Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hårdhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÅRDHET
lan, börjande med de mjukare, söker åstadkomma
repor i det mineral, som skall undersökas. Repas
t.ex. mineralet av kvarts men ej av fältspat, så
ligger dess h. mellan 6 och 7. Har man ej tillgång
till h.-skalans mineral, kan man få en ungefärlig
uppfattning om h. genom repning med en
knivsudd. Mineral av h.-graden 7 och däröver repas
ej av kniv och elda mot stål, 6 repas knappt
av kniv, 5 tämligen lätt, 4 lätt och 3 mycket
lätt, 2 och 1 kunna repas med nageln. H.-talen
i den mineralogiska skalan ge icke någon likformig
gradering av h. utan endast ordningsföljden.
Skillnaden i h. är t.ex. mycket större mellan 4 och 5 el.
8 och 9 än mellan 5 och 6. Detta framgår även av
fig. 1, som återger resultat, erhållna vid försök av
Auerbach o. 1900.
De tekniska metoderna för bestämning av
h. hos stål och metaller kunna indelas i två
grupper, statiska och dynamiska prov, efter
sättet för intryckets åstadkommande. Vid de
statiska proven åstadkommes intrycket under
konstant el. till ett konstant värde långsamt stegrad
belastning. Till denna grupp höra Martens’
rits-ningsprov, kultryckprovet enl. Brinell,
rockwell-provet, vickersprovet o.a. likartade metoder. Enl.
M a r t e n s’ metod föres en diamantspets med
900 spetsvinkel under känt tryck över den plana
provytan. Som h.-tal anges ant. den belastning,
som därvid erfordras för att åstadkomma en
repa av 0,01 mm bredd, el. enklare repans bredd
vid viss belastning. Kultryckprovet enl. Brinell,
el., som det oftast benämnes, bri n e 1 Ipr o ve t,
är jämte rockwellprovet den viktigaste av
metoderna för h.-bestämning.
Provet utföres i en s.k.
brinell-press (fig. 2) och tillgår så,
att en kula av härdat stål el.
hårdmetall med diam. D mm
(se fig. 3) under en till ett
konstant värde P kg långsamt
stegrad belastning pressas vinkel-
rätt in i provföremålets planslipade yta.
Belastningen hålles oförändrad under viss tid, vanl.
30 sek, och avlastas därefter. Man uppmäter
diam, d hos det kvarstående, kalottformade in-
trycket. Som h.-tal, brinell-h., HB, räknas
belastningen pr ytenhet på kalottarean F, d.v.s.
-
B F
Med kulor av olika diam, erhålles samma h.-tal,
om belastningen väljes proportionell mot
kul-diam:s kvadrat (P = konstant X D2). Vanligast
är kuldiam. 10 mm och
belastningen 3,000 kg för
järn och stål, 1,000 kg för
hård koppar, koppar- och
aluminiumlegeringar, 500
kg för mjuk koppar,
aluminium och lagermetaller
samt 250 el. 100 kg för
mjukare metaller. Om
provstycket är tunnare än
10 mm, minskar man
kuldiam. och samtidigt lasten.
Ofta anges då
provningsbe-tingelserna genom index,
t.ex. HbsIim för 5 mm ku-
Ål
Fig. 3.
Fig. 4.
Rockwell-apparat.
la och 750 kg last. Vid rockwellprovet
bestämmes det djup, till vilket en intryckskropp
intränger i materialet vid en viss
belastningsökning. Provet utföres i en s.k. rockwellapparat (fig.
4), som är försedd med en mätklocka. Som
intryckskropp användes vid mjuka material en
stålkula med diam. Vis tum (1,59 mm) och för hårda
material en diamantkon med 1200 toppvinkel och
rundad spets. Vid provning anbringar man först en
förlast, 10 kg, och nollställer mätklockan. Sedan
ökas lasten sakta till 100 kg vid stålkula el. 150 kg
vid diamantspets. Efter avlastning till 10 kg avläses
h.-talet på endera av mätklockans båda skalor,
resp. B- och C-skalan (efter eng. ball, kula, resp.
cone, kon). Apparaturen kontrolleras genom
stan-dardhårdhetsblock. H. mätt med denna metod
benämnes HRB, resp. HR(\ Vid
vickersprovet pressas en kvadratisk diamantpyramid med
136° toppvinkel mot provstycket med en last
från 5 till 120 kg. Vickers-h., Hy, utgör kvoten
mellan lasten {P kg) och intrycksarean enl.
formeln Hy=^**~—, där d är intryckets diagonal
a2
i mm. Vid mikrohårdhetsmätning
använder man apparater, som i princip likna
rock-well- och vickersapparaterna, men mycket låga
belastningar (ned till några få g) anbringas på
diamantspetsen. Intryckets storlek avläses i
mikroskop, ofta under hög förstoring. Det är
möjligt att på detta sätt bestämma t.o.m. de
enskilda strukturelementens h. Ludwiks
hårdhetsprov el. konprov är en sällan använd
avart av brinellprovet, varvid man använder en
stålkon med 900 spetsvinkel i stället för kula.
EL anges som kvoten mellan belastningen och
intryckets cirkelformiga basyta.
Tab. 1. Jämförelsetabell för hårdhetstal.
Brinell kg/mm* Rockwell Vickers Hy kg/mm2 [-Sklero-skop-] {+Sklero- skop+}
Hrb Hrc
120 60 — 120
200 92 11,5 205 31
300 — 3<M 315 47
400 — 42,7 425 60
500 — 53 550 70
600 — 62 760 «5
— 65 840 91
— 68 915 95
I tab. 1 göres en jämförelse mellan h.-tal,
erhållna enl. olika metoder, varvid även
medta-gits skleroskop-h., som beskrives nedan. Tab.
är ej exakt, då h.-talen variera med material och
provningsbetingelser, men för de flesta metaller
ger den sambandet med för praktiskt bruk
tillräcklig noggrannhet. Brinell- och rockwellproven
äro de mest använda i Sverige. I de
anglosaxiska länderna brukas vickersprovet i stor
utsträckning. Det ger vid måttliga h. nästan
samma h.-värde som brinellprovet, varför man
stundom talar om Hg^-h. (Brinell-Vickers).
Brinellprovet kan användas upp till HB c:a 650, men
vanl. övergår man till rockwellprov vid HB över
500. För härdat stål anger man således i
regel HR£. Vid brinellprov gör man ett ganska stort
intryck, varför provstycket måste ha en viss
tjocklek. Ytan skadas, så att man ofta måste
— 1141 —
— 1142 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
