Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hybridus - Hybris - Hübschmann, Heinrich - Hyby - Hyckert, Anders - Hycklinge - Hydar Ali - Hydartros, ledgångsvattusot, ledvattusot - Hydaspes - Hydatider - Hydatidmola - Hydatidsjukdom, ekinokokkussjukdom - Hydatoder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HYBRIS
ning), artnamn på växter och djur, vilka äro el.
tolkats som bastarder.
Hybris (grek.), övermod, förhävelse; grek, myt.,
övermodets och förhävelsens gudinna.
Hübschmann [hyp’f-], Heinrich, tysk
språkforskare (1848—1908), prof, i indoeuropeisk
språkvetenskap i Strassburg 1877. H. visade, att
armeniskan är en självständig språkfamilj inom
den indoeuropeiska språkstammen, icke blott en
iransk dial. Bland hans arbeten märkas
”Arme-nische Studien”, 1 (1883) och ”Armenische
Grammatik”, 1 (1895—97), den viktiga avh. ”Das
indogermanische Vocalsystem” (1885) och avh. i
ossetiska och persiska.
Hyby. 1) Socken i Bara hd i Malmöhus län och
församling i Hyby, Bara och Mölleberga
pastorat i Bara kontrakt av Lunds stift, s.s.ö. om Lund;
55,60 km2, därav 52,34 land; 1,592 inv. (1949). H.
tillhör i n. den bördiga, kuperade slättbygden,
söderut vid Fjällfotasjön och Yddingen är vacker
bokskog. Åkern utgör 62% av landarealen,
skogsmarken I7o/o. Vid statsbanelinjen
Lund—Trelleborg ligger stationssamhället Klågerup med
417 inv. (1946). Tegelbruk. Bland de många större
egendomarna märkas Klågerup*, H.2), Tejarp,
Vinninge gård, Bökebergsslätt och Vinneberg. Vid
Yddingen finnas stenåldersboplatser, f.ö.
gravhögar, en gånggrift och en runsten. Den
treskep-piga tegelkyrkan i nygotik byggdes 1876—77. Av
den romanska 1100-talskyrkan kvarstår efter
eldsvåda 1873 och därpå följande rivning blott koret,
som dock delvis är från medeltidens slut. Vid
restaurering 1949 framtogos förnämliga
kalkmålningar från 1300—1400-talen. — Namnet, från
början avseende kyrkbyn, skrevs 1304 de høghby
(avskrift). Förleden är trol. hög, efterleden är by,
gård (se J. Palmér i ”En bok om Skåne”, I, 1936,
sid. 121). P.;Er.
2) Gods i H.i), omfattar med underlydande
1,095 ha, därav 852 åker; till huvudgården höra
333 ha, därav 287 åker, med ett taxeringsvärde
(med bränneri) av 531,400 kr. Huvudbyggnaden
uppfördes 1883—84 efter ritningar av H.
Zetter-vall. H., som är känt sedan mitten av 1200-talet,
blev 1812 fideikommiss inom ätten Wrangel v.
Brehmer; nuv. innehavare är friherre H. J.
Wrangel v. Brehmer.
Hyckert, Anders Jansson, politiker (1770—
1826), blev efter studier i Västerås och Uppsala
informator hos brukspatron Tottie på Älvkarleö,
inlade stora förtjänster även om brukets skötsel
och erhöll som tack härför 1805 Ytterboda
hemman. 1809 invaldes han i riksdagen som
representant för bondeståndet och bevistade alla
riksdagar t.o.m. 1823 utom 1812, då han avsagt sig.
Han var bondeståndets v. talman vid flera
riksdagar och talman 1823 samt tillhörde de mest
bemärkta bland sitt stånds medl. Av moderat och
medlande läggning nedlade han mycket nit på sina
ståndsbröders politiska uppfostran. N-Hg.
Hycklinge, socken i Kinda hd i Östergötland
och församling i Horns och Hycklinge pastorat
i Kinds kontrakt av Linköpings stift, invid
smålandsgränsen s.ö. om Åsunden; 126,56 km2, därav
113,75 land; 1,271 inv. (1949; II inv. pr km2). H.
är en av dalgångar starkt splittrad skogs- och
bergsbygd (intill 219 m ö.h. i n.) med många
småsjöar. Åkern utgör 13% av landarealen,
skogsmarken 74%. Egendomar: Bro, Gröninge
(Riddarhusets), Vallingedal och Mörby. Tegelbruk
och sågverk. Flera järnåldersgravfält, ett par
borglämningar och en runsten äro kända.
Kyrkan, belägen vid Åsundens s.ö. ända, har långhus
från 1778 och torn med lanterninförsedd huv från
1783; altartavlan är målad av P. Hörberg 1794.
— Namnet skrevs 1377 Hyklinge. Tolkningen är
osäker; kanske ingår en avledn. av hök, ev. som
personnamn (se E. Hellquist, ”Om de svenska
ortnamnen på -inge, -unge och -unga”, 1904, sid.
51 f., 62). P.;Er.
Hydar Ali [hai’dar], se Haidar Ali.
Hydartros [-å’s], ledgångsvattusot, 1 e
d-vattusot, utgjutning av en tunn,
någorlunda klar vätska i en led, t.ex. ”vatten i knäleden”.
H. är ingen egentlig sjukdom utan ett symtom, som
förekommer vid flera sjukdomstillstånd. Vanligast
uppträder h. efter ett lindrigt fall el. slag mot knät,
varefter detta svullnar motsvarande utsträckningen av
ledkapseln, blir tungt, styvt och något besvärande
vid gång. En vattenklar el. bärnstensgul vätska
finnes då i leden. Har våldet varit kraftigare, uppstår
en blödning, det blir i stället en hemarthros.
— H. uppkommer emellertid även vid olika
ledsjukdomar, ss. ledgångsreumatism, tuberkulos,
deformerande arthritis m.fl. H. kommer ofta
smygande kroniskt utan påtaglig orsak. Åkomman
ger inga egentliga smärtor utan endast spännings-,
osäkerhets- och svaghetskänsla i leden, och dess
betydelse underskattas ofta av den sjuke. Läkaren
däremot ser i en kronisk h. alltid ett allvarligt
symtom, vars orsaker det gäller att fastställa, ty
härpå beror den sannolika utgången och hur
fallet skall behandlas. Det är en sak av största vikt,
att människor få klart för sig, att h. kan vara en
allvarlig åkomma. Ledgångstuberkulosen börjar
ofta som en kronisk h., som ej sällan blir
försummad, därför att den oriktigt anses ha
uppkommit i samband med något lindrigt olycksfall,
som i själva verket ej spelat minsta roll. P.M.S.
Hydas’pes, i den antika geografien benämning
på den västligaste av Indus’ ö. ’ bifloder, nuv.
Jhehlum.
Hydati’der, vätskefyllda blåsor, som finnas i
anslutning till de inre manliga, resp, kvinnliga
könsorganen och äro rester efter embryonala
bildningar.
Hydatidmola, med., se Druvbörd.
Hydatidsjukdom, ekinokokkussjukdom,
framkallas av Taè’nia echinococc’us (se
Binnikemaskar och Echinococcus), vilken som dynt
uppträder som blåsor, cystor, hos människan.
Utvecklas i dessa intet maskhuvud, kallas de
acefa-locystor. Jfr Masksjukdomar.
Hydatoder [-å’-] (till grek. hyd’or, vatten, och
odos’, väg), bot., organ, ss. celler el.
hårbildningar, genom vilka vatten utskiljes i flytande
form (se Guttation). H. förekomma särsk. i
spetsar och sågtänder hos blad och utgöras ofta av
förändrade klyvöppningar (vattenklyvöppningar)
med två stora, orörliga slutceller, som omsluta
en springa i hudvävnaden, vilken står i
förbindelse med en underliggande, tunnväggig,
vatten-avsöndrande vävnad (epithem). Det utskilda
vattnet kan innehålla lösta mineralämnen, ss. kalium-
— 1031 —
— 1032 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
