och i olika länder. Man synes
dock numera alltmera luta åt den uppfattningen,
att h. har en mera enhetlig härstamning och att de
äldsta europeiska h. tagit sitt ursprung från någon
sydeuropeisk mindre vargart och att denna sedan
bildat stamformer för de flesta av våra hundraser.
De större natur- och kulturraserna ha emellertid
sannolikt en stark inblandning av den stora,
nordliga vargen. Huruvida schakaler (grå schakalen)
också ha bidragit till uppkomsten av tamhunden
synes emellertid tveksamt; möjl. har detta ägt rum
med den äldsta vinthundsrasen i Egypten. Betr,
härstamningen av de hundraser, som urspr. funnos
i Amerika, är uppfattningen mycket svävande. De
kunna ha uppkommit av någon amerikansk
vargart. Särsk. har den mexikanska vargen nämnts,
men tamhundar kunna också tänkas under
förhistorisk tid ha medförts från Gamla världen av
vandrande folkstammar (eskimåer), liksom dingon
sannolikt förts till Australien. Med varg och
scha-kal giver h. vid korsning fortplantningsduglig
avkomma, däremot ej med räv, som därför måste
anses utesluten från h:s stamträd. Enl. Elias Dahr
skall varken varg el. schakal ingå i tamhundens
stamträd, utan denna härstamma från dingon, som
antages vara en ursprunglig vildform med
utbredning även i s.ö. Asien. H. äro kloka och livliga
djur, lika mycket dag- som nattdjur, med skarpa
sinnen, av vilka lukt och syn äro de främsta.
Nomenklatur för hundens exteriör (godtagen av
Svenska kennelklubben 1938).
i nos, 2 näsborrar, 3 näsvingar, 4 näsrygg, 5 näsrot, 6
överläpp, 7 morrhår, 8 underläpp, 9 mungipa, 10 kind, II
pann-avsats (stop), 12 panna, 13 hjässa, 14 nackavsats, 15 öra,
16 öga, 17 ögonbryn, 18 halsvinkel, 19 hals, 20 halsrygg,
21 halsrand, 22 manke, 23 bog (= skuldra), 24 bröstspets,
25 bringa, 26 bröst, 27 rygg, 28 länd, 29 kors, 30 svansrot,
31 svans, 32 flank, 33 buk, 34 ljumske, 35 buklinje, 36
bröstlinje, 37 skulderled, 38 överarm, 39 armbåge, 40 underarm,
41 hand, 42 handlov, 43 mellanhand, 44 fingrar (= framtår),
45 trampdynor, 46 klor, 47 höft, 48 lår, 49 klinkor, 50 knä,
51 knäveck, 52 underben, 53 fot, 54 vrist, 55 häl (= has),
56 hälled (= hasled), 57 mellanfot, 58 tår, 59 sporrar.
Jaktinstinkten är hos de flesta stark, och de jaga
gärna i flock. H.Bn;H.W.
Hunden som husdjur. H. erbjuder ett bra ex.
på att förvärvade egenskaper ej gå i arv, att
miljön ej kan förändra arvsmassan. Visserligen
finnas flera hundra hundraser (se nedan, sp.
939 ff.), men dessa ha uppstått genom korsningar
el. mutationer i arvsmassan. En saluki i dag är
likadan som en saluki var 5,000 år f.Kr.
Årtusendenas skilda miljöförhållanden ha ej
kunnat förändra arvsmassan. Den moderna
hund-aveln måste nog sägas mindre väl ha följt med
utvecklingen i tiden. Medan all husdjursavels
mål är bästa möjliga produktion (nytta, nöje),
god konstitution (vävnadskvalitet), härdighet och
förnöjsamhet samt lång livslängd, avlas h. med
få undantag (brukshundsavel) efter exteriöra
modenycker och liten el. ingen hänsyn tagen till
avelsdjurens förmåga att till avkomman överföra
övervägande goda (önskvärda) anlag. Sålunda
kan en h. erhålla championat utan att behöva
visa upp avkomma. Vår vetskap om i vad mån
och på vilket sätt olika egenskaper (såväl yttre
som inneboende) nedärvas är för h:s
vidkommande liten. Hundaveln domineras ofta av ett
fåtal kennlar, som i rätt stor utsträckning
arbeta med importerade handjur. Som regel kan
sägas, att man övervärderar t.ex. en champions
värde, då denna ligger några generationer
tillbaka i antavlan. Brukshundsaveln har i allt
större utsträckning sökt utnyttja de
möjligheter (praktiska prov), som finnas för
erhållande av säkrare hållpunkter för avelsurvalet. —
Alltefter h:s användning talar man bl.a. orr?
jakthundar, grythundar, skydds-, polis- och
bruks-hundar. H. av skilda storvuxna raser komma
till användning inom armén som rapporthundar,
sjukvårdshundar, draghundar, patrullhundar,
vakthundar o.s.v.
Könsmognaden inträder vid olika åldrar hos
skilda hundraser. Tiken blir brunstig vanl. 2
ggr om året, vår och höst. Brunsten varar
of
— 937 —
— 938 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
