Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hägerström, Axel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄGERSTRÖM
Axel Hägerström.
och mångsidigt inflytande både inom filosofien,
rättsvetenskapen och den allmänna
idéutvecklingen. Hans arbeten beröra alla filosofiens
huvudområden. Som motto för sin filosofi satte han
satsen: ”praetePea ce’nseo metaphgsicam esse
de-len’dam" (”för övrigt anser jag, att metafysiken
bör förstöras”). Bland H:s filosofihistoriska
arbeten märkes ”Kants Ethik” (1902), vari hävdas,
att Kants kunskapssubjekt icke är att fatta som
en psykologisk utan som en
logisk-kunskapsteoretisk, otidlig princip. Genom denna
epokgörande tolkning av Kant blir särsk. Kants lära
om det ”kategoriska imperativet mera
lättförklarlig. I kunskapsläran utgick H. väsentligen från
Kant, men o. 1905 bröt han med denne och med
hela den nyare tidens kunskapsfilosofi. I ”Das
Prinzip der Wissenschaft” (1908), ”Botanisten
och filosofen” (1910), ”Die Philosophie der
Ge-genwart in Selbstdarstellungen” (1929) samt i
föreläsningar (nu under utgivning) vill H. i
kritiskt hänseende särsk. visa följ.: 1)
Subjektivismen, som antar, att vi ha omedelbar kunskap
blott om vårt eget medvetande, är falsk.
Kunskap om A är då kunskap om medvetandet om A.
Men kunskap om medvetandet förutsätter enl. H.
en primär kunskap om rum och tid såsom
objektiva realiteter. Utan inordning av medvetandet
däri är all kunskap om medvetandet omöjlig. Ty
medvetandet förlägges alltid till en i tid och rum
existerande psykofysisk organism. 2) Det i
filosofiens historia vanliga antagandet, att kunskapen
om sinnevärlden skulle betingas av en logisk form
och alogisk materia, är falskt. H. hävdar häremot,
att den ”sinnliga” verkligheten har en fullt logisk
karaktär. 3) Metafysiken såsom läran om en
absolut, översinnlig verklighet som grund till den
relativa, sinnliga verkligheten är enl. H. logiskt
ohållbar. Den bestämmer näml, ”verkligheten i
sig” (den absoluta verkligheten) såsom en viss
verklighet, t.ex. ”materien” el. ”anden”. Allt
annat verkligt måste då konsekvent tänkas lida
brist på verklighet el. utgöra en ”lägre” grad av
verklighet. Men en graderad verklighet är enl.
H. logiskt omöjlig. Den både är och är icke
verklig. — H. hävdar, att metafysiken blott utgör
ordsammanställningar, betingade av känslor. Den
genomtränger enl. hans mening icke blott de s.k.
andevetenskaperna utan även naturvetenskaperna.
I avseende på den matematiska fysiken har han
sökt visa detta i uppsatsen ”Ueber die Gleichungen
der speziellen Relativitätstheorie” (i ”Adolf
Pha-lén in memoriam”, 1937). — Positivt hävdar H.,
att i varje omdöme om en sak sakens verklighet
antages. Sanningen av omdömet är sakens egen
verklighet. Men en saks verklighet är dess logiska
bestämdhet. Detta betyder, att saken är
motsägelselöst uppfattad, vilket betr, erfarenhetskunskapen
innebär, att saken är bestämd i det rumsliga och
tidliga sammanhanget. Men verkligheten själv är
icke identisk med detta sammanhang, ty varje
bestämmande av verkligheten genom något annat
förutsätter verkligheten av detta andra. — I
sina religionsfilosofiska föreläsningar (i urval
postumt utg. under titeln ”Religionsfilosofi”,
1949) hävdar H., att idén om det gudomliga som
en andlig verklighet å ena sidan vilar på
traderade materialistiska föreställningar om ”andar”,
å den andra på egenartade känslor, förknippade
med idén om ett objektivt existerande andeväsen,
varpå det religiösa känsloinnehållet överföres. •—
I sin värdefilosofi hävdar H., att kunskap om
värden är omöjlig (”Kritiska punkter i
värdepsykologien”, 1910, ”Om moraliska föreställningars
sanning”, 1911, ”Till frågan om den objektiva
rättens begrepp”, 1917, samt ”Socialfilosofiska
uppsatser”, 1939). All kunskap är ett
bestämmande av något som verkligt. Men värdet är intet
verkligt utan blott ett känslouttryck, och
känslan kan icke vara en verklighetsuppfattning. Vore
den det, måste känsloinnehållet anses vara till
oberoende av känslan själv, vilket dock strider
mot all erfarenhet. Värdeomdömet är därför
endast skenbart ett omdöme. I verkligheten är det
ett uttryck i omdömets form för en känsla i
förbindelse med föreställningen om något. Tron
på värdets objektiva realitet beror enl. H.
väsentligen på en tankeglidning. En viss auktoritativ
verklighet, ss. seden, Gud el. samvetet, har
identifierats med värdet (resp, känslan). Endast
genom denna tankeglidning kunna vi föreställa oss
en objektiv skillnad mellan gott och ont. I den
sociala miljö, där vi leva, påverkas vi av
allehanda för tron på objektiva värden betingande
faktorer, icke minst uppfostran. En för denna
tro starkt suggererande faktor äro de
värdeomdömen vi dagligen höra. Uppfattandet av ett
teoretiskt omdöme har en tendens att medföra den
uppfattningen, att det i omdömet utsagda är
verkligt. Likaväl drar uppfattningen av ett
värdeomdöme med sig en benägenhet att fatta det
i detta omdöme utsagda såsom verkligt. Men icke
nog härmed. Värdepredikaten god, skön etc. äro
i sig själva känslouttryck. Liksom känslan tar
sig ett reflexartat uttryck (ack, så skön!), så
— 1163 —
— 1164 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
