Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Håltegelvalv, håltegelbjälklag, bremervalv - Hålugglor - Hålvener - Hålväg - Hålört - Hånger (Västergötland) - Hånger (Småland) - Hångsdala - Hångstafallen, Hångstaforsarna - Hånö - Hår - 1. Hår hos djuren - Hår hos människan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÅLTEGELVALV
Håltegelvalv, håltegelbjälklag, b r e m e
r-v a 1 v, en typ av armerade betongbjälklag, vid
vilka rader av lätta sparkroppar (av tegel,
håltegel) i vikts- och kostnadsbesparande syfte
ingjutas i bjälklagets plana undersida. En
karakteristisk sektion av ett h. visas i fig. 4 vid Bjälklag.
Hålteglen ha vanl. planmåtten 30 X 30 cm och
en höjd av 15 å 20 cm.
Hålugglor, Speot^to, släkte av ordn. ugglor,
omfattande 9 varandra närstående, i Nord- och
Sydamerika förekommande, medelstora former,
däribland kaninugglan, 5. cunnicula’ria, i
Sydamerika, och prärieugglan, Ä. cunnicularia
hyp’ogae, i Nordamerika. H. bebo företrädesvis
slättområdena och gräva flera m långa gångar, i
vilkas bortre ända bona läggas.
Hålvener, anat., se Blodkärl och Blodomlopp.
Hålväg, djupt liggande, trång väg.
Hålört, se Nunneörtsläktet.
Hånger, förr socken i Västergötland, se Bjurum.
Hånger, socken i östbo hd i Småland,
Jönköpings län, och församling i Kärda och Hångers
pastorat i östbo kontrakt av Växjö stift, vid
länsgränsen närmast v. om sjön Vidöstern; 59,36
km2, därav 49,86 land; 635 inv. (1949; 13 inv. pr
km2). H. är skogsbygd med mossar; åkern
utgör 13% av landarealen, skogsmarken 66°/o.
Trikåfabrik och sågar. Av fornminnen finnas
offerstenar, gravhögar, stensättningar och
bauta-stenar. Den nuv. kyrkan av sten uppfördes 1881,
varefter den gamla träkyrkan revs; renovering
1931. Reliefprydd romansk sandstensdopfunt.
Ornerade plankor från en stavkyrka i H.
förvaras i Statens historiska museum. — Namnet,
som är övertaget från kyrkbyn, skrevs 1299 de
Hangor. Det är ett tvåledat namn, vars
förled torde vara “hang-, besl. med hänga och med
bet. sluttning el. sluttande, och efterled ett med
feng. waroö, strand, och (på längre håll) med
verbet värja besl. fsv. ’vör, i sms. -or, -ur (jfr
Hangvar). Betydelsen bleve ”strandsluttning” e.d.
Se I. Lundahl, ”Falbygdens by- och gårdnamn”
(1927), sid. 25 ff. — Litt.: K. A. Larson, ”H.”
(1939)- P.;Er.
Hångsdala, socken i Vartofta hd i
Västergötland, Skaraborgs län, och församling i Dimbo,
Ottravad, Hångsdala, Skörstorp och ö. Gerums
pastorat i Vartofta kontrakt av Skara stift, s.v.
om Tidaholm; 10,07 km2, därav 10,06 land; 183 inv.
(1949; 17 inv. pr km2). H. ligger på Falbygdens
bördiga kalkplatå och sträcker sig i n.v. upp på
Gisseberget (328 m ö.h.). Åkern utgör 69% av
landarealen, skogsmarken 2 %. Av fornminnen
märkas ett flertal gånggrifter, bl.a. ”Kanehall”,
nära 10 m lång. Kyrkan, av medeltida ursprung,
är av sandsten och kalksten. Vapenhuset i s. är
från 1600-talet, tornet från 1901; den
restaurerades 1931. — Namnet, givet efter kyrkbyn, skrevs
1353 Hanxdal, 1397 Hanxdal sokn. Förleden är
gen. av ett fsv. personbinamn Hang(er), besl. med
verbet hänga och med dial. hang, hång, sniken,
snål, hungrig; efterleden är urspr. sing. av dal.
Den nutida formen har ansetts vara gen. plur.
av ett inbyggarnamn ’Hangsdalar, hångsdalabor.
Byn ligger lågt. Se I. Lundahl, ”Falbygdens
by-och gårdnamn” (1927), sid. 97 f. I.Mg;Er.
Fig. 1. Längdsnitt genom hår i människans huvudhud.
Hångstafallen, Hångstaforsarna, i
Ljungan, 20 km nedom Ånge; höjd 38 m;
utbyggda med 16,700 kW för Ljungaverk.
Hånö, gods i Bälinge sn i Södermanland, 18 km
ö. om Nyköping på v. sidan av Trubbofjärden,
omfattar med underlydande 1,916 ha, därav 353
åker, med ett taxeringsvärde av 810,500 kr.
Huvudbyggnaden av sten i två våningar med två
flyglar restaurerades 1648 och omges av park.
H. tillhörde på 1600-talet ätten Fleming, senare
bl.a. Ribbing och Spens; efter 1785 har det ofta
bytt ägare och tillhör nu fru Louise Isoz.
Hår. 1) H. hos djuren, olikartade, trådformade
bildningar av huden. Beträffande flimmerhår
se d.o. Hos en mängd ryggradslösa djur, ss.
borstmaskar och leddjur, finnas kutikulära
hårbildningar, som genom inlagring av kitin äro hårda och
styva. Äro de särsk. tjocka, benämnas de borst*.
Hos däggdjuren åter utgöra h. överhudsbildningar
och äro nedsänkta i en hårsäck (h å r f o 11
i-k e 1) samt bestå av förhornade överhudsceller (se
nedan). Hos primitiva former stå h. vanl. 3 och 3
tillsamman. Ang. h:s utbildning skiljer man
mellan fina, mjuka h., ullhår, som vanl. bilda
fållens huvudmassa, samt längre och kraftigare h.
stickelhår. Särsk. grova och styva h. kallas
borst el. taggar. H. skydda framför allt
kroppen mot värmeförlust, men vissa på nosen
sittande styvare h., m o r r h å r (vibrisser*), stå i
känselsinnets tjänst. Jfr Hårfällning. H.Bn.
H. hos människan. Människans kropp är
hårbeklädd, utom på enstaka platser, ss. på handens
insida, på fotbladet och över
kno-garna. Denna hårbeklädnad
ut-göres dock till största delen av
mycket fina, föga märkbara h.,
s.k. ullhår, endast här och var
äro h. kraftigare och större, s.k.
p a p i 11 h å r, ss. huvud-,
ansikts-och pubeshår. — H. utbildas
embryonalt genom en från
överhuden snett nedväxande
epitel-sträng. Denna förtjockas i sitt
ändparti till en h å r b u 1 b, i
vilken underifrån en kärlrik
bind-vävstapp, h å r p a p i 11 e n,
in-växer (fig. 1). En riklig
celltillväxt sker nu i bulbens centrala
parti, och de nybildade cellerna
skjutas genom epitelsträngens
— 1135 —
— 1136 —
Fig. 2. Del av
hårskaft hos
människa.
a bark, b märg,
c ytterskikt av
hinnceller.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
