Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hållfasthetslära - Hållfasthetsprov
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÅLLFASTHETSPROV
påkänningar (vid kullager o.s.v.), vidare en mängd
dynamiska problem, t.ex. rörande
torsionssväng-ningar hos axlar, gyralverkningar vid kritiska
varvtal o.s.v. Härigenom anknyter h. delvis till
den teoretiska mekaniken.
Hållfasthetsvärden. På frågan, varpå
fasta kroppars hållfasthet ytterst beror, kan
numera den moderna valensteorien ge
tillfredsställande besked. Man anser, att kohesionen inom
fasta kroppar i främsta rummet är att hänföra till
s.k. kovalenta bindningar, undantagsvis till
jonbindningar, vilka i form av ett rymdgitter sträcka
sig genom kroppens hela massa. Härigenom får
också en ev. anisotropi en naturlig belysning,
likaså det förhållandet, att hållfastheten hos de
flesta material sjunker, då temp. höjes, d.v.s. då
den inre energien ökas. Dessa förhållanden äro
dock ej på långt när utredda, vilket bl.a. framgår
därav, att de hållfasthetsvärden, som gälla t.ex.
för stål, ligga en el. flera tiopotenser under dem,
som på teoretisk väg kunna beräknas ur
valens-krafterna. Detta antyder, att fasta kroppar ha
en långtifrån homogen struktur, m.a.o. att
kohesionen verkar endast på spridda punkter, åtskilda
av mer el. mindre inaktiva områden. Att så är
förhållandet, förklaras av att de flesta material
äro av kristallinisk natur, varvid de mindre aktiva
kohesionsområdena representeras av korngränser.
För denna uppfattning talar även den
omständigheten, att elasticitetsmodulen för alla material är
långt mindre än den, som på valensteoriens
grundval kan beräknas för ett homogent material i
form av en jättemolekyl. Endast diamant och
vissa karbider ha sådan struktur, att enkel teori
och verklighet närma sig varandra. — För några
vanliga konstruktionsmaterial lämnas här några
värden på bl.a. hållfasthet och elasticitetsmodul:
Material [-Draghållfasthet-] {+Draghåll- fasthet+} kp/mm1 [-Sträckgräns-] {+Sträck- gräns+} kp/mm! [-Elasticitetsmodul-] {+Elastici- tetsmodul+} kp/mm2 Poissons tal
Mjukt järn........ 35—5° 18—22 21,000 o,w
Stål ............. 50—200 30—120 21,000 o,s«
Gjutjärn ......... 12—301) 10,000 o,ss
Mässing .......... 15—50 — 9,000
Bronser .......... 35—70 — 10,000 —
Aluminium ........ 7—10 — 6,500 —
Bly .................... 1 — 1,000 0,4
Trä (furu) längs
fibern ......... 7—10 — 1,200 —
D:o tvärs över fibern o,»—0,7 ’ — 50—100 —
Betong ........... Se art.
Betong 3,000 o—o,i
*) Tryckhållfasthet 50—85 kp/mm2.
Litt.: S. Timoshenko, ”Theory of elastic
sta-bility” (1936); G. Lundberg & T. Davisson, kap.
”H.” i ”Ingenjörshandboken”, 1 (1947); F. K. G.
Odqvist, ”H.” (1948). Benämningar och
beteckningar inom h. behandlas i Tekniska
nomenklaturcentralens publikation ”TNC 8”. A.Lg.
Hållfasthetsprov, provning för utrönande av
materials hållfasthetsegenskaper under vissa enkla
belastningsförhållanden, ss. dragning, tryck,
böjning, slag el. utmattning. Nedan behandlas
Sp.
dragprov ..............1128
tryckprov .............1129
böjprov................1129
slagprov ..............1129
utmattningsprov .......1130
skjuvprov .............1130
vridprov ..............1131
krypprov ..............1131
Ang. hårdhetsprov se
art. Hårdhet.
Fig. 1. Dragprovningsmaskin.
Fig. 2. Avdraget
dragprovstycke.
Framställningen tar i huvudsak sikte på h. på
metaller, men gäller i tillämpliga delar även för
andra material (se även Materialprovning).
Dragprov el. sträckprov utföres i en
dragprovningsmaskin (en typ visas i fig. 1), där en ur
materialet uttagen och till viss form bearbetad
provstav (fig. 2) infästes mellan två backar och
sträckes, till dess den brister. Belastningen under
provningen
upp-mätes fortlöpande
genom en
våganordning med
löpvikt el. medelst
manometer. Vanl.
är maskinen
för
sedd med en diagramapparat, vilken på ett
kurv-blad uppritar ett diagram över provstavens
sträckning i förh. till belastningen, ett s.k.
belast-nings-töjningsdiagram. Dyl. diagram av normalt
utseende visas i fig. 3. Kurvan går rätlinigt från
nollpunkten till proportionalitetsgränsen, op, som
är den högsta belastning, intill vilken belastning
och töjning (förlängning) praktiskt taget äro
proportionella. Jfr Elasticitet och Elasticitetsmodul.
över proportionalitetsgränsen inträder en viss
plastisk
deformation, och kurvan
viker av åt höger.
Vid vissa material
(t.ex. stål, fig. 3 a)
nås därefter
sträckgräns- el.
flytom-rådet, där
materialets töjning
fortsätter utan att
belastningen ökas:
materialet flyter.
Man skiljer
mellan övre och
undre
sträckgräns (flyt-gräns), osö resp.
asu, vilka ange
högsta och
lägsta belastningarna
Fig. 3.
— 1127 —
— 1128 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
