Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Håtunaholm - Håtunaleken - Håv - Håverud - Håvgång - Håvålen - Hä- - Häberlin, Paul - Häck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄCK
omfattar 339 ha, därav 168 åker, med ett
taxeringsvärde av 184,400 kr. Huvudbyggnaden är i
en våning med frontespis. Av den gamla
kungsgården finns intet kvar. H. tillhörde vid
1300-talets början konung Birger och är känt från
”Håtunaleken” 1306. 1311—1527 ägdes H. av
Uppsala domkyrka, den följ, ägarlängden är
mycket skiftande; nu tillhör godset K. Bergström.
— Godset hette urspr. Håtuna*. Leden -holm*
tillädes vid mitten av 1600-talet. P.;Er.
Håtunaleken benämnes det överfall, som
hertigarna Erik och Valdemar i sept. 1306 företogo mot
Håtuna, där de tillfångatogo kung Birger,
drottning Margareta, den utvalde ärkebiskopen Nils
Kettilsson m.fl. H. gav anledning till flera danska
krigståg mot Sverige och allmän oro, som bilades
först 1310 på fredskongressen i Hälsingborg.
Håv, se Fiskredskap, sp. 827, och Insektsamling.
Håverud, brukssamhälle i Skålleruds sn i
Dalsland, vid Dalslands kanal och järnvägen Arvika
—Mellerud 14 km n. om Mellerud; 398 inv.
(1946). Strax s. om stationen går järnvägen över
en berömd akvedukt (se d.o., sp. 436 och pl.,
samt bild vid Dalslands kanal). Ett pappersbruk
med träsliperi och elkraftverk tillhör
Håfre-ströms ab. — Namnet H. har omväxlat med
Håv-reström, sammandraget av Håveruds ström,
vilket är betygat från 1600-talet. Förra leden är
kanske fsv. gen. Havidha(r) av mansnamnet
Ha-vidh, senare leden är rud, röjning (se ”Ortnamnen
i Älvsborgs län”, 15, 1911, sid. 66 f.). P.;Er.
Håvgång, se Kollekt.
Håvålen, sägenfigur, se Bohuslän, sp. 397.
Hä-, se även Hae- och He-,
Hä’berlin, Paul, schweizisk filosof, psykolog
och pedagog (f. 1878), prof, i filosofi i Bern 1914
—22, i Basel 1922—44, därefter till 1948
tjänstgörande prof, i
psykologi och pedagogik. H.
är den förste filosof i
Schweiz, som
bearbetat filosofiens hela
område. Som
akademisk lärare har han
övat en vid och djup
verkan; bl.a. grundade
han stiftelsen
Lucer-na med syfte att
understödja yngre
vetenskapsmän, anordna
fortbildningskurser
m.m., och tog initiativ
till Schweizer philoso-
phische Gesellschaft. I sitt omfattande
författarskap har H. strävat efter att förena strängt
vetenskaplig objektivitet med allmänfattlig form.
H. var rektor vid ett lärarseminarium i Thurgau
1904—08, och under sin docenttid i Basel 1908—
14 arbetade han även som läkepedagog. Han har
instruktivt analyserat barnens oarter
(”Kinder-fehler als Hemmungen des Lebens”, 1921),
konflikten mellan generationerna (”Eltern und
Kinder”, 1922; sv. övers. 1928) och
äktenskapets problem (”Über die Ehe”, 1928, 5 Aufl.
1940), utg. en grundläggande
individualpsyko-logi och karakterologi (”Der Geist und die
Triebe”, 1924, och ”Der Charakter”, 1925), vartill
Håtuna kyrka.
Foto M. Sjöbeck.
bl.a. ansluta sig en djupgående studie över
suggestionen (1927) och en klarläggande diskussion
om mindrevärdeskänslor
(”Minderwertigkeitsge-fühle”, 1936, 6 Aufl. 1947). De pedagogiska
grundfrågorna om uppfostrans innebörd, mål och medel
har H. sedan 1917 behandlat i ett flertal skrifter,
bland vilka böra nämnas ”Wege und Irrwege der
Erziehung” (1918, 3 umgearb. Aufl. 1931) och
”Möglichkeit und Grenzen der Erziehung” (1935).
Ett kontinuerligt, av självkritik präglat filosofiskt
tankearbete, som begynte med en uppgörelse med
H. Spencer (1908) och avsatt en rikt fasetterad
kunskapsteoretisk produktion (bl.a. ”Wissenschaft
und Philosophie”, 2 bd, 1910—12, ”Der Gegenstand
der Psychologie”, 1921, ”Das Gute”, 1926, ”Das
Geheimnis der Wirklichkeit”, 1927, och ”Das
Wesen der Philosophie”, 1934), har slutl.
kulminerat i ett filosofiskt system med en allmän
verklighetslära (”Naturphilosophische
Betrach-tungen”, 2 bd, 1939—40) och en antropologi som
grundvalar (”Der Mensch”, 1941, och
”Anthro-pologie philosophique”, 1943) och med en logik,
etik och estetik som huvuddelar (”Logik im
Grundriss”, 1947, ”Ethik im Grundriss”, 1946, och
”Allgemeine Aesthetik”, 1929). I den religiösa och
etiska debatten har H. deltagit bl.a. med ”Das
Wunderbare” (1929, 5 Aufl. 1941) och ”Wider den
Ungeist” (1935). Hans ”Kleine Schriften” utgåvos
av P. Kamm 1948. — Litt.: P. Kamm, ”Philosophie
und Pädagogik P. H:s in ihren Wandlungen”
(1938). E.An.
Häck. 1) Av spjälor el. galler avskilt öppet
utrymme, t.ex. i stall för kreatur (foderhäck), på vissa
militäråkdon för de åkandes kappsäckar m.m.;
överrede på vissa arbetsfordon (jfr Bolstervagn),
i sht för transport av hö o.d.
2) Skeppsb., det akterliga överhäng av ett fartygs
skrov, som är beläget akter om rodrets hjärtstock.
3) Sportv., se Häcklöpning.
4) Trädg., tät, klippt plantering av träd el. buskar,
som bilda ett slags vägg. Den planteras som en
enkel rad av plantor, vilka vanl. beskäras hårt ett
år efter planteringen och därefter klippas en el.
två gånger årl. Alltefter h:s uppgift att utgöra
ett stängsel, ett vindskydd, en arkitektonisk
inramning av ett visst område el. ett medel att framhäva
en linje inom en anläggning, väljer man växter av
olika natur till plantering, t.ex. sådana med starkt
taggiga grenar (hagtorn, nypon), tätt växande,
— 1157 —
— 1158 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
