Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Håkan Magnusson (konung av Sverige) - Håkansboda - Håkanson och Håkansson - Håkansson, Nils - Håkansson, 1. Olof - Håkanssno, 2. Anders Af - Håkansson, Per - Håkansson, 1. Julia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÅKANSON
stormännen till konung i Sverige. Han synes
emellertid åter ha försonats med fadern; 1363
förmäldes han med Valdemar Atterdags dotter,
Margareta, med vilken han 1359 trolovats, ehuru
trolovningen brutits genom händelserna 1360 och
1361, då ett giftermålsavtal kom till stånd mellan
H. och Elisabet av Holstein. I de följ, striderna
mot mecklenburgarna vid deras
usurpationssträ-vanden kämpade H. på faderns sida; i mots. till
denne lyckades han undkomma efter nederlaget
mot Albrekt av Mecklenburg på Gataskogen 1365.
H. lyckades behålla under sitt välde vissa delar
av v. Sverige, men den svenska kronan måste han
avstå till Albrekt. Sedermera ställdes han alltmer
i skuggan av sin mera framstående gemål, som
synes ha helt behärskat honom och övat starkt
inflytande på regeringen. Med henne hade han
en son, Olof, som vid Valdemar Atterdags död
1375 valdes till konung i Danmark och 1380
efterträdde sin fader som norsk konung. H.Bg.
Norge, se Håkon.
Håkansboda, kopparmalmsfyndighet i
Ramsbergs sn, Örebro län, känd bl.a. för sin förekomst
av koboltmineral. H. bearbetades redan på
1400-talet Den egentliga malmen utgöres av kopparkis
men innehåller därjämte en del andra sulfider, ss.
zinkblände, arsenikkis, glaukodot och koboltglans.
Sidostenen består av dolomit, som är inlagrad i
en mörk, porfyrisk hälleflinta. Efter i:a
världskriget har någon brytning ej ägt rum.
Håkanson och Håkansson. Dessa uppslagsord
äro sammanförda till e n artikelserie.
Håkansson, Nils, skånsk målare,
”Vittskövle-mästaren”, verksam under 1400-talets tredje
fjärdedel. H., som 1459 signerade en väggmålning i
Ysane kyrka, dekorerade en rad kyrkor i trakten
av Kristianstad, ss. Vittskövle, Rinkaby och
Knislinge, samt i Torna Hällestad m.fl. — Litt.:
Monica Rydbeck, ”N. H.” (i ”Fornvännen”, 1940).
Håkansson. 1) Olof H., riksdagsman (1695—
1769). Bonde i Lösens sn i Blekinge valdes H. till
medl. av bondeståndet vid 1726 års riksdag och
blev tidigt
uppmärksammad för sin stora
parlamentariska
begåvning, utmärkt av
en klar
framställningsförmåga, ett sällsynt
minne och en
beräknande försiktighet.
Han kom att bevista
samtliga riksdagar till
1769. Redan 1731 en av
de mera framträdande
i ståndet blev han 1734
undertalman och 1738
talman. Ehuru han
ofta hade starka
kraf
ter emot sig i ståndet — t.ex. vid 1742/43 års
riksdag, då han verkade för Adolf Fredriks val —,
minskades icke hans inflytande; hans val till
talman vid de följ, riksdagarna var enhälligt. Från
1751 närmade han sig hattarna och hade att kämpa
mot en stark fraktion inom ståndet, vilken
influerades av hovpartiet. På gr. av H:s skicklighet att
använda mutor samt väl ställda propositioner
avgick han merendels med segern. Vid hattväldets
fall 1765/66 uteslöts han — hatad av motståndarna
— ur ståndet. Återigen medl. av detta vid 1769
års riksdag valdes han ånyo till talman, men
avled, sedan riksdagen förflyttats från Norrköping
till Stockholm. — Litt.: B. Beckman i
”Blekinge-boken”, 1938. P.Nm.
2) Anders af H., den föreg:s son, friherre,
ämbetsman (1749—1813), häradshövding i ö. härad,
Blekinge, 1771, lagmans titel 1788,
justitieborgmäs-tare i Karlskrona s.å.,
led. av Rikets allm.
ärendens beredning
1789, chef för
Handels-och finansexp. 1790—
92, landshövding i
Blekinge 1800, president
i Kommerskollegium
1812; adlad 1801 och
friherre 1809 men slöt
själv sin ätt. — Som
riksdagsman i
borgarståndet 1789 och
1792 tillhörde H. de
kungatrogna och stod
högt i gunst hos
Gus
tav III under dennes sista år; främste medl. i det
tremannadirektorium, åt vilket 1790 finansernas
ledning uppdrogs, innehade H. i själva verket 1790
—92 en finansministers ställning. Av Reuterholm
avsatt jämte övriga gustavianer återgick han till
sin borgmästarbefattning i Karlskrona men
inkallades av Gustav IV Adolf 1796 ånyo i allmänna
beredningen och intog vid 1800 års riksdag en
framskjuten plats som regeringspartiets ledare i
borgarståndet. 1809 erhöll han i uppdrag att utarbeta
förslag till den nya författningen; om hans
redaktion, det s.k. ”Håkanssonska förslaget”, som
representerade de konservativa ämbetsmannakretsarnas
program och som i viktiga delar ligger till grund
för RF 1809, se N. Höjer och C. G. Edelstam i
”Historisk tidskr.”, resp. 1910 och 1916. — Litt.:
P.-A. Lange, ”A. H. som politiker och ämbetsman
1789—1800” (1940). C.
Håkansson, Per, kemist, industriman, filantrop
(1842—1918), fil. dr i Lund 1874, grundade s.å.
ättik- och salubrinfabriken i Eslöv, där han 1889
—93 utexperimenterade det giftfria, antiseptiskt
verkande preparat, som 1894 fördes i handeln
under namnet salubrin. H., som redan under sin
livstid gjorde betydande donationer, upprättade
genom testamente Doktor P. Håkanssons stiftelse,
som sedan 1919 är ägare till ab. P. Håkansson,
Eslöv. Fabrikationen omfattar salubrin, ättiksprit
och sedan 1940 även konserver (P. Håkanssons
konserver ab.). Th.
Håkansson. 1) Julia Mathilda H., f. Stenius,
skådespelerska, teaterdirektris (1853—1940). Efter
studier för Hedvig Winterhjelm och Signe Hebbe
debuterade H. 1886 på Dramatiska teatern som
Nora i ”Ett dockhem” och verkade de närmast
följ, åren dels vid Svenska teatern i Helsingfors
(1887—88), dels vid Aug. Lindbergs sällskap (1888
—91). Från 1891 spelade hon som gäst oftast
tills, med Tore Svennberg, på olika teatrar i
Sverige och Finland; 1898—99 och 1902—07 ledde hon
även egna turnéer, 1895—98 och 1899—1902 var hon
knuten till A. Ranfts Stockholms-scener och 1907
— 1109 —
— nio —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
