Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Huygens’ princip - Huysmans, Camille - Huysmans, Joris-Karl (Charles Marie Georges) - van Huysum, Jan - Huzuler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUYSMAN
W
~S
Huygens antog, att ljuset utbredde sig i etern
i form av en vågrörelse på samma sätt som ljudet
i luft. Punkten O i fig. antages vara en punkt av
etern, i vilken en störning sker. Kring den
utbreder sig, likformigt åt alla håll, en
störnings-våg, som vid en viss tidpunkt antages ha nått en
klotyta, vars skärning med papperets plan
an-gives av cirkelbågen WW. SR är en
ogenomtränglig skärm, försedd med en öppning mv. Enl.
H. bli alla punkter, som träffas av en
störnings-våg, själva medelpunkter för nya vågor,
elementar-vågor, som utbreda sig klotformigt och av vilka
här endast de, som alstras mellan mv, kunna
tränga genom skärmen. Huygens gjorde ett, f.ö.
obevisat, antagande, att en märkbar verkan av
störningen framkallas blott på den yta, som
omsluter alla elementarvågorna. Vågrörelsen går
successivt fram till pq, xy etc. och blir begränsad
av radierna Ox och Oy. H. lämnade således en
förklaring till ljusets rätliniga utbredning och
skuggfenomenen men även till ljusets reflexion
och brytning. Den var dock i sin ursprungliga
form behäftad med flera ofullkomligheter. Den
kunde icke klargöra, varför vågrörelsen endast
utbredde sig utåt från ljuskällan och icke längs de
i fig. streckade halvcirklarna p’q’, d.v.s. varför
ingen tillbakagående (retrograd) våg uppkommer,
och lämnade ingen förklaring till de
böjnings-fenomen, som uppkomma, då öppningen mv göres
mycket liten. Bristerna avhjälptes till stor del
av Fresnel med tillhjälp av Youngs
interferens-princip (se Interferens). En sträng matematisk
behandling och formulering fick H. först genom
Kirchhoff (1882), som kunde visa, att den
retro-grada vågen får en intensitet = noll. [A.B.L.]Re.
Huysmans [hoi’s-], C a m i 11 e, belgisk
språkman och politiker (f. 1871), prof, i germansk
filologi först i Yperen, sedan i Bryssel. H. kom
tidigt att medverka i olika socialdemokratiska tidn.
och startade själv ett flamländskt partiorgan,
”Volksgazet”, i Antwerpen. H. var 1906—20
socialistiska internationalens sekr. och tog som
sådan bl.a. del i socialistkongressen i Stockholm
1917, något som sedermera gav upphov till hans
skrift ”Stockholm” (1919). 1925—26 var H.
undervisningsminister, och 1936 blev han
deputeradekammarens president. Efter 2:a världskriget
tillhörde han konung Leopolds motståndare och var
1946—47 premiärminister i en samlingsregering,
som främst bestod av liberaler och
socialdemokrater. JrR.
Huysmans [üismaD’s], Jor is-Karl (eg.
Charles Marie Georges), fransk författare (1848
—1907), av flamsk härkomst, förde personligen
ett obemärkt liv som tjänsteman i
inrikesministeriet. H. uppträdde på 1870-talet som den
tvivels-utan mest cyniske naturalisten och var en av
deltagarna i Zolas kollektivpublikation ”Les soirées
de Médan” (1880). Efter novellen ”A vau l’eau”
(1882), som i sin gogolska livsironi redan gav
varsel om avfall, utgav H. 1884 romanen Ӂ
re-bours”, där han resolut ersatte verkligheten med
en rent individuell inbillningstillvaro som det enda
kulturellt möjliga. Boken slog ner likt en meteor,
uppväckte hövdingens vrede och spred oro i alla
läger — desto mer som H. nyss i tidn. ”Voltaire”
fört en häftig kampanj mot tidens målarkonst och
brutit lans för impressionisterna (utg. 1883: ”L’art
möderne”) — samt gav genljud Europa runt och
blev lösenordet för den s.k. dekadenta
kulturströmningen (se Dekadenter). I romanen ”En rade”
(1887) gav han sig ånyo i kast med yttervärlden,
sådan den är, men nu endast för att bestå den en
sista hudflängning, med vapen ur dess egen
arsenal, och vände den därpå 1891 definitivt ryggen
med ”Lå-bas”, den första satanistiska etappen i H:s
vandring mot kyrkans modersköte, som 1895 blev
fullbragt i ”En route”
samt eftertänksamt
beseglad i ”La
cathédra-le” (1898) och
”L’ob-lat” (1903), vartill
fristående anslöto sig
helgonbiografien ”Sainte
Lydwine de
Schie-dam” (1901) och
studien ”Les foules de
Lourdes” (1906). —
Des Esseintes
(hjälten i ”Å rebours”) och
Durtal (i
omvändelsecykeln) utgöra
tillsammans H. själv i 5
utvecklingsstadier och avspegla, med bibehållande
av naturalismens teknik och flamländarens hela
bredd i beskrivningen, livskampen hos en mångfald
hypernervösa intelligenser i de sista 20 åren av
1800-talet. — Litt. om H. har i sht sedan 1920 svällt
ut betydligt. Bland arbeten av mer allmänt
orienterande art må nämnas: F. Paulhan, ”H. et son
æuvre” (1898); J. Jörgensen, ”H.” (1908, på tyska);
G. Coquiot, ”Le vrai J. K. H.” (1912); H.
Bache-lin, ”H.” (1926); E. Seillière, ”H.” (1931); R.
Mar-tineau, ”Autour de J.-K. H.” (1946). Jfr även
uppsatser om H. av O. Levertin (i ”Diktare och
drömmare”, 1908), J. Mortensen (i ”Människor och
böcker”, 1917) och Hj. Söderberg (i ”Vers och varia”,
1921). Lff.
van Huysum [fann hoi’som], Jan, holländsk
målare (1682—1749), målade framför allt frukt och
blommor i de Heems stil men även heroiska
landskap.
Huzuler [hotso’-], rutenskt folk i Karpaterna.
De bo i områden, som efter 2:a världskriget av
Tjeckoslovakien, Polen och Rumänien avståtts
— 1019 —
— 1020 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
