Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hållfasthetsprov
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HALLFASTHETSPROV
inom sträckgränsområdet. Den undre
sträckgränsen användes vid hållfasthetsberäkningar.
Ibland framträder sträckgränsen blott som en
brytpunkt på kurvan och anges då som os. För
material utan utpräglad sträckgräns (t.ex. koppar,
fig. 3 b) bestämmer man i stället den s.k.
0,2-gränsen (<>0,2), d.v.s. den högsta belastning ett
material kan utsättas för utan att den efter
avlastning kvarvarande förlängningen överstiger
0,2 °/o. Stålets flytning inom sträckningsområdet
innebär en kallbearbetning av materialet, som
medför, att det ånyo förmår motstå stegrad
belastning. Kurvan stiger därför på nytt, passerar
genom en högsta punkt och sjunker sedan nedåt,
till dess brott inträffar. Den högsta punkten
motsvarar materialets b r o 11 g r ä n s*, og, som är
den högsta belastningen under provningen,
dividerad med provstavens ursprungliga tvärsnittsyta.
Sedan brottgränsen passerats, begränsar sig
formförändringen till en viss del av provet och tar
karaktären av en insnörning, där brottet sedan
inträffar. Den totala sammandragningen vid
brottstället uppmätes ibland och anges som k o n t r a
k-t i o n i % av provstavens ursprungliga
tvärsnittsyta. Jämte brottgränsen bestämmes vid dragprov
alltid förlängningen (tänjbarheten) ö hos
materialet. Förlängningen är provstavens procentuella
längdökning efter dragning till brott. Den
hän-föres till viss mätlängd, som vanl. är 5 el. 10 ggr
provstavens diam. el. för icke runda prov, resp.
5,65 el. 11,3 • \/provstavsarean- Max. för
mätläng-den är dock i regel 200 mm. Genom index
anges mätlängden, t.ex. S5, 810, och <5L (vid
200 mm). — Tryckprov utföras vanl. i
dragprovmaskinen, vilken då drives i motsatt
riktning mot vad fallet är vid dragprov. Som
provkroppar användas små cylindrar, kuber e.d. av
materialet. Stålets sträckgräns vid dragning
motsvaras vid tryckprov av stukgränsen.
Brottgränsen för tryck, tryckhållfastheten, är för
metaller vanl. ung. densamma som
draghållfastheten. Spröda material, t.ex. gjutjärn, ha ofta
proportionsvis avsevärt högre tryckhållfasthet. — Vid
böjprov upplägges en provstång på två stöd och
belastas på mitten under uppmätning av
nedböj-ningen. Man kan här liksom vid drag- och
tryckprov bestämma proportionalitetsgräns m.m., men
provet inskränkes vanl. till böj hållfastheten,
som beräknas ur brottbelastningen på samma sätt
som en vanlig böjningspåkänning (se Böjning).
Provet användes huvudsaki. för relativt spröda
material, främst för gjutjärn. Mjukt stål och vissa
andra material låta sig helt hopvikas utan att
brott inträffar. — Vid slagprov bestämmes ett
materials förmåga att motstå slagpåkänningar,
slagsegheten. Provet utföres i en
slagprov-ningsmaskin, som är så inrättad, att ett
provstycke kan slås av och det därför erforderliga
slagarbetet uppmätas. Den vanligaste
maskintypen för provning av metaller är pendelhejaren
fig. 5), vid vilken en slaghammare får falla
från ett bestämt utgångsläge mot den i
pendelrörelsens lägsta punkt mot två stöd vilande
provstaven, som därvid slås av. Hammaren fortsätter
sin rörelse till en viss stighöjd, som avläses på
en skala. Ur skillnaden mellan denna stighöjd och
höjden i utgångsläget kan den för avslagningen
förbrukade
arbetsmängden, specifika
slagarbetet,
beräknas. Slagsegheten
anges som kvoten
mellan slagarbetet
och provstavens
tväryta, således i
kgm/cm2.
Provstaven är på mitten
försedd med en in-
skärning, brottanvisning (fig. 4). Resultaten av
olika prov äro jämförbara endast vid fullt
överensstämmande försöksbetingelser. Likformiga
provstavar av olika storlek ge icke lika resultat. Den
vanligaste provningsmetoden har angetts av C h a r p y.
Mesnagersegheten bestämmes i samma
apparat som charpysegheten, men provstaven har
annan form. Izodsegheten slutl. bestämmes
i en speciellt utformad maskin, och totala
slagarbetet anges. — Den vid utmattnings prov
bestämda utmattningshållfastheten
definieras som hållfasthet mot krafter, vilka under
en längre tid på bestämt sätt växelvis öka och
minska. Man bestämmer
utmattningsgrän-s e n, ou, som anger den högsta påkänning
materialet förmår uthärda under ett obegränsat antal
belastningsväxlingar utan att brista. I praktiken
bestämmer man den största påkänning, som
provstaven kan utsättas för 10 mill. ggr utan brott.
Det så erhållna värdet ligger mycket nära den
teoretiska utmattningsgränsen. Ofta använder
man 2 mill. belastningsväxlingar, varvid provet
blir mindre tidsödande och avvikelsen i regel blir
högst 2%. Utmattningsgränsen ligger avsevärt
under brottgränsen för materialet.
Utmattnings-prov företas under olika betingelser. Vanligast
är roterande böjning, varvid provstången insättes
i en chuck på en axel och ytterändan belastas.
Under rotationen påverkas stången sålunda av
en böjande belastning, varvid påkänningarna i
varje del av stången för varje varv växla från
en viss högsta
drag-påkänning till motsv.
tryckpåkänning.
Andra utmattningsprov
göras vid växlande
dragning och tryck,
pulserande dragning,
tryck, böjning el.
vridning samt vid
växlande böjning el.
vridning, varvid
termen pulserande
anger, att den
konstanta spänningen
är större än den
varierande, och termen
växlande, att den
varierande
spänningen är större.
Stundom undersökes
korrosionens inverkan
vid utmattningsprov.
— För påkänningar
genom s k j u
v-n i n g, som uppkom-
Fig. 5. Slagprovningsmaskin.
— 1129 —
— 1130 —
Fig. 4. Provstav enl. Charpy.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
