Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hunner - Hunnestad (Hunestad, Halland) - Hunnestad (Skåne) - Hunsrück - Hunt, Leigh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUNT
monien i Centralasien. Därefter var deras roll i
Mongoliet utspelad, men under 300-talet etablerade
de ett kortvarigt välde, som omfattade hela
Nord-kina, där befolkningen säkerligen ännu har ett
starkt inslag av hunnerfolk. Under i:a årh. f.Kr.
började den första framstöten mot v., som ledde
till grundandet av ett hunnervälde från Kaspiska
havet till Tarim-bäckenet. Härifrån framträngde
h. —■ möjl. som en följd av avarernas expansion
— åt v. in i Europa, kuvade alanerna o. 350 e.Kr.
och störtade Ermanariks östgotiska rike o. 380.
Under Uldis, Uptar och Rua framträngde h. vidare
åt v., underlade sig de germanfolk, som bodde n.
om Donau, el. förmådde dem att vandra åt s. och v.
Under Attila (434—453) nådde hunnerväldet i
Europa sin höjdpunkt, i spetsen för sina trupper ryckte
han över Rhen men besegrades 451 av en
koalition mellan romare och germanska folk. Efter
hans död bröts h:s välde snabbt sönder, en del
slog sig under ledning av Attilas son Dengesich
ned i Pannonien, där de snart miste sin nationella
egenart; även i s. Ryssland och längre österut
för-svunno h. ur historien; det har antagits, att något
samband existerar mellan dem och bulgarerna.
Av de klassiska förf, skildras h. som ett rått och
grymt barbarfolk; det är ovisst, om denna
uppfattning motsvarar den historiska verkligheten.
— Under sin storhetstid på stäpplanden voro h.
visserligen ett nomadfolk utan skrift el. mera
invecklat statsliv men ägde en högtstående materiell
kultur, utmärkt av en bronskonst, som utgör en
gren av den ”nordasiatiska djurstilen” (se J. G.
Andersson i ”The Museum of Far Eastern
Anti-quities. Bulletin”, 5, 1933). [C.F.;B.K.]B-
Hunnestad (Hunestad), socken i Himle hd,
Hallands län, och församling i Hunnestads och
Gödestads pastorat i Varbergs kontrakt av
Göteborgs stift, ö. om Varberg; 14,92 km2, därav
14,82 land; 486 inv. (1949; 33 inv. pr km2). H.
är nästan helt och hållet uppodlad slättbygd med
bördiga ler- och sandjordar. Akern utgör 74%
av landarealen, skogsmarken 8 °/o. Av
fornläm-ningar finnas hällkistor och flerstädes
järnålders-gravar, bl.a. Badstuhögarna och Hunehög med
rest sten. Kyrkan, uppförd 1883, har åt ö. en
stor, absidliknande sakristia. — Namnet, givet
efter kyrkbyn, skrevs 1482—94 i Hwndestadh
S(ocken). Det är trol. bildat med gen. av ett
mansnamn "Hunde som förled; senare leden är plur.
stadhir, ställe, gård, till stadh, plats (se H. Ståhl
i ”Halland”, 1938, sid. 243). I.Mg;Er.
Hunnestad, by i Skårby sn, c:a 9 km n.v. om
Ystad. Vid H. befann sig i sitt ursprungliga läge
ännu in på 1800-talet ett av Skånes ansenligaste
runminnesmärken, det s.k. Hunnestads
monumentet, bestående av 2 runstenar och flera
bildstenar. Numera förvaras i Lunds hist. museum,
vad som återstår: de 2 runstenarna (den större
sönderslagen) och 1 av bildstenarna. Samtliga dateras
till slutet av 900-talet. Inskrifterna äro mindre
märkvärdiga. Viktigare för kulturhistorien är den
bevarade bildstenen, som visar en häxa, ridande på
en ulv, det hela svarande till
Edda-föreställningar-na (Hyrrokkin). — Litt.: Lis Jacobsen & E.
Molt-ke, ”Danmarks Runeindskrifter” (1941—42). I.Lqt.
Hunsrück [hon’sryk], s.v. delen av Rhenska
skifferbergen, mellan Rhen, Mosel, Saar och Nahe.
En av bildstenarna i Hunnestadsmonumentet.
H. är en v. fortsättning på Taunus och bildar en
400—500 m hög, av paleozoiska skiffrar och
grå-vacka uppbyggd platå, över vilken höja sig
skog-beväxta kvartsithöjder; från v. till ö. Irrwald (695
m ö.h.), Hochwald (816), Idarwald (765) och
Soon-wald (653). På platåerna drives jordbruk och
boskapsskötsel, i dalgångarna på solsidan vin- och
fruktodling.
Hunt [hunt], James Henry L e i g h, engelsk
författare (1784—1859), framträdde först som
journalist och blev 1808 red. för den inflytelserika
tidskr. ”The Examiner”. Sitt rykte som skald
befäste han med ”The story of Rimini” (1816),
av betydelse i den engelska litteraturens historia
både genom sitt ämne (från den italienska
renässansen) och sin form, i det H. här övergivit den
härskande alexandrinen och upptagit versformer
från Chaucer och Spenser. Därefter följde
”Foli-age” (1818) o.a. diktsaml. H. blev nu
medelpunkten i en liten krets unga romantiker, som samlades
kring honom i Hampstead, däribland Keats, på
vilken han utövat ett starkt inflytande, Shelley,
Hazlitt och Lamb. 1822 flyttade H. till Italien
för att jämte Byron och Shelley utge en tidskr.,
”The Liberal”, varav dock endast 4 n:r utkommo
(1822—23). Efter återkomsten till England (1825)
drog sig H. fram med stor möda, grundade efter
varandra olika tidskr., som han själv nästan ensam
fyllde, och utgav flera band ypperliga kritiska
— 953 —
— 954 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
