Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Håkantorp (socken) - Håkantorp (järnvägsknut) - 1. Håkon (Haakon, Hakon) Adalstensfostre, den gode (konung av Norge) - 2. Håkon Magnusson Toresfostre (konung av Norge) - 3. Håkon Härdabred (konung av Norge) - 4. Håkon Sverresson (konung av Norge) - 5. Håkon Håkonsson (konung av Norge) - 6. Håkon Magnusson, Hålägg (konung av Norge) - 7. Håkon Magnusson (konung av Norge) - 8. Håkon VII (konung av Norge)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÅKON
perad, välodlad slätt kring ån Slafsans dalgång.
Åkern utgör 46% av landarealen, skogsmarken
29%. Egendom: Äspås. H. är rikt på
fornläm-ningar, har domarring, en mängd rösen samt på
Stommens ägor en runsten, kallad Runshall.
Kyrkan är ombyggd 1842. — Namnet, givet efter
kyrkbyn, skrevs 1287 Hacunethorp och Haquner
thorp. Det innehåller gen. Häkona(r) av
mansnamnet fsv. Hakon, nsv. Håkan, och thorp, nybygge
(se I. Lundahl, ”Falbygdens by- och gårdsnamn”,
1927, sid. 61). I.Mg;Er.
Håkantorp, järnvägsknut i Levene* sn i
Västergötland.
Håkon (Ha akon, Hakon), norska
konungar.
1) Håkon Adalstensfostre, kallad den
gode (d. o. 900-talets mitt), skall ha
uppfostrats hos kung Ethelstan av England (därav hans
binamn) och blev efter hemkomsten därifrån i
strid med brodern Erik Blodyx Norges konung;
han företog tåg mot Götaland och Danmark och
underlade sig därvid Själland och väl även Skåne.
Han föll i strid med Erik Blodyx’ söner.
Sannolikt uppfostrad i kristen tro i England antog
H. i Norge hedendomen.
2) Håkon Magnusson Toresfostre
(d. 1095), son till den tidigt döde konung Magnus,
sonson till Harald Hårdråde, hyllades enl. de
isländska sagorna vid farbrodern Olav Kyrres död
1093 i Tröndelagen och Oplandene som konung,
under det att Olavs son Magnus Barfot blev
konung i Viken. Förhållandet mellan de två
konungarna . skildras som dåligt.
3) Håkon Härdabred (d. 1162), son till
Sigurd Munn, hyllades 1157 tioårig av ett mot
Inge Krokrygg upproriskt parti. Striderna
avbrö-tos genom Inges död i slaget vid Oslo 1161; H.
hyllades som hela Norges konung men omkom
1162 i strid mot den av Danmark understödde
tronkrävaren Magnus Erlingsson.
4) Håkon Sverresson (d. 1204), togs
efter fadern konung Sverres död 1202 till konung,
försonades med ärkebiskopen men dog 1204.
5) Håkon Håkonsson, den gamle, den
föreg:s oäkte, postume son, konung (1204—63),
togs av birkebeinarna till konung 1217; hans jarl
blev Skule Bårdsson. De första åren av H:s
regering pågingo stridigheter, men dessa befunno
sig dock inför sitt slut. Efter baglerkungen Filips
död hyllade baglerna H.; slitungar och ribbungar
voro nya upprorsflockar, som intill 1227 oroade
landet; 1239 antog Skule kungatitel, vann seger
över H. men dräptes 1240. En ny tid gick
därmed in för Norge, och H. var ledaren för ett
storartat rekonstruktionsarbete; han lät kröna sig
1247, och Norges karaktär av odelbart arvrike
fastslogs; på lagstiftningens område åstadkommos
stora förbättringar i förenhetligande riktning; nya
städer grundlädes; Grönland och Island erkände
H. som herre. I H:s yttre politik märkes ett krig
med Skottland, varunder han 1263 dog på
Orkney-öarna. I de svenska striderna o. 1250 synes H.
ha sympatiserat med vissa mot Birger Jarl
fientliga element, men till någon öppen brytning kom
det ej. Vi äro underrättade om H:s regering
genom den kort efter hans död av Sturla Thords-
son förf. ”Hakonar saga” (uppl. av G. Vigfusson,
1887; eng. övers, av G. W. Dasent, 1894). B.
6) Håkon Magnusson, kallad Hålägg
(1270—1319), son till Magnus Lagaböter. Redan
som barn fick H. (1273) hertigtitel men övertog
trol. icke förrän 1284 styrelsen över sitt
hertig-döme. Detta omfattade s.ö. Norge samt Färöarna
och Hjaltland. H. intog en självständig ställning
i förh. till sin bror konung Erik Prästhatare,
utfärdade egna förordningar och hade även rätt att
slå mynt. H. uppträdde dock ofta samman med
brodern. Trohetsed avlades till dem båda, och
de utfärdade gemensamt brev och förordningar.
H. och hans bror togo under sitt beskydd de för
mordet på Erik Klipping fördrivna danska
stormännen. H. stödde sin brors danskfientliga
politik och deltog i flera krigståg mot Danmark.
Sedan Erik dött 1299, blev H. konung och fortsatte
att bekämpa Danmark. Han slöt förbund med
Sverige 1302, och samtidigt avtalades förlovning
mellan H:s dotter Ingeborg och hertig Erik.
Kontakten med hertig Erik fick stor betydelse
för H:s politik i fortsättningen. Båda furstarna
voro livligt intresserade av områdena kring
Göta-älvs mynning, spec. n. Halland. Trots att H. till
en tid haft fast fot här genom att understödja
den fredlöse greve Jakob, fick han till slut vika
för hertig Erik, som mottog grevskapet i län av
Erik Menved. Därefter synas striderna med
Danmark ha avstannat. — H. förde en restriktiv
politik mot de utländska, spec. de hanseatiska
köpmännen och sökte hindra, att dessa satte sig
varaktigt fast i landet och konkurrerade ut de norska
köpmännen. Dessa strävanden voro emellertid
fruktlösa. H:s mest betydande förordningar voro
rättarboten 1302, genom vilken arvföljden
ändrades till förmån för dottern Ingeborgs
avkom-lingar, samt rättarboten 1308, som skapade
ordning och ökad kontroll över den kungl.
förvaltningen. Denna förordning avsåg att stärka H:s
ställning i förh. till de världsliga stormännen, och
gentemot kyrkan hävdade sig H. genom att
utverka påvens sanktion till upprättandet av 14
kungl. kapell, vilkas prästerskap blev beroende av
konungen och ej av ärkebiskopen. — Under H:s
tid förflyttades Norges tyngdpunkt till de ö.
delarna av landet, det tidigare hertigdömet. H.
gjorde Oslo till sitt huvudsäte och anlade här o. 1300
borgen Akershus. — H. var g.m. Eufemia av
Rup-pin, dotterdotter till Vitslav av Rügen, och hade
med henne dottern Ingeborg, som blev mor till
den svenske konungen Magnus Eriksson, H:s
efterträdare på tronen. I.An.
y) Håkon Magnusson, konung (1340—80),
se Håkan, Sverige 2).
8) Håkon VII, konung, urspr. prins
Kristian Fredrik Karl Georg Valdemar Axel av
Danmark (f. 3/a 1872), sonson till konung
Kristian IX, 2:e son till kronprins Fredrik (VIII),
fick sjömilitär utbildning, äktade 1896 den
engelska tronföljaren Edvard (VII:s) dotter Maud
(1869—1938). Redan omedelbart efter
unionsbrot-tet 7/« 1905 inleddes från norskt håll, då projektet
att välja en prins av huset Bernadotte till konung
av Norge avvisades av Oskar II, i juni s.å.
genom den norske diplomaten F. Wedel-Jarlsberg
förhandlingar med prins Karl om dennes val till
— 1113 —
— 1114 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
