Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hyperemesis gravidarum - Hyperemi - Hyperestesi - Hypereutektisk - Hyperfinstruktur - Hypergeometriska serien - Hyperglykemi - Hypergon - Hyperia - Hypericaceae - Hypericum - Hyperina - Hyperinsulinism - Hyperion - Hyperit - Hyperius, Andreas Georg - Hyperkatalektisk - Hyperkeratos, keratos - Hyperkinesi - Hyperkomplexa tal - Hypermestra, hypermnestra - Hypermetamorfos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HYPERMETAMORFOS
Hyperem’esis gravidaTum, se
Havandeskaps-kräkningar.
Hyperemi’, med., se Blodöverfyllnad.
Hyperestesi’ (till hyper-* och grek. ai’sthesis,
förnimmelse), abnormt ökad känslighet hos ett
sinnesorgan. Mots.: hypestesi’.
Hypereutek’tisk, kem., se Metallografi.
Hyperfinstruktur, fys., den struktur hos
spektral-linjerna i atomspektra, vid vilken atomkärnornas
egenskaper göra sig gällande. Undersöker man
dyl. spektrallinjer med starkt upplösande
instrument, t.ex. med Michelsons trappgitter,
Lummer-Gehrckeplattor el. Fabry-Perot-plattor, finner man
dem ofta sammansatta av flera skilda, mycket
nära varandra liggande linjer. Vid de lättare
elementen kunna dyl. finstrukturer tydas som
härrörande från elektronsystemets egenskaper, vilka
ge upphov till en multiplettstruktur hos
spektrallinjerna. Vid de tyngre elementen äro
multiplettlinjerna vitt skilda men rycka med
avtagande atomnummer allt närmare intill varandra.
H. ger sig tillkänna som en finstruktur hos
multiplettlinjerna. Medan multiplettstrukturerna tydas
som härrörande från en magnetisk växelverkan
mellan ljuselektronens spin och dess banimpuls,
antagas vissa h. bero på magnetisk växelverkan
mellan ljuselektronen och atomkärnan. Till ett
annat slags h. ger elementens
isotopsammansättning upphov (jfr Isotoper). — Litt.: S. Tolansky,
”Fine structure in line spectra and nuclear spin”
(1935)- Re.
Hypergeometriska serien el. symboliskt F(a, fl,
y, z), beteckning för potensserien
t । + Ö /W + D 2 ,
I + ––Z +––––––;––- ZL +
i • y i • 2 • y (y + i)
+ a (q + 2) (^ + 1) Qg + 2) +
I • 2 • 3 • y (y + 1) (y + 2)
Här betraktas z som variabel, medan a, fl, y äro
godtyckliga konstanter. H., vars teori i första
rummet grundlagts av Gauss, uppträder som allmän
typ för lösningen av viktiga lineära
differentialekvationer av 2:a ordningen. För a = 1, fl = y
övergår h. i den vanliga geometriska serien; med
varierande värden på a, /?, y omfattar den en
mångfald funktioner, betydelsefulla särsk. inom teorien
för partiella differentialekvationer med
tillämpningar inom teoretisk fysik. Z.
Hyperglykemi’, med., se Blodsocker.
Hypergon [-å’n], av Zeiss (tidigare Goerz)
tillverkat vidvinkelobjektiv av periskopliknande
konstruktion med liten ljusstyrka (1:22) men mycket
stor bildvinkel (1400). H. är icke sfäriskt el.
kro-matiskt korrigerat, övriga objektivfel ha däremot
upphävts i sådan utsträckning, att h. kan betraktas
som anastigmat. Jfr Fotografiska objektiv.
Hype’ria, märldjurssläkte av underordn.
Hype-ri’na*.
Hyperica’ceae, bot., se Guttiferae.
Hyperfcum, se Johannesörtsläktet.
Hyperi’na, underordn. av ordn. märldjur, med
från sidorna hoptryckt kropp, stort huvud, stora
ögon samt till en underläpp sammansmälta
käk-fötter; bakkroppen försedd med benpar. Hit hör
bl.a. den även vid Sveriges västkust förekommande
Hype’ria medusa’rum, som lever parasitiskt i
maneternas tarmhåla om sommaren, om vintern däremot
fritt nära botten. Andra former parasitera på
rör
polyper och fria manteldjur och äta upp större
delen av det inre av dessa.
Hyperinsulinism’, fysiol., se Inre sekretion.
Hype’rion (grek. Hyperi’on). 1) Grek, myt., en
av titanerna*, fader till Helios; även binamn till
Helios*.
2) En av planeten Saturnus’ månar.
Hyperi’t, geol., se Gabbroida bergarter.
Hype’rius, Andreas Georg, holländsk
teolog (1511—64), prof, i Marburg 1542, utgav för
homiletikens och den praktiska teologiens senare
vetenskapliga utveckling banbrytande arbeten. Jfr
Kateketik.
Hyperkatalektisk, metr., se Katalektisk.
Hyperkeratos [-å’s], k e r a t o s, en abnormt ökad
hornbildning i hudens ytlager, som för till livlig
fjällning* el. till hudförhårdnader, valkar,
liktor-nar, mera sällan till verkliga hornbildningar,
hudhorn. H. benämnes även en hornbildning på
slemhinnor med flerskiktat skivepitel, där sådan normalt
ej el. föga finnes, ss. t.ex. i munhåla och på tunga.
H. uppträder också vid vissa svulster, t.ex. vid
hudkräfta och kolesteatom. — Jfr Ichtyosis.
Hyperkinesi’, med., se Dyskinesi.
Hyperkomplexa tal ha historiskt uppkommit
som en generalisering av de komplexa talen*. Ett
system av h. består av alla uttryck a av formen
a = + a2e2 + ....+ an en, där eu e2.. en äro de
s.k. baselementen och av a2,... an (kallade
komponenter av det hyperkomplexa talet a)
genomlöpa alla element i en talkropp, t.ex. alla
reella el. alla rationella tal. Två h. adderas och
subtraheras genom addition, resp, subtraktion av
komponenterna, och vidare kunna de multipliceras,
varvid produkten åter blir ett hyperkomplext tal.
Operationerna addition, subtraktion och
multiplikation ha alla de vanliga formella egenskaperna,
bortsett från att multiplikationen icke behöver
vara kommutativ. Om division förutsättes
ingenting. Ex. 1) Komplexa talen, som kunna
framställas med två baselement et = 1 och e2 = i;
a = a( • 1 + a2 • i = at + ia2 där ar och a2 äro reella
tal. 2) Kvaternionerna*, där multiplikationen icke
är kommutativ. 3) Ringen av alla kvadratiska
matriser med element ur en godtycklig talkropp;
här är multiplikationen icke kommutativ, och
division kan ej alltid utföras. — Teorien för h.
grundlädes av Molien, Dedekind, Frobenius och Cartan
och spelar en stor roll inom den moderna
alge-bran. H.Ji.
Hyperme’stra, Hypermnestra, grek, myt.,
maka till Lynkeus, med vilken hon hade sonen
Abas; hon var den enda av Danaos’* döttrar, som
skonade sin make från det planlagda mordet.
Hypermetamorfos, zool., en mera komplicerad
form av den postembryonala utvecklingen (se
Förvandling), som kännetecknas genom
uppträdande av flera inbördes olika larvformer, vilka
livnära sig på olika sätt, samt ett mellan dem
inskjutet puppliknande vilstadium. Mest känd
är h. inom fam. majbaggar. Hos släktet Me’loè
framkommer ur ägget den s.k.
triunguli’nus-\<Lr-ven, en c:a 2 mm lång, livligt rörlig form av
den campodeoida larvtypen, i sht utmärkt
därigenom, att benen sluta med tre klor. Denna
träffas ofta i mängd i de korgblommiga
växternas blommor, där den sitter avvaktande
ankoms
— 1077 —
— 1078 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
