Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hwasser, 1. Israel - Hwasser, 2. Elise - Hven - Hvide, ätter - Hviderup - Hvide Sande - Hvid Ridder - Hvidt, Lauritz Nicolai - Hvidt, Daniel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVEN
självförstörande. Från den hippokratiska skolans
lära om de tre stadierna i sjukdomsförloppet
hämtade H. djupa intryck vid uppställandet av sina 3
huvudmoment i sjukdomen (det ”protopatiska”,
”deuteropatiska” och ”kritiska”). Liksom man i
organismen kan urskilja två polära moment, kan
man också, menar H., tänka sig livet som den
skapande och organiserande makten även i
andens värld, omedelbart utgående från Gud, och
det onda som det självförstörande momentet,
d.v.s. förstörande den, som hänger sig däråt. —
Som akademisk lärare och praktiker var H.
utomordentlig, en glänsande vältalare, med stora
personliga egenskaper, ehuru han genom sitt i
grunden veka och känsliga sinnelag ofta icke
ansåg sig vara nog stålsatt mot de lidanden han
hade att bevittna vid sjukbädden. Inom ett annat
område kom H. att icke minst tack vare sin varma
övertygelse göra betydande insatser. Då näml,
på 1820-talet förslag väckts att bl.a. överflytta
landets två medicinska fakulteter till Karolinska
inst. och detta förslag både i Uppsala och i Lund
hälsades med den största förbittring, bekämpade
H., som säkerligen icke minst av denna anledning
återvänt till Sverige, i flera skrifter med glödande
entusiasm segerrikt detta förslag, varvid hans
kritik också kom att rikta sig mot dettas
förnämste talesman, J. J. Berzelius, och den riktning,
motsatt hans egen (jfr ovan), som denne
företrädde. — I politiskt avseende strängt konservativ
ogillade H. på det högsta tidens revolutionära
rörelser; samma anda ledde honom också att
fördöma den liberala pressens angrepp på Karl Johan,
vilken han varmt beundrade, och han blev en av
stiftarna av Karl Johans förbundet. H. var, som
en minnestecknare (C. V. A. Strandberg) uttryckt
sig, ”en snillrik man, en man, hos vilken snillets
och hjärtats gåvor voro oupplösligt förenade, en
man icke allenast av djup och strömmande känsla
samt stora och fruktbringande tankar utan även
av rotfästade grundsatser och levande övertygelse”.
Bland H:s skrifter märkas ett stort antal
dissertationer i medicinska ämnen samt ”Valda skrifter”
(4 bd, 1868—70, utg. av P. Hedenius). Av H:s
lärjungar förda anteckningar efter hans
föreläsningar i teoretisk och praktisk medicin förvaras
i Uppsala univ.-bibl. och i Svenska
läkaresällskapets bibi. — Litt.: I. Holmgren i
”Vetenskaps-societetens årsb.”, 1947. W.N.
2) Ebba Charlotta Elisa (Elise) H., f.
Jacobsson, skådepelerska (1831—94), 1849—50 elev vid
Kungl. teatern och 1850—88 anställd vid de kungl.
teatrarna. H. anses ha
varit Sveriges största
skådespelerska. Med
uppfattningens djup
och karakteristikens
psykologiska skärpa
förenade hon en
plastiskt ädel
framställning, där reflexion och
inspiration vägde lika.
Uppfostrad i den
romantiska skolans
starkt patetiska
spelstil lyckades hon med
beundransvärd
smi
dighet möta den inbrytande realismen och mot
slutet av sin bana skänka den svenska
scenen några av dess sannaste och mest levande
gestalter. Bland hennes roller märkas Ofelia
i ”Hamlet”, Julia i ”Romeo och Julia”, Lady
Macbeth i ”Macbeth”, Cleopatra i ”Antonius och
Cleopatra”, Hermione i ”En vintersaga”, Clara i
”Egmont”, Tekla i ”Wallensteins död”, Maria
Stu-art, drottning Anna i ”Ett glas vatten”, Tekmessa
i ”Kungarna på Salamis”, Sigrid i ”Bröllopet på
Ulfåsa”, Hjördis i ”Kämparna på Helgeland”, Fru
Inger till östråt, Lona Hessel i ”Samhällets
pelare”, Nora i ”Ett dockhem” och fru Alving i
”Gengångare”. H. var från 1858 g.m. Daniel
H. (1817—71), bror- och fosterson till H.i), från
1859 sekr. och maj—dec. 1860 tf. dir. vid Kungl.
teatern, bekant för sin kvicka tunga. — Om deras
dotter se Engelbrecht, A. M. E. G.Kg.
Hven, ö i Öresund, se Ven.
Hvide [vi’Öa], nytida benämning på danska
medeltida ätter.
1) Den själländske bondehövdingen Skjalm
Hvides (död o. u 12) ättlingar, Danmarks mest
betydande släkt under äldre medeltid, ofta efter
stamfaderns tillnamn kallad Hvideätten. Bekanta äro
Skjalms två söner Asser Rig och Ebbe. Den förre
var fosterfar till Valdemar den store, far till
ärkebiskop Absalon och Esbern Snare; Ebbe
Skjalms-son var farfar till Sunessönerna, bl.a. ärkebiskopen
Andreas Sunesson, och stamfar till den ätt, som
senare antog namnet Galen.
2) Marsken Stig Andersson Hvides (se Stig
Andersson) ättlingar, av vilka flera spelade en
framträdande roll under 1300- och 1400-talen. Ej heller
denna ätt har under medeltiden kallats H., men
en gren antog namnet under 1500-talet; ätten
utdog under samma sekel.
Hviderup, gods i Skåne, se Viderup.
Hvide Sande [vi’öa sann’a], dynområde på
Holms-land Klit*, Jylland.
Hvid Ridder [viÖ] (da., vit riddare), förk. Hv. R.,
äldre, i Danmark alltjämt använd benämning på
dannebrogsriddare före ordens uppdelning i
klasser 1808. Benämningen härledes av ”Det hvide
Baand”, dekorationens vita band (med röda
kanter). Jfr Blaa Ridder.
Hvidt, Lauritz Nicolai, dansk
storköpmän och politiker (1777—1856), tillhörde den del
av den köpenhamnska handelsbourgeoisien, som
genom Grosserersocieteten hade ett avgörande
inflytande på nationalliberalernas politik. Han var
ständerdeputerad 1834—48, ordf, för Köpenhamns
stadsfullmäktige 1841—53, medl. av
riksförsamlingen 1848—49 och i marsministeriet 1848 minister
utan portfölj.
Hvidt, Daniel, dansk målare (f. 1889), blev
efter att ha tecknat för Holger Grönvold på
Teknisk Skole samt gått i målarlära i
Köpenhamn och även arbetat en sommar under
Joakim Skovgaard i Viborgs domkyrka elev vid
Kunstakademiet 1907. Redan då hade han på
egen hand målat porträtt och interiörgenre. 1908
målade han omsorgsfullt studerade porträtt av
sin mor och av sin (skrattande) syster. Det
senare uppmärksammades på Charlottenborgs
höstutställning, bl.a. av Zahrtmann, som erbjöd H.
att få medfölja på en resa till Italien. I Amalfi
— 1023 —
— 1024 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
